Med stor kraft predikade lärjungarna om den korsfäste och uppståndne Frälsaren, och utförde tecken och under i Jesu namn. Sjuka blev botade. En man som hade varit förlamad från sin födsel blev fullständigt återställd, och följde med Petrus och Johannes in i templet under glädjesprång och prisade Gud inför allt folket. Nyheten spred sig och folk började trängas runt lärjungarna. Många samlades kring dem och var mycket förvånade över det som skett.
När Jesus dog trodde prästerna att underverken skulle upphöra, och att all uppståndelse skulle dö ut. De tänkte att nu skulle folket åter igen vända tillbaka till mänskliga traditioner. Men så blev det inte alls! Mitt ibland dem utförde lärjungarna underverk och folket uppfylldes av förundran. Jesus hade blivit korsfäst, och de undrade varifrån hans efterföljare hade fått denna kraft. Då Jesus ännu levde trodde de att det var han som gav dem denna kraft. Men då han dog förväntade de sig att dessa underverk skulle upphöra.
Petrus förstod att de var förvånade och sade: ”Israeliter, varför är ni förvånade över det här, och varför stirrar ni på oss, som om vi av egen kraft eller fromhet hade gjort att han kan gå? Nej, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus, som ni utlämnade och förnekade inför Pilatus, när denne hade beslutat att frige honom. Ni förnekade den Helige och Rättfärdige och begärde att få en mördare frigiven. Livets furste dödade ni, men honom har Gud uppväckt från de döda. Det är vi vittnen till. Och genom tron på hans namn har det namnet gett styrka åt denne man, som ni ser och känner. Tron som det namnet skänker har gett honom full hälsa så som ni alla ser” (Apg. 3:12-16).
Översteprästerna och ledarna stod inte ut med att lyssna på dessa ord, och på deras order greps Petrus och Johannes och sattes i fängelse. Men tusentals blev omvända och trodde bara genom att ha lyssnat på ett enda av lärjungarnas tal om Kristi uppståndelse och himmelsfärd. Prästerna och ledarna var bekymrade. De hade dödat Jesus för att folkets uppmärksamhet skulle vändes tillbaka till dem själva, men nu var situationen värre än någonsin. De blev öppet anklagade av lärjungarna för att vara Guds Sons mördare. De kunde inte överblicka vilka konsekvenser detta kunde få, eller vilken uppfattning folket skulle få om dem. De skulle gärna vilja döda Petrus och Johannes, men vågade inte på grund av rädsla för folket.
Följande dag ställdes apostlarna inför rådsförsamlingen. Där satt samma män som förut upphetsat hade ropat efter och krävt den Rättfärdiges blod. Då hade de hört Petrus med eder och svordomar förneka sin Herre när han hade blivit anklagad för att vara hans lärjunge. Nu hoppades de kunna skrämma honom igen. Men Petrus hade blivit omvänd, och nu såg han ett tillfälle att få bort den skamfläck som han hade fått på sig genom den förhastade och fega förnekelsen. Nu skulle han upphöja det namn som han hade vanärat. Med helig frimodighet och i Andens kraft gav han oförskräckt till känna för dem: ”Den här mannen står frisk framför er i kraft av Jesu Kristi, nasaréns, namn. Honom korsfäste ni, men Gud har uppväckt honom från de döda”. Apg 4:11 ”Jesus är stenen som ni byggnadsarbetare kastade bort, men som blev en hörnsten”.
Apg 4:12 ”Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta” (Apg. 4:10-12).
Folket häpnade över Petrus och Johannes frimodighet. De förstod att de hade varit med Jesus, eftersom deras ädla, oförskräckta uppträdande påminde om Jesus när han stod inför sina fiender. Med en enda blick av sorg och medlidande hade Jesus tillrättavisat Petrus när han hade förnekat honom. Då nu Petrus frimodigt erkände sin Herre blev han välsignad och vann Guds godkännande. Som ett tecken på Jesu bifall uppfylldes Petrus med den Helige Ande.
Prästerna vågade inte visa sitt hat mot lärjungarna. De befallde dem att gå ut och vänta utanför rättssalen. Sedan rådslog de om vad de skulle göra, och sade: ”Vad skall vi göra med de här människorna? Att ett märkligt tecken har skett genom dem, det står klart för alla som bor i Jerusalem, och det kan vi inte förneka” (Apg. 4:16). De var rädda för att ryktet om denna goda gärning skulle komma ut bland folket. Blev det allmänt känt, skulle prästerna förlora sin makt och betraktas som Jesu mördare. Men allt de vågade göra var att hota apostlarna och förbjuda dem att mer tala i Jesu namn, annars skulle de dödas. Men Petrus förklarade frimodigt att de inte kunde göra annat än tala om det de sett och hört.
