Lärjungarna vilade under sabbaten och sörjde sin Herres död medan Jesus, härlighetens Kung, låg i graven. Under nattens lopp ställdes soldater ut för att bevaka Kristi viloplats, medan osynliga änglar uppehöll sig ovanför den heliga platsen. Natten drog långsamt undan, och medan det ännu var mörkt, visste de bevakande änglarna att tiden för befrielsen av Guds käre Son, deras älskade Härförare, snart var inne. Medan de intensivt inväntade hans triumferande segertimma, kom en mäktig ängel hastigt flygande från himlen. Hans ansikte sken som blixtens ljus och hans kläder var vita som snö. Det skarpa ljusskenet från hans härlighet skingrade mörkret på hans väg, och drev de onda änglarna på flykten, de som tidigare triumferande hade gjort krav på Jesu kropp. En av änglarna ur härskaran, som hade bevittnat Kristi förnedring och vaktade hans viloplats, anslöt sig till den ängel som nyss hade kommit ned från himlen. Tillsammans steg de ned till gravkammaren. Jorden darrade och skakade när de närmade sig, och det blev en stor jordbävning.
Den romerska vaktstyrkan greps av skräck. Var fanns nu deras makt att hålla kvar Jesu kropp? Nu tänkte de varken på sin plikt eller på lärjungarna som kunde röva bort honom. När ljuset från änglarna spred sitt sken omkring dem starkare än solen, föll den romerska vaktstyrkan till marken som döda. En av änglarna tog tag i den stora stenen, rullade bort den från ingången till gravkammaren, och satte sig på den. Den andra ängeln gick in i graven och tog bort linneduken från Jesu huvud. Sedan ropade ängeln från himlen med en röst som fick jorden att skaka: ”Du Guds Son. Din Fader kallar dig. Kom ut!” Döden hade ingen makt över honom längre. Jesus uppstod från de döda som en triumferande segerherre. Änglahären betraktade scenen under högtidlig vördnad. När Jesus kom ut ur graven föll de strålande änglarna ned till marken i tillbedjan och hälsade honom med segersånger och jubel.
Satans änglar hade tvingats fly för det starka genomträngande ljuset från de himmelska änglarna. Bittert beklagade de sig för sin kung att deras byte med våld hade tagits ifrån dem, och att den de hatade så mycket hade uppstått från de döda. Satan och hans härskaror hade jublat för att deras makt över den fallna människan hade förmått dem att förpassa livets Furste till graven. Men deras diaboliska glädje blev kortvarig. När Jesus kom ut ur sitt fängelse som en majestätisk segerherre, visste Satan att han måste dö efter en tid och hans kungadöme skulle överlämnas till Jesus, som det med rätta tillhör. Satan jämrade sig och var rasande över att alla hans ansträngningar inte åstadkommit någonting. Jesus hade inte blivit besegrad. I stället hade han berett en väg för människans frälsning. Vem som helst kunde vandra på den och bli frälst.
De onda änglarna och deras befälhavare sammanträdde för att överlägga om hur de skulle motarbeta Guds regering i fortsättningen. Satan befallde sina tjänare att gå till översteprästerna och ledarna. Han sade: ”Vi lyckades bedra dem, göra dem blinda och förhärda deras hjärtan mot Jesus. Vi fick dem att tro att han var en bedragare, och ledde dem till att hata och döda Jesus. Nu kommer den romerska vakten att sprida ut den förhatliga nyheten att Kristus har uppstått. Framhåll därför nu för översteprästerna och ledarna att om det blir känt att Jesus har uppstått, så kommer folket att stena dem, för att de har dödat en oskyldig människa”.
När den himmelska änglaskaran lämnade graven och det underbara ljuset försvann, vågade den romerska vaktstyrkan resa sig och se sig omkring. Fyllda av förvåning såg de att den stora stenen hade blivit bortrullad från ingången till graven, och att Jesu kropp var försvunnen.
