Guds Son överlämnades i folkets händer för att korsfästas. Under triumferande rop förde de bort den kärleksfulle Frälsaren. De hade pinat honom på olika sätt och han var svag och utmattad. Såren efter piskslagen hade förorsakat honom blodförlust. Men trots det lades det tunga korset på honom, vilket han senare skulle bli fastspikad på. Jesus vacklade under bördan. Tre gånger lades korset på hans skuldror, och lika många gånger svimmade han och föll. En man som stod i närheten greps och korset lades på honom i stället. Denne man var i hemlighet Kristi efterföljare, men hade inte tidigare öppet bekänt sin tro på honom. Han fick nu bära korset till avrättningsplatsen.
Härskaror av änglar samlades i skyn över platsen, och ett antal av Kristi lärjungar följde efter honom med sorg och bitter gråt. De kom ihåg hur han triumferande ridit in i Jerusalem bara några dagar tidigare. Då hade de brett ut sina kläder och vackra palmkvistar på vägen framför honom, följt efter och ropat: ”Hosianna i höjden!” De hade trott att han sedan skulle ta över Israels rike, och härska som en jordisk furste. Hur annorlunda hade det inte blivit! Hur raserade var nu inte deras framtidsutsikter! I avsaknad av glädje och ljusa förhoppningar, men gripna av fruktan och förtvivlan i deras innersta, följde de sorgsna och långsamt honom som hade blivit vanärad och förödmjukad, och som snart skulle dö.
Jesu moder var där. Hennes hjärta genomborrades av en vånda som bara en mor kan känna. Men liksom lärjungarna hoppades hon ännu att Kristus skulle utföra ett mäktigt under och befria sig från sina mördare. Hon kunde inte uthärda tanken att han skulle låta sig bli korsfäst. Men allt var förberett och Jesus lades på korset. Hammaren och spikarna togs fram. Lärjungarna försmäktade i djupet av sina hjärtan. Jesu moder sjönk ihop i en nästan outhärdlig ångest. Innan Frälsaren blev fastspikad på korset, bar lärjungarna bort henne för att hon skulle slippa höra det krasande ljudet när spikarna drevs genom muskler och ben i hans fötter och ömma händer. Jesus klagade inte, men stönade av smärtorna. Hans ansikte var blekt och stora svettdroppar trängde fram på hans panna. Satan jublade över de lidanden som Guds Son genomgick. Samtidigt fruktade han att hans ansträngningar för att frälsningsplanen skulle misslyckas hade varit förgäves. Han var rädd för att han hade förlorat sitt rike och att han själv till slut skulle bli krossad.
När Jesus var fastspikad, restes korset upp och med stor kraft stöttes det ned i hålet i marken som var förberett för det. Detta slet våldsamt i muskler och senor och förorsakade de häftigaste smärtor. För att göra Jesu död så förnedrande som möjligt korsfästes två tjuvar tillsammans med honom, en på var sida. Rövarna togs med våld, och efter mycket motstånd tvingades deras armar bakåt och spikades fast vid deras kors. Jesus däremot hade ödmjukt underkastat sig. Ingen behövde ta i med våld för att böja hans armar bakåt på korset. Medan brottslingarna svor åt rättstjänarna, bad Frälsaren i sin dödskamp för sina fiender: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte, vad de gör” (Luk. 23:34). Det var inte bara fysiska plågor Kristus fick utstå. Hela världens synder vilade på honom.
Medan Jesus hängde på korset, skymfades han av några förbipasserande som böjde sina huvuden som inför en kung och sade: ”Du som bryter ner templet och bygger upp det på tre dagar, hjälp dig själv, om du är Guds Son, och stig ner från korset!” Satan använde samma ord till Kristus i ödemarken: ”Om du är Guds Son…” (Matt. 27:40). Översteprästerna, de äldste och de skriftlärda hånade honom och sade: ”Andra har han hjälpt. Nu får han hjälpa sig själv, om han är Guds Messias, den Utvalde” (Luk. 23:35). Änglarna som svävade ovanför platsen där Kristus korsfästes blev djupt bedrövade när medlemmarna av Stora rådet hånade honom och sade: ”Om du är Guds Son, så stig ned från korset”. De ville ingripa och befria Jesus, men de fick inte. Hans uppdrag var ännu inte slutfört.
