Jag såg flera grupper, som såg ut att vara sammanbundna med rep. Många i dessa grupper befann sig i fullständigt mörker. Deras ögon var riktade mot jorden, och det syntes ingen förbindelse mellan dem och Jesus. Men utspridda i dessa olika grupper fanns det sådana, vilkas ansikten strålade av ljus och vars ögon var riktade mot himlen. Likt solens sken strålade det av ljus från Jesus, vilket dessa personer fick del av. En ängel bad mig att se noga, och jag såg då att var och en som upplystes av en ljusstråle hade en ängel som vakade över denne, medan de som befann sig i mörker omgavs av onda änglar. Jag hörde en ängel ropa: " Frukta Gud och ge honom äran, ty stunden för hans dom har kommit” (Upp. 14:7).
Sedan sänkte sig ett underbart ljus ned över dessa grupper för att upplysa alla som ville ta emot ljuset. Några av dem som befann sig i mörker tog emot det och gladde sig. Andra stod emot ljuset från himlen och sade att det hade sänts för att vilseleda dem. Ljuset försvann då från dessa och de lämnades kvar i mörkret. De som hade tagit emot ljuset från Jesus gladde sig över det större mått av dyrbart ljus, som föll på dem. Deras ansikten strålade av helig glädje, medan de med djupaste intresse riktade sina ögon uppåt mot Jesus. Deras röster stod i samklang med änglarnas röster: ”Frukta Gud och ge honom äran, ty stunden för hans dom har kommit”. När de upplysta höjde sina röster, såg jag att de som var i mörker trängde dem. Många av dem som tog emot det heliga ljuset slet då av banden som höll dem fast och ställde sig utanför grupperna. Medan de gjorde det, gick män som tillhörde de olika grupperna och knöt åt banden som höll på att lösas upp. Dessa var män som de olika grupperna såg upp till. En del av dem använde insmickrande ord, medan andra såg på dem med vreda blickar och gjorde hotfulla gester. De upprepade ständigt: "Gud är med oss. Vi står i ljuset. Vi har sanningen”. Jag frågade vilka dessa män var och fick veta att de var predikanter och ledare som själva hade förkastat ljuset, och nu inte heller ville att andra skulle ta emot det.
Jag såg dem som tog emot ljuset rikta sina blickar uppåt och med innerlig längtan vänta på att Jesus skulle komma och ta dem till sig. Snart överskuggades de emellertid av ett moln som gjorde dem bedrövade. Jag frågade vad som förorsakade detta moln och fick se att det var missräkningen. Den tidpunkt då de hade väntat sin Frälsare hade passerat och Jesus kom inte. Medan modlöshet drabbade de väntande, jublade de predikanter och ledare som jag tidigare lagt märke till. Alla som hade förkastat ljuset triumferade. Även Satan och hans änglar jublade.
Sedan hörde jag rösten från en annan ängel säga: "Fallet, fallet är det stora Babylon!" Ett ljus sken på de missmodiga, och med en innerlig längtan efter Jesu återkomst fäste de åter blicken på honom. Jag såg ett antal änglar samtala med den som hade ropat: "Fallet, fallet är det stora Babylon!" Dessa förenade sig med honom och ropade: "Se, brudgummen kommer! Gå ut och möt honom”. Dessa änglars melodiska röster tycktes nå ut överallt. Ett obeskrivligt klart och härligt ljus sken omkring dem som hade tagit emot det ljus de hade fått. Deras ansikten sken underbart härligt, och de förenade sig med änglarna i ropet: "Se, brudgummen kommer!" När de gemensamt ropade ut detta bland de olika grupperna, gjorde de som hade förkastat ljuset utfall mot dem och med arga blickar hånade och förlöjligade de dem. Men Guds änglar bredde ut sina vingar över de förföljda, medan Satan och hans änglar försökte omge dem med sitt mörker för att få dem att förkasta ljuset från himlen.
Sedan hörde jag en röst säga till dem som hade blivit förföljda och hånade: "Gå ut från dem och skilj er från dem och rör inte vid något orent" (2 Kor. 6:17). Många lydde denna uppmaning, slet av banden som höll dem bundna och lämnade de grupper som befann sig i mörker och slöt sig till dem som förut hade gjort sig fria. Glada förenade de sina röster med deras. Jag hörde allvarliga och kvalfulla böner från några få som fortfarande fanns kvar i dessa grupper, som var omgivna av mörker. Predikanter och ledare gick omkring i dessa grupper och knöt fast banden ännu hårdare, men trots det hörde jag fortfarande ljudet av allvarliga böner. Sedan såg jag dem som hade bett sträcka ut sina händer för att få hjälp av dem som hade gjort sig fria och nu var förenade och gladde sig i Gud. Dessa svarade dem, samtidigt som de med allvar pekade uppåt och såg mot himlen: "Gå ut från dem och skilj er från dem”. Jag såg en del av de fastbundna kämpa för att bli fria, och till slut slet de av banden. De stod emot de försök som gjordes för att dra åt banden hårdare, och vägrade att lyssna på de upprepade försäkringarna: ”Gud är med oss. Vi har sanningen hos oss”.