De skyndade sig till staden för att rapportera till prästerna och ledarna vad de hade sett. Medan mördarna lyssnade på den märkliga berättelsen, bleknade de. De fylldes av skräck vid tanken på vad de hade gjort. Om rapporten var riktig, var det ute med dem. En stund satt de tysta, såg på varandra och visste varken vad de skulle säga eller göra. Att godta rapporten var detsamma som att fördöma sig själva. De gick åt sidan för att rådgöra om vad de skulle göra. De ansåg att om väktarnas rapport kom ut bland folket så skulle de, som hade sett till att Kristus blev mördad, bli dödade liksom han. De beslutade därför att muta soldaterna för att hålla rapporten hemlig. Prästerna och ledarna gav dem därför en stor summa pengar och sade: ”Säg att hans lärjungar kom på natten och rövade bort honom medan vi sov” (Matt. 28: 13). Då vakterna frågade hur det skulle gå med dem för att de hade sovit på sin post, lovade de judiska ledarna att de skulle övertyga landshövdingen och svara för deras säkerhet. På grund av pengarna sålde den romerska vaktstyrkan sin heder, och gick med på att följa prästernas och ledarnas råd.
När Jesus hängde på korset och ropade med hög röst: ”Det är fullbordat”, rämnade klipporna, skakade jorden, och några gravar öppnades. När han uppstod som segrare över döden och graven, medan jorden åter skalv och det himmelska ljuset sken över den heliga platsen, uppstod många av de rättfärdiga. Lydiga hans röst kom de fram för att vittna om hans uppståndelse. Dessa heliga, som fått förmånen att bli uppväckta, uppstod förhärligade. De var utvalda från alla tidsåldrar, ända från skapelsen ned till Kristi dagar. Medan judarna försökte mörklägga rapporten om Kristi uppståndelse, valde Gud att låta en skara vittnen uppstå ur sina gravar som intygade, att Jesus hade uppstått, och som tillkännagav hans härlighet.
Dessa som uppstått hade olika längd och gestalt. Några såg ädlare ut än andra. Jag fick veta att jordens invånare efter hand hade blivit degenererade, och förlorat sin ursprungliga skönhet och styrka. Satan härskar över sjukdom och död, och med tiden har resultatet av denna förbannelse blivit allt mera framträdande. Satans makt har blivit allt mera tydlig. De som hade levt på Noas och Abrahams tid liknade änglarna till gestalt, skönhet och styrka. Men varje generation därefter har blivit svagare och mer mottaglig för sjukdom, och deras livslängd allt kortare. Satan hade lärt sig plåga och försvaga mänskligheten.
De som uppstod efter Jesu uppståndelse visade sig för många och berättade att offret för människan hade blivit fullbordat och att Jesus, som judarna hade korsfäst, hade uppstått från de döda. Som bevis för att deras ord var sanna förklarade de: ”Vi uppstod med honom”. De vittnade om att det var genom hans mäktiga kraft de hade kallats ut ur sina gravar. Trots Satans, hans änglars och översteprästernas försök att mörklägga Kristi uppståndelse genom en lögnaktig rapport, hade de inte lyckats. Den heliga skaran som hade kommit fram ur sina gravar spred i stället de underbara, glada nyheterna. Dessutom visade Jesus sig för sina sörjande och förkrossade lärjungar, skingrade deras rädsla och gav dem frid och glädje.
Då nyheterna spred sig från by till by och från stad till stad, fruktade de judiska ledarna för sina liv och dolde sitt hat mot lärjungarna. Ledarnas enda hopp var att fortsätta sprida sin lögnaktiga rapport. De som ville tro att denna lögn var sann, accepterade den. Pilatus var skakad då han hörde att Kristus hade uppstått. Han kunde inte tvivla på de bevis som han hade fått, och från den stunden fick han aldrig mer någon frid. Det var han som hade överlämnat Jesus till att dödas - för att försvara sin egen ära, och av fruktan för att förlora sin makt och sitt liv. Han var inte bara övertygad om att det var en oskyldig människas död som han var medskyldig till, utan Guds Sons död. Resten av hans liv kom att präglas av stor olycka. Förtvivlan och ångest krossade varje känsla av hopp och glädje. Han vägrade att låta sig tröstas, och gick den mest miserabla död till mötes.
Herodes var ännu mer förhärdad. När han hörde att Kristus uppstått, blev han inte särskilt oroad. ( Det var Herodes Antipas som tog del i domen mot Jesus. Men det var Herodes Agrippa I som lät döda Jakob. Agrippa var brorson och svåger till Antipas. Genom intriger ryckte Agrippa ensam åt sig Antipas tron. När han hade övertagit makten följde han samma politik mot de kristna som Antipas hade gjort. I den herodianska dynastin var det sex personer som bar namnet Herodes, och därför blev det betraktat som en titel. Individuellt blev deras egna namn tillagt titeln, som Antipas, Filip, Agrippa osv. På samma sätt fick julius Caesars efterträdare heta Caesar Augustus, Caesar Tiberius, Caesar Caligula osv.