Under de långa timmarnas dödskamp glömde Jesus inte bort sin mor. Hon hade kommit tillbaka till den fruktansvärda skådeplatsen. Hon kunde inte längre hålla sig borta från sin son. Jesu sista lärdom handlade om medlidande och kärlek till människor. Han såg på sin mors sorgsna ansikte, och sedan på sin älskade lärjunge Johannes. Därefter sade han till sin mor: ”Kvinna, se din son”. Sedan sade han till Johannes: ”Se din mor” (Joh. 19:26, 27). Från den dagen tog Johannes hem henne till sitt hus där hon fick bo.
Under sin dödskamp blev Jesus törstig, och de gav honom vinäger och galla att dricka. (”Vinäger” (Matt. 27:34) är översatt från grekiska ogons som är beteckningen på syrat vin, dvs alkoholhaltigt. Osyrad druvsaft heter oinon (Joh. 2:9). ”Galla” motsvarar på hebreiska rosh, vilket är överdelen på vallmo, dvs den del från vilket opium utvinns.
Romarna hade som sed att barmhärtigt nog erbjuda sina offer en drogblandning som slog ut hjärnan då plågorna var som värst. Men Jesus vägrade ge Satan någon fördel. Hans hjärna skulle vara klar in i det sista. Därför sade han - nej tack - och vann en seger för alla drogmissbrukare under de värsta möjliga förhållanden. (Övers. anm.)) Men då han hade smakat vägrade han att dricka det. Änglarna hade bevittnat sin älskade Härförares lidande så länge de stod ut, sedan vände de bort sina blickar. Solen vägrade att lysa över den fruktansvärda platsen. Jesus ropade med hög röst: ”Det är fullbordat” (Joh. 19:30). När hans mördare hörde det fylldes de av skräck i sitt innersta. Förhänget i templet revs då itu uppifrån och ända ned, jorden skakade, klipporna rämnade och ett omfattande mörker täckte jorden. När Jesus dog såg det ut som om lärjungarnas sista hopp försvann. Många av hans efterföljare bevittnade hans lidande och död, och deras sorgbägare var fylld.
Satan jublade inte längre som han gjort förut. Han hade hoppats på att göra frälsningsplanen om intet, men den stod på alltför fast grund. Genom Jesu död visste han nu att han själv till slut skulle dö, och att hans rike skulle överlämnas till Jesus. Satan samlade sina änglar för rådläggning. Han hade inte förmått någonting mot Guds Son, och nu måste de öka sina ansträngningar och med kraft och list inrikta sig på hans efterföljare. De måste hindra alla de kunde från att ta emot den frälsning som Jesus nu hade köpt åt dem. På så sätt kunde Satan fortfarande motarbeta Guds regering. Det låg också i hans eget intresse att hålla så många som möjligt borta från Jesus. Deras synder som återlösts genom Kristi blod skall nämligen till slut komma tillbaka över syndens upphovsman. Han måste bära straffet för dem, medan de som inte tar emot frälsningen genom Jesus kommer att lida straffet för sina egna synder.
Kristi liv hade alltid varit utan världslig rikedom, ära eller synlig prakt. Hans ödmjukhet och självförnekelse hade varit en slående kontrast till prästernas och ledarnas äregirighet och egoism. Jesu fläckfria renhet var en ständig tillrättavisning för deras synder. De föraktade honom för hans ödmjukhet, helighet och renhet. Men en dag skall de som föraktade honom här få se honom i himlens storslagenhet och i hans Faders oförlikneliga härlighet.
I rättegångssalen var Jesus omgiven av fiender som törstade efter hans blod. Men dessa förhärdade människor som ropade, ” ’Hans blod må komma över oss och över vara barn’ ” (Matt. 27:25), kommer att få se honom komma tillbaka som en ärad Kung. Hela himlens härskara skall åtfölja honom med segersånger om makt och majestät till hans ära som blev slaktad, men lever igen som en mäktig segervinnare.