Hela tiden fanns det några som lämnade de grupper som befann sig i mörker och förenade sig med dem som var fria. De fria såg ut att befinna sig på en öppen plats som var upphöjd över jorden. Guds härlighet vilade över dem och deras blickar var riktade uppåt, medan de glada och med höga röster prisade Gud. De var nära förenade med varandra och såg ut att vara omgivna av det himmelska ljuset. Runt omkring dessa fanns några som påverkades av ljuset, men blev inte förenade med den fria skaran. Alla som var trogna mot ljuset som sken på dem såg uppåt med spänt intresse, och Jesus betraktade dem med stort välbehag. De väntade att han skulle komma och längtade efter hans uppenbarelse. Inte för ett ögonblick såg de nedåt mot jorden. Men åter igen kom en molnsky över dem och jag såg dem vända sina trötta ögon nedåt. Jag frågade efter orsaken till denna förändring, och ängeln som var med mig svarade: ”De har åter igen blivit besvikna i sina förväntningar. Jesus kan ännu inte återvända till jorden och de måste uthärda ännu större prövningar för hans skull. De måste lämna villfarelser och traditioner och vända sig helt och hållet till Gud och hans Ord. De måste renas, göras vita och prövas. De som uthärdar denna bittra prövning kommer att vinna en evig seger”.
Jesus kom inte till jorden, som den väntande, lyckliga, skaran förväntat sig för att rena helgedomen genom att rena jorden med eld. Jag såg att deras beräkningar av de profetiska tidsperioderna var riktiga, att profetisk tid slutade år 1844 och att Jesus gick in i det allra heligaste för att rena helgedomen vid slutet av de profetiska dagarna. Deras misstag berodde på att de inte förstod vad helgedomen var och vad dess rening innebar. Då jag på nytt betraktade den väntande, besvikna skaran såg de sorgsna ut. De undersökte grundligt bevisen för sin tro samt uträkningen av de profetiska tidsperioderna, men kunde inte upptäcka något fel. Tiden var fullbordad, men var fanns deras Frälsare? De hade förlorat honom ur sikte.
Jag fick se lärjungarna och deras besvikelse när de kom till Jesu grav och inte fann hans kropp. Maria sade: "De har tagit bort min Herre, och jag vet inte var de har lagt honom ”. Men änglarna meddelade de sörjande lärjungarna, att deras Herre hade uppstått och att han skulle gå före dem till Galiléen.
Jag såg, att på samma sätt hade Jesus med djupaste medkänsla betraktat de besvikna, som hade väntat på hans återkomst. Han sände sina änglar för att leda deras sinnen, så de kunde följa honom dit där han var. Han visade dem att det inte är jorden som är helgedomen, utan han måste gå in i det allra heligaste i den himmelska helgedomen för att göra försoning för sitt folk och för att ta emot riket av sin Fader. Sedan skulle han återvända till jorden och hämta sitt folk för att de alltid skulle vara med honom. De första lärjungarnas missräkning är en träffande bild på den missräkning som drabbade dem som väntade sin Herre år 1844.
Jag fördes tillbaka i historien till den tid då Jesus i triumf red in i Jerusalem. De glada lärjungarna trodde att han då skulle överta riket och regera som en jordisk furste. Med stora förhoppningar följde de sin Kung. De skar av vackra palmkvistar, tog av sig sina ytterkläder och bredde med entusiasm ut dem på vägen. Några gick före och andra följde efter och ropade: "Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!" (Mark. 11:9, 10). Uppståndelsen förvirrade fariséerna, som ville att Jesus skulle tillrättavisa sina lärjungar. Men han sade till dem: "Jag säger er att om de tiger, kommer stenarna att ropa" (Luk. 19:40). Profetian i Sakarja 9:9 måste uppfyllas, trots att lärjungarna skulle gå igenom en bitter missräkning. Några få dagar därefter följde de Jesus till Golgata. Där såg de honom hänga misshandlad och blödande på det grymma korset. De bevittnade hans kvalfulla död och lade honom i graven. De blev förkrossade av sorg. Förväntningarna hade inte förverkligats på en enda punkt, och deras hopp dog med Jesus. Men när han uppstod från de döda och visade sig för sina sörjande lärjungar, väcktes deras hopp igen. De hade åter funnit honom.
Jag såg att missräkningen hos dem som trodde att Herren skulle komma år 1844 inte var likvärdig med de första lärjungarnas besvikelse, eftersom den första och andra ängelns budskap uppfyllde profetian. Dessa budskap gavs vid rätt tidpunkt och utförde det verk som Gud hade bestämt, att de skulle utföra.