Lärjungarna fortsatte att genom Jesu kraft bota de sjuka och plågade som fördes till dem. Hundratals tog varje dag ståndpunkt och ställde sig under den korsfäste, uppståndne och till himlen uppstigne Frälsarens banér. Prästerna, ledarna och de som var särskilt förbundna med dem, var skräckslagna. Ännu en gång satte de apostlarna i fängelse och hoppades att uppståndelsen skulle lägga sig. Satan och hans änglar jublade. Men Guds änglar öppnade fängelseportarna och i motsats till prästernas och ledarnas order uppmanade de apostlarna att: ”Gå och ställ er i templet och låt folket höra allt om detta nya liv” (Apg. 5:20, 2000).
Rådsförsamlingen sammanträdde och sände efter fångarna. Rättstjänarna låste upp dörrarna till fängelset, men de som skulle hämtas fanns inte där. De återvände till prästerna och ledarna och sade: ”’Vi såg att fängelset var ordentligt låst och att vakterna stod vid portarna, men då vi öppnade fann vi ingen därinne’. Men då kom någon och sade till dem: ’Männen som ni satte i fängelse är i templet och står där och undervisar folket’. Ledaren för tempelvakten gick då tillsammans med tjänarna och förde bort dem utan att bruka våld, eftersom de var rädda för att bli stenade av folket. När de nu fördes bort, ställdes de inför Stora rådet, och översteprästen förhörde dem och sade: ’Förbjöd vi er inte strängt att undervisa i det namnet? Och nu har ni fyllt Jerusalem med er lära och vill att den mannens blod skall komma över oss’” (Apg. 5:23, 25-28).
Dessa judiska ledare var hycklare. De älskade mer att bli lovordade av människor än de älskade Gud. De hade blivit så förhärdade att till och med de mäktigaste gärningar som apostlarna utförde bara gjorde dem ursinniga. De visste att om lärjungarna predikade Kristus, hans korsfästelse, uppståndelse och himmelsfärd, skulle de förklaras skyldiga till mordet på honom. De var nu inte längre lika villiga att ta på sig skulden för Jesu blod som när de tidigare lidelsefullt ropade: ”Hans blod må komma över oss och över våra barn” (Matt. 27:25).
Apostlarna förklarade frimodigt att de tänkte lyda Gud mer än människor. Petrus sade: ”Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä och dödade. Honom har Gud med sin högra hand upphöjt som hövding och frälsare, för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse åt Israel. Vi är vittnen till detta, vi och den helige Ande, som Gud har gett åt dem som lyder honom” (Apg. 5: 30-32). Dessa oförskräckta ord gjorde mördarna rasande, och de beslutade att åter igen befläcka sina händer med blod genom att döda apostlarna. När de skulle sätta sina planer i verket, påverkade en ängel från Gud Gamaliels hjärta att ge prästerna och ledarna följande råd: ”Håll er borta från dessa män och låt dem gå. Ty om detta skulle vara ett påhitt eller ett verk av människor, kommer det att rinna ut i sanden. Men om det är av Gud, kan ni inte slå ner dem. Kanske visar det sig att ni strider mot Gud!” (Apg. 5:38, 39).
Onda änglar försökte få prästerna och ledarna att döda apostlarna. Men för att förhindra detta sände Gud sin ängel och väckte upp en röst bland ledarna själva, till sina tjänares fördel. Apostlarnas uppgift var ännu inte slutförd. De skulle föras fram inför kungar för att förkunna Jesu namn och vittna om det som de hade sett och hört.
Ovilligt försatte prästerna sina fångar på fri fot efter att de hade låtit piska dem och förbjudit dem att inte mer tala i Jesu namn. ”Och apostlarna gick ut från Stora rådet, glada över att de hade ansetts värdiga att lida smälek för Namnets skull. Varje dag undervisade de i templet och hemma i husen och predikade det glada budskapet att Jesus är Messias” (Apg. 5:41, 42). På så sätt utbredde sig Guds ord. Lärjungarna vittnade med frimodighet om vad de sett och hört, och genom Jesu namn utförde de mäktiga underverk. Utan fruktan förebrådde de dem som så villigt hade krävt Guds Sons blod, när de fick tillåtelse att att ha makt över honom.
Jag såg att Guds änglar hade fått i uppdrag att med särskild omsorg bevaka de heliga och viktiga sanningar som skulle tjäna som ett ankare för Kristi lärjungar under varje kommande generation. Den Helige Ande vilade särskilt på apostlarna som var vittnen till Herrens korsfästelse, uppståndelse och himmelsfärd - viktiga sanningar som skulle bli Israels hopp. Alla skulle se på världens Frälsare som sitt enda hopp, och vandra på den väg han öppnat genom att offra sitt eget liv, och hålla Guds lag och leva. Jag såg den vishet och godhet som Jesus visade genom att ge sina lärjungar kraft att fortsätta samma verk som judarna hade hatat och dödat honom för. I hans namn hade de makt över Satans verksamhet. En gloria av ljus och härlighet hade sin tyngdpunkt kring tiden för Jesu död och uppståndelse, för att odödliggöra den heliga sanningen att han var världens Frälsare.