Medan bröderna var församlade i Topsham, Maine, en sabbat år 1847, gav Herren mig följande syn som jag skall återge här.
Vi kände bönens ande i ovanlig grad och medan vi bad kom den Helige Ande över oss. Vi kände en stor glädje. Jag förlorade snart medvetandet om jordiska ting och omslöts av Guds härlighet i en syn. Jag såg en ängel komma flygande med hög fart till mig och förde mig med hast från jorden till den heliga staden. I staden såg jag ett tempel som jag gick in i. Jag gick in genom en dörr innan jag kom fram till det första förhänget. Detta förhänge var uppdraget, och jag gick in i det heliga. Här såg jag rökelsealtaret, ljusstaken med sju lampor och bordet med skådebröden. Efter att jag sett härligheten i det heliga drog Jesus upp det andra förhänget och jag gick in i det allra heligaste.
I det allra heligaste såg jag en ark. Överdelen och sidorna var av renaste guld, och vid båda kortsidorna stod en vacker kerub som bredde ut sina vingar över arken. De vände sina ansikten mot varandra och deras blickar var riktade nedåt. Mellan änglarna stod ett rökelsekar av guld och över arken, där änglarna stod, fanns ett obeskrivligt strålande ljus av härlighet som liknade en tron, på vilken Gud satt. Jesus stod vid arken och då de heligas böner kom upp till honom steg rök upp från rökelsen i rökelsekaret, och Jesus bar fram denna rökelse tillsammans med deras böner till sin Fader.
I arken fanns guldskålen med manna, Arons stav som bar knoppar, och stentavlorna som var lagda ihop som en bok. Jesus öppnade stentavlorna och jag såg de tio buden som Gud hade skrivit på tavlorna med sitt finger. På den ena tavlan fanns fyra bud skrivna och på den andra sex. De fyra buden på den första tavlan sken starkare än de andra sex. Men det fjärde budet, sabbatsbudet, överglänste dem alla. Sabbaten blev särskilt avskild att hållas för att ära Guds namn. Det heliga sabbatsbudet var underbart att skåda - det omstrålades av ett härligt ljus. Jag såg att sabbatsbudet inte blev fastspikat vid korset. Hade det blivit det så skulle också de andra nio buden ha blivit det. Vi skulle då haft frihet att bryta mot alla buden, likaväl som att bryta mot det fjärde budet. Jag såg att Gud inte hade ändrat sabbaten, eftersom Gud aldrig förändras. Men påven har ändrat sabbaten från den sjunde till den första dagen i veckan, eftersom han var den som förutsågs skulle förändra tider och lagar.
Jag såg att om Gud hade ändrat sabbaten från den sjunde till den första veckodagen, så skulle han också ha förändrat ordalydelsen i sabbatsbudet. Det fjärde av de bud som var skrivna på stentavlorna, och som nu ligger i arken i det allra heligaste i det himmelska templet, skulle i så fall haft följande ordalydelse: Den första dagen i veckan är Herrens, din Guds, sabbat. Men jag såg att det hade samma ordalydelse som då det blev skrivet med Guds finger på stentavlorna och överlämnades till Mose på Sinai: ”…den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat” (2 Mos. 20:10). Jag såg att den heliga sabbaten är och skall förbli det som skiljer Guds sanna Israel från de otroende. Sabbaten är det stora ämne som skall förena Guds kära, väntande heligas hjärtan.
Jag såg att Gud har barn som inte har fått insikt om sabbaten och inte håller den. De har inte förkastat ljuset om den. Därför blev vi, vid början av nödens tid, fyllda av den Helige Ande och gick ut för att förkunna sabbaten mera fullständigt.( Se Tillägg, s 31. ”Sabbaten i den sista tiden”) Detta förbittrade kyrkosamfunden och dem som bara till namnet var adventister, ( Se Tillägg, s. 108, ”Adventister till namnet”) eftersom de inte kunde motbevisa sanningen om sabbaten. Vid denna tid insåg alla Guds utvalda tydligt att vi hade sanningen, och de trädde fram och utstod förföljelsen tillsammans med oss. Jag såg svärd, hungersnöd, farsoter och stor förvirring i landet. De ogudaktiga ansåg att det var vi som var orsaken till straffdomarna som kom över dem. De samlade sig och rådslog om hur de skulle utplåna oss från jorden, eftersom de menade att det onda då skulle upphöra.
Under nödens tid flydde vi alla från städer och byar, men var förföljda av de ogudaktiga som med svärd bröt sig in i de heligas hem. De lyfte svärdet för att döda oss, men det bröts sönder som ett strå och föll till marken. Vi ropade nu alla både dag och natt efter befrielse, och ropen steg upp inför Gud. Solen gick upp, månen stod stilla och floderna upphörde att flyta. Mörka, tunga moln kom fram och stötte samman, men där fanns en klar plats av oföränderlig härlighet. Därifrån hördes Guds röst som bruset från stora vattenmassor, och den skakade himmel och jord. Himlen öppnade sig, slöt sig och var i oordning. Bergen skakade som asplöv i vinden. Stenar och klippblock kastades omkring överallt. Havet kokade som i en gryta och kastade upp stenblock på land.
När Gud tillkännagav dagen och stunden för Jesu ankomst och förkunnade för sitt folk det eviga förbundet, talade han en mening och gjorde därefter ett uppehåll medan orden rullade fram över jorden. Guds Israel stod med sina blickar riktade uppåt och lyssnade till orden när de gick ut från Jahves mun och rullade ut över jorden som det starkaste åskmuller. Det var en högtidlig stämning som ingav fruktan och respekt. Vid slutet av varje mening utropade de heliga: ”Äran tillhör Gud!” Deras ansikten var upplysta och strålade av Guds härlighet liksom Moses ansikte sken då han kom ner från Sinai. De ogudaktiga kunde inte se på dem på grund av den härlighet som de utstrålade. Då den eviga välsignelsen uttalades över dem som ärat Gud genom att hålla hans sabbat helig, hördes ett mäktigt segerrop över vilddjuret och dess bild.
Därpå började jubelåret då landet skulle vila. Jag såg den gudfruktige slaven triumferande resa sig och skaka av sig de bojor som band honom, medan hans ogudaktige herre var förvirrad och inte visste vad han skulle göra. Det berodde på att de ogudaktiga inte kunde förstå det som Gud talade. Snart visade sig det stora vita molnet. Det såg underbarare ut än någonsin. På det satt Människosonen. Först kunde vi inte se Jesus på molnet, men då det kom närmare jorden kunde vi se hans älskliga gestalt. Då detta moln först visade sig var det Människosonens tecken på himlen.
Guds Sons röst uppväckte de heliga som var avsomnade och klädde dem i odödlig härlighet. De levande heliga blev förvandlade på ett ögonblick och hämtades, tillsammans med de uppståndna, upp på en vagn av moln. Den såg obeskrivligt vacker ut då den färdades uppåt. På vagnens båda sidor satt vingar och under den fanns hjul. Då vagnen for uppåt ropade hjulen: ”Helig”, och då vingarna rörde sig, ropade de: ”Helig”, och den heliga änglaskaran omkring molnet ropade: ” ’Helig, helig, helig är Herren Gud, den Allsmäktige’ ” (Upp. 4:8)! De heliga på molnet ropade: ”Äran tillhör Gud!” och vagnen for upp till den heliga staden. Jesus öppnade den gyllene stadens portar och förde oss in. Här blev vi hälsade välkomna eftersom vi hade hållit ”Guds bud” (Upp. 14:13) och hade ”rätt till livets träd” (Upp. 22:14).