Satan var en gång en hedrad ängel i himlen, som stod närmast Kristus i rang. Hans ansiktsuttryck var, precis som de andra änglarnas, milt och utstrålade lycka. Hans panna var hög och bred och gav intryck av stor intelligens. Hans gestalt var fullkomlig och hans hållning ädel och majestätisk. Men när Gud sade till sin Son: ”Låt oss göra människor till vår avbild” (1 Mos. 1:26), blev Satan avundsjuk på Jesus. Han hade själv velat bli rådfrågad beträffande människans skapelse. På grund av att han inte tillfrågades, uppfylldes han av missunnsamhet, avund och hat. Han ville vara den som fick de högsta hedersbetygelserna i himlen, näst efter Gud.
Fram till nu hade det rått ordning och harmoni i himlen och fullkomlig samklang med Guds regering. Det var den största synd att göra uppror mot hans förordningar och vilja. Hela himlen tycktes vara i rörelse. Änglarna samlades i grupper, och varje division anfördes av en överordnad ängel som förde kommandot. Satan, som ville upphöja sig själv, och som vägrade att underordna sig Jesu auktoritet, antydde tvivel mot Guds regering. Vissa av änglarna sympatiserade med Satan i hans uppror, medan andra kraftigt försvarade Guds ära och vishet genom att ge sin Son auktoritet. Det uppstod en tvist bland änglarna. Satan och hans anhängare försökte omforma Guds regering. De ville tränga in i hans outgrundliga visdom, för att få veta varför han upphöjde Jesus och utrustade honom med en sådan obegränsad maktbefogenhet. De gjorde uppror mot Sonens auktoritet. Hela himmelens härskara sammankallades för att träda fram inför Fadern för att få varje sak avgjord. Det blev då beslutat att Satan skulle förvisas från himlen tillsammans med alla de änglar som hade anslutit sig till honom i upproret. Nu uppstod en strid i himlen. Änglar kämpade på båda sidor i striden. Satan ville besegra Guds Son och dem som hade underordnat sig hans vilja, men de goda och trogna änglarna fick övertaget, och Satan drevs ut från himlen tillsammans med sina anhängare.
Efter att Satan och de som föll med honom blivit utestängda från himlen, insåg han att han för alltid hade förlorat dess renhet och härlighet. Då ångrade han sig och ville åter igen få tillträde till himlen. Han var villig att ta sin rätta plats, eller vilken annan position som helst som blev honom tilldelad. Men, nej - himlen fick inte utsättas för en så stor risk. Hela himlen skulle kunna fördärvas om han fick komma tillbaka, eftersom synden hade sitt ursprung i honom, och upprorets frö fanns inom honom. Både Satan och hans anhängare grät och bönföll om att återfå Guds ynnest. Men deras synd - deras hat, missunnsamhet och avund - hade varit så stor att Gud inte kunde utplåna den. Den måste få bli kvar för att få sin slutliga bestraffning.
När Satan helt förstod att det inte fanns någon möjlighet för honom att åter finna nåd inför Gud, började hans hat och illvilja visa sig. Han rådgjorde med sina änglar och en plan utarbetades för att fortsätta bekämpa Guds regering.
När Adam och Eva placerades i den vackra lustgården, planerade Satan att fördärva dem. Men om detta lyckliga par lydde Gud fanns det ingenting som kunde beröva dem deras glädje. Satan kunde inte utöva sin makt över dem om de inte först var olydiga mot Gud och förlorade hans ynnest. Någon sorts plan måste därför utformas för att leda dem till olydnad, så att de skulle ådra sig Guds missnöje och på så sätt mera direkt komma under Satans och hans änglars inflytande. Det beslöts att Satan skulle ta på sig en annan skepnad och ge sken av att han intresserade sig för människans bästa. Han måste misstänkliggöra Guds trovärdighet och uppväcka tvivel om Gud verkligen menade vad han sade. Sedan måste han väcka människornas nyfikenhet och leda dem till att försöka tränga in i Guds outgrundliga planer - just det brott som Satan hade gjort sig skyldig till - och få dem att försöka fundera ut orsaken till varför Gud hade gjort en inskränkning beträffande kunskapens träd.