Lärjungarnas antal ökade snabbt i Jerusalem, och många av prästerna lydde sanningen. Stefanus, som var fylld av tro, utförde mäktiga tecken och under bland folket. Judarnas ledare blev ännu mer rasande när de såg att präster lämnade deras traditioner och upphörde att utföra offren, och i stället tog emot Jesus som det stora offret. Genom kraft från ovan tillrättavisade Stefanus de otroende prästerna och ledarna och upphöjde Jesus inför dem. De kunde inte bemöta den vishet och kraft som medföljde hans ord. När de insåg att de inte kunde besegra honom, mutade de män att begå mened. Dessa påstod sig ha hört honom uttala hädelser mot Mose och mot Gud. Prästerna hetsade upp folket och grep Stefanus. Genom de falska vittnena anklagade de honom för att ha talat mot helgedomen och lagen. De intygade att de hade hört honom säga att denne Jesus från Nasaret skulle göra om intet de stadgar och regler som Mose hade gett dem.
När Stefanus stod inför sina domare, vilade det ett ljus av härlighet från Gud över hans ansikte. ”Alla som satt i rådet fäste ögonen på honom och såg att hans ansikte var som en ängels” (Apg. 6:15). När han uppmanades att bemöta anklagelserna mot sig började han med Mose och profeterna och återgav Israels barns historia och Guds handlingssätt mot dem samt visade hur Kristus hade blivit förutsagd i profetiorna. Han hänvisade till templets historia och förklarade att Gud inte bor i tempel som är gjorda av händer. Judarna dyrkade templet och fylldes av större vrede över allt som talades mot denna byggnad än det som kunde ha talats mot Gud själv. När Stefanus talade om Kristus och hänvisade till templet, märkte han att folket förkastade hans ord. Utan fruktan tillrättavisade han dem och sade: ”Hårdnackade är ni och oomskurna till hjärta och öron. Alltid står ni emot den helige Ande” Medan de följde religionens yttre former var deras inte fördärvat och fullt av dödlig ondska. Han hänvisade till deras fäders grymhet när de hade förföljt profeterna, och förklarade att de som han nu talade till hade gjort sig skyldiga till en ännu större synd när de förkastade och korsfäste Kristus. ”Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och honom har ni nu förrått och mördat” (Apg. 7:51, 52).
När prästerna och rådsherrarna hörde dessa klara och skarpa sanningar blev de ursinniga. Med sammanbitna tänder rusade de mot Stefanus: ”Men uppfylld av den helige Ande såg han upp mot himlen och fick se Guds härlighet. Och han sade: ’Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.’” Folket stod inte ut med att höra mer. ”Då skrek de och höll för öronen och stormade alla på en gång emot honom och de drev ut honom ur staden och stenade honom”. Han föll ned på sina knän och ropade högt: ’Herre, ställ dem inte till svars för denna synd’ ” (Apg. 7:55-58, 60).
Jag såg att Stefanus var en mäktig gudsman som hade blivit särskilt utsedd att fylla en viktig uppgift i församlingen. Satan gladde sig åt hans död, eftersom han visste att lärjungarna verkligen skulle känna av förlusten av honom. Men Satans glädje blev kortvarig. Bland dem som stod och bevittnade Stefanus död, fanns det en som Jesus skulle uppenbara sig för. Saulus kastade inte själv stenar på Stefanus, men han gav sitt samtycke till hans död. Saulus var nitisk när det gällde att förfölja Guds församling. Han jagade dem, grep dem i sina hem och överlämnade dem i deras händer, som skulle döda dem. Saulus var en begåvad och bildad man. Hans nitiskhet och lärdom gjorde honom högt aktad bland judarna, samtidigt som han var fruktad bland många av Kristi lärjungar. Hans begåvning utnyttjades effektivt av Satan när han drev sitt uppror mot Guds Son framåt och förföljde dem som trodde på honom. Men Gud kan bryta den mäktige motståndarens makt och befria dem som han har lett i fångenskap. Kristus hade utsett Saulus till ett ”utvalt redskap” att förkunna hans namn och styrka hans lärjungar i deras verk. Saulus skulle mer än väl komma att fylla tomrummet efter Stefanus.