I den aktuella texten är det naturligt och korrekt att använda titeln Herodes eftersom Agrippa, som dödade Jakob, satt på samma tron som Antipas, vilken var delaktig i Jesu dom. De hade samma karaktärer och förde samma politik. På samma sätt tillämpar Bibeln termerna ”Draken” i Upp 12, och ”Vilddjuret” i Upp 13 om en mängd kejserliga och påvliga personer som har suttit på Roms tron ) Han dödade Jakob, och när han märkte att det gladde judarnas ledare, fängslade han även Petrus i avsikt att döda honom. Men Gud hade en uppgift för Petrus att utföra, och sände en ängel att befria honom. Herodes blev hemsökt av Guds dom. När han upphöjde sig själv inför en stor folksamling, blev han slagen av Herrens ängel och dog en fruktansvärd död.
Tidigt på den första veckodagens morgon, innan det hade blivit ljust, kom heliga kvinnor till graven och hade med sig välluktande kryddor för att smörja Jesu kropp. Men när de såg att den tunga stenen hade blivit bortrullad från ingången till gravkammaren, och Jesu kropp var borta, sjönk deras mod. De fruktade för att deras fiender flyttat kroppen. Plötsligt såg de två änglar i vita kläder. Deras ansikten utstrålade ett klart sken. De himmelska varelserna förstod kvinnornas ärende och berättade direkt att Jesus inte var där. Han hade uppstått, men de kunde få se platsen där han hade legat. De bad dem gå och berätta för hans lärjungar att han skulle gå före dem till Galiléen. Med fruktan och stor glädje skyndade sig kvinnorna tillbaka till de sörjande lärjungarna och berättade vad de hade sett och hört.
Lärjungarna kunde inte tro att Kristus hade uppstått, men sprang ändå tillsammans med kvinnorna, som kommit med nyheten, till gravplatsen. De fann Jesu linnekläder och såg att han inte var där, men tvivlade på den goda nyheten att han hade uppstått från de döda. De vände hem och förundrade sig över vad de hade sett, och även över kvinnornas rapport. Maria valde att stanna kvar i närheten av graven. Hon funderade på vad hon hade sett och plågades av att hon kanske hade blivit bedragen. Hon kände att nya prövningar väntade henne. Sorgen kom över henne på nytt och hon brast ut i bitter gråt. Hon lutade sig åter igen in i graven, och fick då se två änglar i vita kläder. Den ene satt där Jesu huvud hade vilat, och den andre där hans fötter legat. De frågade henne ömt varför hon grät. Hon svarade: ” De har tagit bort min Herre, och jag vet inte var de har lagt honom” (Joh. 20:13).
Hon vände sig bort från graven och såg Jesus stå där, men hon kände inte igen honom. Han frågade ömt om orsaken till hennes sorg, och vem hon sökte. Hon antog att det var trädgårdsmästaren. Därför bad hon honom, att om han burit bort hennes Herre, ville hon veta var han lagt honom, så att hon kunde hämta honom. Jesus talade till henne med sitt eget himmelska tonfall och sade: ”Maria!” Detta älskade tonfall kände hon väl igen, och svarade snabbt: ”Mästare!” I sin glädje var hon nära att omfamna honom. Men Jesus sade: ”Rör inte vid mig, ty jag har ännu inte farit upp till Fadern. Men gå till mina bröder och säg till dem att jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud” (Joh. 20: 17). Glad skyndade hon sig iväg till lärjungarna med de goda nyheterna. Jesus for hastigt upp till sin Fader för att, från hans egen mun, få höra att han accepterade offret, och för att ta emot all makt i himlen och på jorden.
Änglar samlades omkring Guds Son som en svärm och befallde evighetens portar att öppna sig, så att härlighetens Kung kunde gå in. Jag såg att Jesus inte glömde sina lärjungar på jorden, fastän han var tillsammans med denna strålande himmelska härskara i Faderns närvaro och omgiven av hans härlighet. I stället tog han emot kraft från sin Fader som han skulle ingjuta i lärjungarna när han hade återvänt till dem. Samma dag for han tillbaka och visade sig för lärjungarna. Nu tillät han dem röra vid honom, eftersom han hade varit uppe hos sin Fader och tagit emot makt.
