Svar på invändningar.
Profetians gåva visade sig i församlingen under den judiska förbundsordningen. Även om den försvann under några århundraden på grund av församlingens fördärvade tillstånd, visade den sig åter igen i slutet av dess förbundsordning för att uppenbara Messias. Sakarias, Johannes döparens fader, ”blev uppfylld av helige Ande och profeterade”. Simeon, en rättfärdig och from man som ”väntade på Israels tröst”, kom genom Andens ledning till templet och profeterade om Jesus som ”ett ljus, som skall uppenbaras för hedningarna, och en härlighet, som skall givas åt ditt folk Israel”. Anna, en profetissa, ”talade om honom till alla dem som väntade på förlossningen för Jerusalem”. Men ingen profet var större än Johannes döparen. Gud hade utvalt honom att, för Israel, presentera ”Guds Lamm som borttager världens synd”.
Den kristna tidsåldern började med Andens utgjutelse. Och en mängd olika andliga gåvor visade sig bland de troende. Dessa gåvor var så rikliga att Paulus kunde säga till församlingen i Korint: ”hos var och en uppenbarar sig Anden så att det blir till nytta” (1Kor. 12:7). Detta gäller åt var och en i församlingen, inte åt var och en i världen, som många har tillämpat bibel texten.
Efter det stora avfallet från tron har dessa gåvor sällan visat sig. Det är förmodligen orsaken till att kristna bekännare i allmänhet tror att gåvorna var begränsade till den första församlingens tid. Men beror det inte i stället på församlingens villfarelser och otro att dessa gåvor har upphört? När Guds folk åter igen når upp till den första församlingens tro i liv och lära, vilket det skall göra genom att Guds bud och Jesu tro förkunnas, kommer inte ”särlaregnet” då att på nytt frambringa gåvorna? Logiskt sett skall vi förvänta oss det. Trots avfallen under den judiska tidsåldern, började och slutade den med särskilda uppenbarelser av Guds Ande. Det är ologiskt att anta att den kristna tidsåldern, vars ljus i förhållande till den förra tidsåldern, är som solens i jämförelse med månens svaga strålar, skulle börja i härlighet och sluta i dunkel. Om det var nödvändigt med ett särskilt verk av Anden för att bereda ett folk för Kristi första ankomst, hur mycket nödvändigare är det inte då för att bereda Guds folk hans andra ankomst, i synnerhet då den yttersta tidens faror skulle sakna motstycke i historien. Falska profeter skulle ha makt att göra stora tecken och under. De skulle till och med, om det var möjligt, vilseleda även de utvalda. Men låt oss se vad Skriften säger:
”Och han sade till dem: ”Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen. Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd. Tecken skall följa dem som tror detta. I mitt namn skall de driva ut onda andar. De skall tala med nya tungor. De skall ta ormar i händerna, och om de dricker något dödligt gift skall det inte skada dem. De skall lägga händerna på sjuka, och de skall bli friska’ ” (Mark. 16:15-18).
Campbells översättning säger: ”Dessa mirakulösa krafter skall åtfölja de troende”. Andens gåvor var inte begränsade till apostlarna, utan sträckte sig till de troende. Vem får dem? De som tror. För hur länge? Det finns ingen begränsning. Löftet följer parallellt med det stora uppdraget att predika evangelium och det sträcker sig till den siste som tar emot det.
Motsägande invändningar
Man invänder att denna hjälp endast blev lovad apostlarna och dem som kom till tro genom deras förkunnelse. Man menar att de fullbordade uppdraget, upprättade evangeliet, och att gåvorna upphörde med den generationen. Men evangelierna har en annan uppfattning:”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut” (Matt. 28:19, 20).
Att evangeliets förkunnelse, enligt detta uppdrag, inte upphörde med den apostoliska församlingen bevisas av löftet: ”Jag är med eder alla dagar intill tidens slut”. Jesus sade inte: Jag är med er apostlar överallt, ända till jordens ände, utan jag är med er alla dagar intill tidens ände. Man kan inte säga att detta syftade på den judiska förvaltningen, eftersom den upphörde vid korset. Jag drar därför den slutsatsen att förkunnelsen och tron på det ursprungliga evangeliet alltid kommer att åtföljas av samma andliga hjälp. Apostlarnas uppdrag tillhör den kristna tidsåldern och omfattar denna i sin helhet. Följaktligen förlorades gåvorna endast på grund av avfallet, och kommer att återuppväckas då den ursprungliga tron i liv och lära väcks till liv.
