Sedan såg jag ett mycket stort antal änglar som bar fram strålande kronor från staden – en krona för varje helig, med deras namn skrivna på dem. När Jesus bad om kronorna, bar änglar fram dem till honom, och Jesus satte själv med sin högra hand kronorna på de heligas huvuden. På samma sätt hämtade änglarna harporna, och Jesus räckte även dessa till de heliga. De ledande änglarna slog först an tonen, och sedan höjde alla sin röst i tacksam, lycklig lovsång. Varje hand rörde sig skickligt över harpans strängar och frambringade melodisk musik med fylliga och fullkomliga toner.
Sedan såg jag Jesus föra den återlösta skaran till stadens port. Han fattade tag i porten och svängde upp den på sina glittrande gångjärn och bjöd dem som hade hållit fast vid sanningen att träda in. Allt inne i staden var en fröjd för ögat. Allt de såg var underbart vackert. Sedan betraktade Jesus sina återlösta heliga. Deras ansikten lyste av härlighet. Medan han fäste sina kärleksfulla ögon på dem, sade han med sin vackra, melodiska stämma: ”Jag ser frukten av det som min själ gått igenom, och jag är nöjd. Denna överväldigande härlighet tillhör er för att njuta av i all evighet. Era bedrövelser är över. Där skall aldrig mer finnas någon död, inte heller någon sorg eller gråt, eller någon plåga”. Jag såg den återlösta skaran böja sig ned och lägga sina skinande kronor för Jesu fötter. Sedan hans kärleksfulla hand hade rest dem upp, berörde de sina guldharpor och fyllde hela himlen med sång och musik till Lammets ära.
Därefter såg jag Jesus föra sitt folk till livets träd, och åter igen hörde vi hans kärleksfulla röst, vackrare än någon musik som dödliga människor någonsin hört, säga: ”Löven på detta träd är till för läkedom åt folken. Ät alla av dem”. På livets träd fanns de mest underbara frukter, som de heliga fritt kunde äta av. Inne i staden stod en underbart vacker tron, och från den utgick en ren flod med livets vatten, klar som kristall. På båda sidor om floden stod livets träd, och på flodens stränder fanns andra vackra träd, vilka bar frukter som var goda att äta. Se Upp. 22:2.
Ord är alltför kraftlösa för att ens försöka beskriva himlen. När dessa scener framställs för mig, grips jag av förundran. Överväldigad av den obeskrivliga skönheten och ojämförliga härligheten, lägger jag undan pennan och utbrister: ”Vilken kärlek! Vilken underbar kärlek!” Det mest upphöjda språk kan inte beskriva himlens härlighet, eller det ojämförliga djupet i Frälsarens kärlek.