Vid detta tillfälle var inte Tomas med. Han kunde inte på ett ödmjukt sätt ta till sig lärjungarnas berättelse. Bestämd och självsäker hävdade han att inte skulle tro innan han stuckit sina fingrar i hålen på Jesu händer och fört in handen i hålet efter spjutet som grymt stuckits in i hans sida. På så sätt visade han brist på förtroende för sina bröder. Om alla krävde samma bevis nu skulle ingen ta emot Jesus och tro på hans uppståndelse. Men det var Guds vilja att lärjungarnas berättelse skulle tas emot av dem som inte själva kunde höra och se den uppståndne Frälsaren. Tomas otro gjorde Gud besviken. Då Jesus åter igen besökte sina lärjungar var Tomas där, och när han såg Jesus trodde han. Men han hade tidigare påstått att han inte skulle vara nöjd med att bara se. Han ville också röra vid Jesu kropp och Jesus tillmötesgick hans önskan. Tomas utbrast: ”Min Herre och min Gud!” Jesus sade till honom: ”Därför att du har sett mig, tror du. Saliga är de som tror, fastän de inte ser” (Joh. 20:28, 29).
På samma sätt måste de, som inte haft någon erfarenhet av den första och andra ängelns budskap, ta emot dem från andra som haft denna erfarenhet och följt med genom dessa budskap. Jag såg, att såsom Jesus blev förkastad, så har också dessa budskap förkastats. Och såsom lärjungarna förkunnade att det inte under himlen finns något annat namn, som getts åt människor genom vilket de kunde bli frälsta, än Jesu namn, skall Guds trogna tjänare utan fruktan varna dem som endast har tagit emot en del av sanningarna som tillhör den tredje ängelns budskap. De måste med glädje ta emot hela det budskap som Gud har gett dem, eller inte ha någon del i det alls.
Medan de heliga kvinnorna förde ut budskapet om att Jesus hade uppstått, spred de romerska väktarna den lögnaktiga berättelsen som översteprästerna och ledarna hade lagt i deras mun. De sade att lärjungarna hade kommit och stulit Jesu kropp under natten, när vakterna hade sovit. Denna lögn hade Satan lagt i översteprästernas sinnen och munnar, och folket var beredda att tro på deras ord. Men Gud såg till att denna betydelsefulla händelse, som frälsningen vilar på, inte fick passera obemärkt. Vittnen uppstod från de döda och bevisade bortom allt tvivel att Kristus hade uppstått. Det blev omöjligt för prästerna och ledarna att dölja detta faktum.
Jesus blev kvar hos sina lärjungar i fyrtio dagar och fick dem att fröjdas och glädjas, när han gav dem en mer fullständig förståelse av Guds rikes verklighet. Han gav dem i uppdrag att berätta vad de hört och sett beträffande hans lidande, död och uppståndelse, att han hade offrat sig själv för synden och att alla som ville kunde komma till honom och få liv. Med mild röst, utan att dölja något, talade han om för dem att de skulle bli förföljda och plågade. Men de skulle finna lindring när de tänkte tillbaka på sina erfarenheter och kom ihåg de ord han hade talat till dem.
Jesus talade om för dem att han hade övervunnit Satans frestelser och segrat genom prövningar och lidanden. Satan kunde inte längre ha någon makt över honom, men skulle nu vända sina frestelser mot dem mer direkt, och mot alla som skulle tro på hans namn. Men de skulle kunna segra på samma sätt som han segrade. Jesus utrustade sina lärjungar med makt att utföra under, och berättade för dem att trots att de skulle förföljas av onda människor, skulle han gång på gång sända sina änglar och befria dem. Ingen skulle kunna ta deras liv innan de hade slutfört sitt uppdrag. Men då kunde det krävas att de beseglade det vittnesbörd de hade gett med sitt blod.
Jesu ivriga efterföljare lyssnade med glädje till hans undervisning och var angelägna om att ta emot varje ord som kom från hans heliga mun. Nu var de säkra på att han var världens Frälsare och hans ord sjönk djupt in i deras hjärtan. De var bedrövade över att de snart måste skiljas från sin himmelske Lärare och inte längre få höra tröstande och milda ord från hans mun. Men ännu en gång värmdes deras hjärtan av kärlek och en översvallande glädje när Jesus berättade att han skulle gå och bereda plats för dem och komma tillbaka för att ta dem till sig. Sedan skulle de för all framtid vara hos honom. Han lovade också att sända en annan Hjälpare, den Helige Ande, som skulle leda dem fram till hela sanningen. Och ”han lyfte sina händer och välsignade dem” (Luk. 24:50).