Lärjungarnas tro blev i hög grad styrkt vid Kristi förklaring då de tilläts se hans härlighet och höra rösten från himlen som intygade hans gudomliga natur. Gud valde att ge Jesu efterföljare starka bevis på att han var den utlovade Messias, för att de i sin bittra sorg och besvikelse vid hans korsfästelse inte helt skulle kasta bort sin tillförsikt. Vid förklaringen sände Herren Mose och Elia för att tala med Jesus om hans lidande och död. I stället för att sända änglar som skulle tala med hans Son, valde Gud sådana som själva hade gått igenom prövningar på jorden.
Elia hade vandrat med Gud. Hans verksamhet hade varit plågsam och prövande, eftersom Herren genom honom hade tillrättavisat Israels synder. Elia var Guds profet, men ändå tvingades han fly från plats till plats för att rädda sitt liv. Hans egen nation jagade honom som ett vilt djur för att döda honom. Men Gud förvandlade Elia, och änglar förde honom i härlighet och triumf till himlen.
Mose var större än någon som hade levt före honom. Han hade blivit högt ärad av Gud och hade förmånen att tala med Herren ansikte mot ansikte som en människa talar med en vän. Han fick lov att se det starka ljus och den obeskrivliga härlighet som omstrålar Fadern. Genom Mose befriade Herren Israels barn från Egyptens träldom. Mose var en medlare för sitt folk, och stod ofta mellan dem och Guds vrede. När Herrens vrede blev kraftigt upptänd mot Israel för deras otro, klagan och allvarliga synder, blev Moses kärlek till dem prövad. Gud hade för avsikt att utplåna dem och i stället göra en mäktig nation av Moses avkomma. Men Mose visade sin kärlek till Israel genom sin allvarliga vädjan till Gud för deras räkning. I sin nöd bad han Gud att vända sig bort från sin starka vrede och förlåta Israel - eller stryka hans namn ur sin bok.
När Israel klagade mot Gud och Mose för att de inte kunde få tag på något vatten, anklagade de Mose för att ha lett dem ut i öknen för att döda dem och deras barn. Gud hörde deras klagande och bad Mose att tala till klippan, så folket fick vatten. Men Mose slog på klippan i vrede och tog själv åt sig äran. Israels barns ständiga egensinne och klagande hade förorsakat honom den intensivaste sorg. Ett litet ögonblick glömde Mose hur stort tålamod Herren haft med dem, och att det inte var mot honom deras klagande riktades, utan mot Gud. Mose hade bara tänkt på sig själv, hur djupt orättvist han hade blivit behandlad och den otacksamhet de visade i gengäld för hans djupa kärlek till dem.
Det var Guds plan att ofta föra sitt folk in i svårigheter och sedan, i deras nödsituation, befria dem genom sin makt för att de skulle förstå hans kärlek och omtanke om dem och på så sätt skulle ledas att tjäna och ära honom. Men Mose hade misslyckats att ära Gud och upphöja hans namn inför folket så att de kunde förhärliga honom. På grund av det drog han själv över sig Herrens missnöje.
När Mose kom ned från berget med de två stentavlorna och såg Israel tillbe guldkalven, blev han mycket förargad och kastade stentavlorna ifrån sig så att de gick sönder. Jag såg att Mose inte syndade genom denna handling. Han var vred å Guds vägnar och värnade om hans ära. Men när han gav efter för sitt hjärtas naturliga känslor och tog åt sig den ära som tillkom Gud, syndade han. På grund av denna synd tillät Gud honom inte att komma in i Kanaans land.
Satan hade försökt finna någonting att anklaga Mose för inför änglarna. Han jublade över att han hade lyckats få Mose att väcka Guds missnöje, och berättade för änglarna att han kunde besegra världens Frälsare när han skulle komma för att återlösa människan. Genom denna synd kom Mose under Satans makt - dödens herravälde. Hade Mose förblivit ståndaktig skulle Herren fört honom till det förlovade landet, och skulle sedan ha fört honom till himlen utan att han sett döden.
Mose dog, men Mikael kom ned och gav honom liv innan hans kropp hade brutits ned. Satan försökte behålla Moses kropp och hävdade att den var hans, men Mikael uppväckte Mose och tog honom till himlen. Satan rasade bittert mot Gud och kritiserade honom skarpt för orättvisa då han tillät att hans byte togs ifrån honom. Kristus gav inte sin motståndare någon skarp tillrättavisning, trots att det var hans frestelse som orsakat Guds tjänares fall. Ödmjukt hänvisade han till sin Fader och sade: ”Måtte Herren tillrättavisa dig” (Jud. 9, KJV).
Jesus hade sagt till sina lärjungar att det fanns några som var med honom som inte skulle smaka döden förrän de såg Guds rike komma med makt. Detta löfte uppfylldes när Jesus blev förklarad. Jesu ansikte blev då förändrat och sken som solen. Hans kläder var skinande vita. Mose var där för att representera dem som kommer att uppstå från de döda vid Jesu andra ankomst. Och Elia, som blev förd till himlen utan att ha sett döden, representerade dem som kommer att förvandlas till odödlighet vid Kristi ankomst, och bli förda till himlen utan att se döden. Lärjungarna bevittnade med förvåning och fruktan Jesu överlägsna majestät, och ur det moln som överskuggade dem hördes Guds röst i fruktansvärt majestät säga: ”Denne är min Son, den Utvalde, lyssna till honom” (Luk. 9:35).