1 Kor 12:28 upplyser oss om att Gud har gett församlingen vissa andliga gåvor. I avsaknad av bibliska bevis för att han har tagit dem tillbaka eller avskaffat dem, måste vi dra slutsatsen att avsikten var att de skulle finnas kvar. Var finns då beviset för att de har upphört? Det finns i det kapitel där den ”judiska sabbaten” avskaffades och den ”kristna” sabbaten infördes - ett kapitel där Laglöshetens hemlighet och Laglöshetens människa (2 Tess. 2) omnämns med sin verksamhet. Men den som har invändningar påstår att han har bibliska bevis för att gåvorna skulle upphöra och att bevisen finns i följande text:
”Kärleken upphör aldrig. Men profetiorna skall upphöra och tungomålstalen skall tystna och kunskapen skall förgå. Ty vi förstår till en del och profeterar till en del, men när det fullkomliga kommer, skall det förgå som är till en del. När jag var barn, talade jag som ett barn, tänkte jag som ett barn, och förstod jag som ett barn. Men sedan jag blivit man, har jag lagt bort det barnsliga. Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då skall vi se ansikte mot ansikte. Nu förstår jag endast till en del, men då skall jag känna fullkomligt, liksom jag själv har blivit fullkomligt känd. Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken” (1 Kor. 13:8-13).
Denna text säger att de andliga gåvorna skall upphöra, och med dem även tron och hoppet. Men när skall de upphöra? Vi ser fortfarande fram emot den tid då:
”Hoppet skall förvandlas till en lycklig verklighet, tron till åskådning, och bönen till lovprisning”.
De skall upphöra när det som är fullkomligt kommer, då vi inte längre ser på ett dunkelt sätt som genom en spegel, utan ansikte mot ansikte. Denna fullkomliga dag, då de rättfärdiga blir fullkomnade och själva får känna som de har blivit kända, hör fortfarande framtiden till. Det är sant att när den syndiga människan hade blivit vuxen hade hon lagt bort sådana ”barnsliga ting” som profetians gåva, tala andra språk, kunskap, och även tron, hoppet och kärleken. Men det finns inget i texten som säger att Gud skulle ta bort gåvorna som han har gett församlingen, innan hennes tro och hopp hade förverkligats eller innan odödlighetens obeskrivliga härlighet skulle överglänsa de mest lysande uttryck för andlig kraft och kunskap som någonsin har förekommit i detta dödliga tillstånd.
Den invändning som stöder sig på 2 Tim 3:17, vilken några har lagt fram som ett starkt argument, förtjänar endast en anmärkning i förbigående. Om Paulus, när han skrev att Skriften skulle göra ” gudsmänniskan… fullt färdig, väl rustad för varje god gärning”, menade att ingenting mer skulle bli skrivet genom inspiration, varför lade han då, vid samma tillfälle, mera text till denna Skrift? Åtminstone borde han ha lagt undan sin penna när denna mening var skriven. Och varför skrev Johannes, trettio år senare, Uppenbarelseboken? Den boken innehåller också en text som brukar citeras för att ta bort de andliga gåvorna:
”För var och en som hör profetians ord i denna bok betygar jag: Om någon lägger något till dessa ord skall Gud på honom lägga de plågor som det är skrivet om i denna bok. Och om någon tar bort något från de ord som står i denna profetias bok, skall Gud ta ifrån honom hans del i livets träd och i den heliga staden, som det står skrivet om i denna bok” (Upp. 22:18, 19).
Från denna text hävdas det att Gud som tidigare på olika sätt hade talat till fäderna och profeterna, och vid början av evangeliets dagar hade talat genom Jesus och apostlarna därmed högtidligt lovade att aldrig mer tala till människan på det sättet. Därför påstås alla profetior efter den tiden vara falska. Det hävdas att de kanoniskt inspirerade böckerna avslutades i och med ovanstående bok. Men om det var fallet, varför skrev då Johannes sitt evangelium i Efesus efter hemkomsten från Patmos? Eftersom han gjorde det lade han ju till ytterligare profetisk text till den som han hade skrivit på Patmos. Det är bevisligen så att varningen att lägga till och ta ifrån något, uteslutande gäller Uppenbarelseboken såsom den kom från apostelns hand. För övrigt har ingen människa rätt att varken lägga till eller dra ifrån något från någon av de böcker som är inspirerade av Gud.