Arma, svaga, eländiga människor spottade härlighetens Kung i ansiktet, medan pöbeln skrek ut brutala triumfrop över den förnedrande handlingen. Med slag och grym misshandel vanställde de det ansikte som fyllde hela himlen med beundran. De skall åter igen få se detta ansikte. Men då skall det lysa som solen vid middagstiden, och då skall de försöka fly undan det. I stället för de brutala triumfropen skall de utbrista i högljutt jämmer inför honom.
Jesus kommer att visa fram sina händer som bär märkena efter hans korsfästelse. Märkena efter denna grymhet kommer han alltid att bära. Varje spår efter spikarna kommer att vittna om människans underbara återlösning, och det dyrbara priset som betalades. De män som stötte spjutet i sidan på livets Herre skall se märket efter spjutet, och skall jämra sig i djup förtvivlan för den del de haft i att vanställa hans kropp.
Överskriften: ”Judarnas konung” (Mark. 15:26), som var fäst på korset ovanför Kristi huvud, var till stor förbittring för hans mördare. Men då skall de bli tvingade att se honom i hela hans härlighet och kungliga makt. På hans mantel och länd skall de läsa i levande skrift: ” ’Kungarnas Kung, och herrarnas Herre’ ” (Upp. 19:16). När han hängde på korset ropade de hånfullt: ” ’Messias, Israels konung, han borde nu stiga ner från korset, så att vi får se det och tro!’ ” (Mark. 15:32). De skall få se honom i hans kungliga makt och auktoritet. Då kommer de inte att kräva några bevis för att han är Israels kung. I stället blir de så överväldigade av hans majestät och obeskrivliga härlighet att de blir tvungna att erkänna: ”Välsignad är han, som kommer i Herrens namn!” (Mark. 11:9).
Jordbävningen, klipporna som rämnade, mörkret som utbredde sig över jorden och Jesu höga, kraftfulla rop när han dog: ”Det är fullbordat”, oroade hans fiender och gjorde hans mördare skräckslagna. Lärjungarna förundrades över dessa märkliga händelser, men deras förhoppningar hade krossats. De var rädda för att judarna skulle försöka döda dem också. De var övertygade om att en sådan avsky som de hade visat mot Guds Son inte skulle sluta med honom. De tillbringade ensliga timmar i gråt över missräkningen. De hade förväntat sig att han skulle regera som en världslig Furste, men deras hopp dog med hans död. I sin sorg och förtvivlan befarade de, att han hade bedragit dem. Även hans mor vacklade i sin tro på att han var Messias.
Även om lärjungarna hade blivit besvikna i sina förhoppningar beträffande Jesus, älskade de honom fortfarande. De ville ge hans kropp en värdig begravning, men visste inte hur de skulle göra det. Men en rik och inflytelserik rådman bland judarna som hette Josef och var från Arimatea, vilken var en sann Jesu lärjunge, gick i hemlighet, men ändå med frimodighet, till Pilatus för att be om att få Frälsarens kropp. Josef vågade inte gå dit öppet på grund av judarnas hat. Lärjungarna fruktade att judarna skulle försöka lägga hinder i vägen för att Kristi kropp skulle få en värdig viloplats. Pilatus beviljade emellertid denna begäran och lärjungarna kunde ta ned den livlösa kroppen från korset, medan de med djup smärta sörjde över sina grusade förhoppningar. Omsorgsfullt svepte de kroppen med fint linnetyg, och lade den i Josefs nya gravkammare.
De kvinnor som hade varit Kristi ödmjuka följeslagare medan han levde, lämnade honom inte förrän de såg honom läggas i gravkammaren och en tung sten rullas för ingången. De ville försäkra sig om att hans fiender inte skulle bära bort kroppen. Men de behövde inte ha varit ängsliga. Jag såg att härskaran av änglar vaktade med obeskrivligt intresse vid Jesu viloplats, och ivrigt väntade på befallningen att utföra sin del för att befria härlighetens Kung från hans fängelse.
Jesu mördare fruktade för att han skulle få liv igen och undkomma dem. Därför bad de Pilatus att han skulle sätta ut en vakt som bevakade gravkammaren fram till den tredje dagen. Detta beviljades, och stenen framför ingången beseglades för att inte lärjungarna skulle stjäla honom därifrån och säga att han hade uppstått från de döda.