Lade Johannes något till Daniels profetia då han skrev Uppenbarelseboken? Inte alls. En profet har ingen rätta att ändra på Guds ord, men Johannes syner bekräftade Daniels profetior och gav mycket mera ljus i tillägg till de ämnen som Daniel hade introducerat. Jag drar därför slutsatsen att Herren inte har förbundit sig själv att vara tyst, utan är ännu fri att tala. Därför är det alltid mitt hjärtas önskan: Tala Herre genom vem Du vill. Din tjänare hör.
Försöket att från Skriften bevisa att de andliga gåvorna har upphört har visat sig totalt misslyckat. Då dödsrikets portar inte har förmått omsluta församlingen, eftersom Gud ännu har ett folk i världen, måste vi förvänta oss att de andliga gåvorna skall utvecklas i anknytning till den tredje ängelns budskap. Det är ett budskap som kommer att leda församlingen tillbaka till apostolisk grund, och i sanning göra den till ljus - inte till mörker - i världen.
Måttstocken för en sann profet
Bibeln varnar oss på förhand mot de falska profeter som skall uppträda i den yttersta tiden, och ger oss vägledning om hur vi skall pröva deras lära för att urskilja om den är sann eller falsk. Den stora måttstocken är Guds lag, med vilken både profetens moraliska karaktär och hans uttalanden skall prövas. Om inget sant profeterande skulle förekomma i de yttersta dagarna, hur mycket lättare skulle det inte ha varit att påvisa det och därmed undanröja alla möjligheter för bedrägeri? I stället ger Bibeln oss en regel, efter vilken vi skall pröva profeterandet, som om det skull finnas såväl sant som falskt.
Jesaja har en profetia om vår tids välkända andliga fenomen. Lagen framhålls som den regel, genom vilken dessa andar skall prövas: ”Till lagen och till vittnesbördet. Om de inte talar i överensstämmelse med dessa ord, är det på grund av att det inte finns något ljus i dem” (Jes. 8:19, 20, KJV).
Varför skulle det stå, ”om de inte talar”, om det samtidigt inte skulle finnas någon sann andlig manifestation eller profeterande? Jesus säger: ”Akta er för de falska profeterna… På deras frukt skall ni känna igen dem” (Matt. 7:15, 16).
Detta är en del av Bergspredikan, och alla kan se att Jesu uttalande har en allmän tillämpning på församlingen under hela den evangeliska tidsåldern. Falska profeter skall kännas igen på sin frukt, med andra ord, genom sin moraliska karaktär. Den enda måttstock efter vilken vi kan fastställa om det är god eller dålig frukt är Guds lag. På det sättet förs vi tillbaka till lagen och till vittnesbördet. Sanna profeter skall inte bara tala enligt detta ord, de skall också leva efter det. Den som talar och lever så vågar jag inte fördöma.
Ett särskilt kännetecken på falska profeter har alltid varit att de har syner om fred. De säger: ”Allt står väl till, och ingen fara är på färde”, (1 Tess. 5:3) (1917) då fördärvet plötsligt kommer över dem. De sanna profeterna däremot, fördömer synden utan fruktan och varnar för den kommande vreden.
Profetior som står i motsats till Ordets klara och bestämda uttalanden, skall förkastas. Det är vad Frälsaren undervisade sina om lärjungar då han varnade dem beträffande på vilket sätt han skulle komma tillbaka. Då Jesus i lärjungarnas åsyn for upp till himlen, sade änglarna uttryckligen att denne samme Jesus skulle komma tillbaka på samma sätt som de hade sett honom fara upp till himlen. Därför sade Jesus då han hänvisade till de falska profeternas verksamhet i de yttersta dagarna: ”Om de alltså säger till er: Han är i öknen, så gå inte dit, eller: Han är i de inte rummen, så tro det inte” (Matt.24:26).
Av alla sanna profeter krävs det att de erkänner hans synliga ankomst från himlen. Varför sade inte Jesus i stället att de skulle förkasta alla profetior eftersom det inte skulle komma fler sanna profeter?
Upphörde gåvorna för? 1900 år sedan?
I Ef. 4:10-13 står det: ”Han som steg ner är också den som steg upp över alla himlar för att uppfylla allt.
Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare.
De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus” (Ef. 4:10-13).
När Jesus for upp i höjden gav han församlingen gåvor. Bland dessa nämns apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare. Avsikten med dessa gåvor var att de skulle fullkomna de heliga i enhet och kunskap. Några som gör anspråk på att vara herdar och lärare i dag påstår att dessa gåvors syfte uppnåddes för arton hundra år sedan, och därför har upphört. Men varför avstår de då inte själva från sina titlar som ”herdar” och ”lärare”? Om tjänsten som profet, genom denna text, begränsar sig till den ursprungliga församlingen så är också evangelister och alla andra ämbeten begränsade dit. Texten gör ingen åtskillnad på gåvorna.
Låt oss resonera en stund om detta. Alla dessa gåvor gavs åt de heliga för att fullkomna dem i enhet, kunskap och ande. En tid upplevde också den första församlingen denna enighet tack vare gåvornas inflytande: ”Skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ”. Och en naturlig följd av denna enighet verkar ha varit att, ”med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse, och stor nåd var över alla” (Apg. 4:31-33).
Hur önskvärt skulle inte ett sådant tillstånd vara nu! Men avfallet med sina splittrande och ödeläggande verkningar förstörde skönheten i den rena församlingen och klädde den i säckväv. Följden blev splittring och förvirring. Aldrig har det varit en sådan mångfald av trosuppfattningar inom kristenheten som i vår tid. Om gåvorna var nödvändiga för att bevara enheten i den första församlingen, hur mycket mer nödvändiga är de då inte idag för att återupprätta enheten! I profetiorna finns det överflödande bevis för att Guds avsikt är att ena församlingen i den yttersta tiden. Vi är försäkrade om att väktarna med egna ögon skall se när Herren återupprättar Sion, och att i ändens tid skall ”de förståndiga förstå”. Då detta sker skall det finnas en enighet i tron bland alla dem som Gud räknar till de förståndiga, eftersom de som verkligen förstår saken rätt nödvändigtvis måste ha samma uppfattning. Vad annat kan åstadkomma denna enhet utom gåvorna som blev givna för detta ändamål?
Med anledning av vad som här är sagt är det uppenbart att uppfyllelsen av församlingens fullkomliga tillstånd ännu ligger i framtiden. Som en följd av ett sådant konstaterande har gåvorna ännu inte fullbordat sitt syfte. Brevet till Efesierna skrevs år 64 e Kr, ca två år innan Paulus skrev till Timoteus att han hade gjort sig beredd för att offras och att tiden för hans bortgång närmade sig. Avfallets smitta spred sig nu i församlingen, eftersom Paulus tio år tidigare i sitt andra brev till tessalonikerna hade sagt att ”laglöshetens hemlighet” redan var verksam. Blodtörstiga vargar var på väg att tränga in i församlingen och de skulle inte skona hjorden. Församlingen gick inte framåt mot den fullkomliga enheten som var förutsagd enligt bibeltexten, utan höll på att slitas sönder i partier och förvirras av oenighet. Detta kände aposteln till och därför måste han ha sett bortom det stora avfallet till tiden då kvarlevan av Guds folk skulle samlas ihop, då han sade: ”tills vi alla når fram till enheten i tron” (Ef. 4:13). Följaktligen har gåvorna som gavs åt församlingen ännu inte fullbordat sitt syfte.
Tillståndet vid tidens ände
”Släck inte Anden. Förakta inte profetior, men pröva allt, behåll det goda” (1 Tess. 5:19-21).
Paulus kommer in på frågan om Herrens andra ankomst i detta brev. Sedan beskriver han de icke troendes tillstånd, hur de vid den tiden säger; ”allt står väl till, och ingen fara är på färde”, medan Herrens dag är nära och fördärvet plötsligt drabbar dem som en tjuv om natten. Med hänsyn till detta uppmanar han församlingen att hålla sig vaken, nykter och uppmärksam. Bland de förmaningar som ges finns också de som ovan har citerats: ”Släck inte Anden”, osv. Några anser att dessa tre verser inte har något samband med varandra till sitt innehåll, men de har ett naturligt samband i det sammanhang där de står. Den som ”släcker Anden” kommer att förakta profetiskt tal, eftersom det är Andens naturliga frukt: ” jag skall utgjuta min Ande över allt kött. Era söner och era döttrar skall profetera, era gamla män skall ha drömmar, era unga män skall se syner” (Joel 2:28). Uttrycket, ”pröva allt”, är begränsat till det ämne som vi här studerar, nämligen profeterandet. Vi uppmanas att pröva andarna genom de regler som Gud har gett i sitt Ord. Andliga bedrägerier och falska profeter överflödar i vår tid, och utan tvivel har denna bibeltext en särskild tillämpning nu. Lägg märke till att aposteln inte uppmanar till att förkasta allt, utan pröva allt och behålla det som är gott.
”Och det skall ske därefter att jag skall utgjuta min Ande över allt kött. Era söner och era döttrar skall profetera, era gamla män skall ha drömmar, era unga män skall se syner. Också över tjänare och tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta min Ande. Och jag skall låta tecken synas på himlen och på jorden: blod, eld och rökpelare. Solen skall vändas i mörker och månen i blod, innan HERRENS dag kommer, den stora och fruktansvärda. Och det skall ske att var och en som åkallar HERRENS namn skall bli frälst. Ty på Sions berg och i Jerusalem skall det finnas en räddad skara så som HERREN har sagt, bland kvarlevan som HERREN kallar” (Joel 2:28-32).
Denna profetia i Joels bok talar om den Helige Andes utgjutelse i den yttersta tiden. Andens utgjutelse var alltså inte fullbordad då evangeliet började utbredas. Det framstår tydligt genom de under i himlen och på jorden som presenteras i denna bibeltext, som skulle förebåda ”Herrens dag…den stora och fruktansvärda”. Trots att dessa tecken har inträffat ligger ”Herrens dag” ännu i framtiden. Hela den evangeliska tidsåldern kan kallas de yttersta dagarna, men att säga att alla dessa dagar tillhör en tid för nitton hundra år sedan är orimligt. De sträcker sig till Herrens dag, då kvarlevan av Guds folk befrias: ”Ty på Sions berg och i Jerusalem skall det finnas en räddad skara så som HERREN har sagt, bland kvarlevan som HERREN kallar”.
Denna kvarleva som skall leva mitt under de tecken och under som inleder Herrens dag är utan tvekan den kvarleva, ”de övriga av hennes barn, ” som det står talas om i Upp 12:17, och som är den sista generationen av församlingen på jorden. ”I sitt raseri mot kvinnan gick draken bort för att strida mot de övriga av hennes barn, mot dem som lyder Guds bud och håller fast vid Jesu vittnesbörd”.
Kvarlevan av den evangeliska församlingen skall ha Andens gåvor, och mot dem som tillhör denna kvarleva skall det föras krig, eftersom de ”lyder Guds bud och håller fast vid Jesu vittnesbörd” (Upp 12:17).
Uppenbarelseboken 19:10 (RF) förklarar att Jesu vittnesbörd är ”profetians ande”. Ängeln sade: ”Jag är medtjänare till dig och dina bröder, de som har Jesu vittnesbörd. I Upp 22:9 upprepar ängeln i huvudsak detsamma: ”Jag är tjänare liksom du och dina bröder profeterna”. Genom att jämföra dessa texter förstår vi bättre innebörden av uttrycket: ”Jesu vittnesbörd är profetians Ande”.
Men Jesu vittnesbörd innefattar också alla andra Andens gåvor. Paulus säger: ”Jag tackar alltid min Gud för er, för den Guds nåd som ni har fått i Kristus Jesus. Ty i honom har ni blivit rika på allt, i fråga om allt tal och all insikt, eftersom Kristi vittnesbörd har fått stadigt fäste hos er. Därför saknar ni inte någon nådegåva, medan ni väntar på vår Herre Jesu Kristi uppenbarelse” (1 Kor. 1:4-7, KJV).
Jesu vittnesbörd blev förankrat i församlingen i Korint, och vad blev resultatet? Denna församling saknade ingen nådegåva. Är då inte vi berättigade till att dra den slutsatsen att när kvarlevan är fulständigt förankrad i Jesu vittnesbörd, kommer den inte att sakna någon av Andens gåvor under sin väntan på Herren Jesu Kristi återkomst?
R F Cottrell
R F Cottrell som har skrivit denna inledning har grundat sig på King James Version, som översatt ”kärlek” i detta kapitel till ”charity”. Denna sociala kärlek saknades i hög grad i Korints församling varför Paulus skriver och uppmanar dem till den. Den grundar sig på principer snarare än på känslor. Tron, hoppet och denna kärlek är drivkraften till det som räknats upp tidigare i texten. KJV har översatt den sista versen: ”And now abideth”, dvs. nu, i detta livet, består tron, hoppet och kärleken (den sociala).Agape (gr.), som charity är översatt från, har dock även en vidare betydelse. Det är den kärlek som ger sitt liv för andra - en kärlek som är gudomlig och skall bestå genom evigheten (v 8). Övers. anm.