Andliga gåvor: Inledning.

Profetians gåva visade sig i församlingen under den judiska hushållningen. Om den ock pågrund av församlingens fördärvade tillstånd försvann under några århundraden till inemot slutet av nämnda hushållning, uppenbarade den sig åter, innan denna tid utgick, för att förebåda Messias. Sakarias, Johannes döparens fader, "blev uppfylld av helig ande och profeterade". Simeon, en rättfärdig och from man, som "väntade på Israels tröst", kom genom Andens tillskyndelse till templet och profeterade om Jesus såsom "ett ljus, som skall uppenbaras för hedningarna, och en härlighet, som skall givas åt ditt folk Israel". Och en profetissa vid namn Hanna "talade om honom till alla dem, som väntade på förlossning för Jerusalem". Ingen större profet hade uppstått än Johannes döparen, som Gud hade utvalt att framställa för Israel det "Guds Lamm, som borttager världens synd".

Den kristna tidsåldern började med den helige Andes utgjutelse, och en mångfald av andliga gåvor visade sig bland de troende. Dessa gåvor voro så rikliga, att Paulus kunde säga till församlingen i Korint: "Men de gåvor, i vilka Anden uppenbarar sig, givas åt var och en så, att de kunna bliva till nytta" - åt var och en i församlingen, ej åt var och en i världen, såsom många velat utlägga det.

Efter det stora avfallet ha dessa gåvor endast sällan visat sig, och detta är tvivelsutan orsaken till, att kristna i allmänhet tro, att gåvorna endast tillhörde den första församlingen. Men månne det ej beror på församlingens villfarelser och otro, att dessa gåvor upphört? När den ursprungliga tron och vandeln åter börja visa sig bland Guds folk, såsom förhållandet säkert skall bliva, då Guds bud och Jesu tro bliva förkunnade, månne icke "särlaregnet" då åter skall frambringa dessa gåvor? En sådan slutsats måste man helt naturligt komma till. Trots de många avfallen under den judiska tidsåldern började och slutade den judiska hushållningen med särskilda uppenbarelser av Guds Ande. Och det är icke rimligt att antaga, att den kristna tidsåldern - med ett ljus, som i förhållande till den förra hushållningens är som solens ljus, jämfört med månens svaga strålar - skulle börja i härlighet och sluta i dunkel. Och om Andens särskilda verk var nödvändigt för att bereda ett folk för Kristi första ankomst, hur mycket mera då för att bereda Guds folk för hans andra ankomst, i synnerhet som de yttersta dagarna skulle kännetecknas av större faror än någon föregående tidsperiod och falska profeter skulle hava makt att göra stora tecken och under, så att, om möjligt, även de utvalda skulle bliva vilseledda. Men låt oss höra, vad sanningens ord säger:

"Och han sade till dem: Gån ut i hela världen och prediken evangelium för allt skapat. Den som tror och bliver döpt, han skall bliva frälst; men den som icke tror, han skall bliva fördömd. Och dessa tecken skola åtfölja dem, som tro: genom mitt namn skola de driva ut onda andar, de skola tala nya tungomål, ormar skola de taga med händerna, och om de dricka något dödande gift, så skall det alls icke skada dem; på sjuka skola de lägga händerna, och de skola då bliva friska" (Mark. 16: 15-18).

Andens gåvor voro ej inskränkta till apostlarna, utan sträckte sig till alla troende. Vem skall då erhålla dem? Jo, de som tro. Huru länge? Ingen tidsgräns är satt; löftet löper parallellt med den stora befallningen att predika evangelium och sträcker sig till den siste, som mottager det.

Men man invänder, att denna hjälp endast blev lovad apostlarna och dem, som genom deras förkunnelse skulle tro - att de fullbordade befallningen och grundlade evangelii verk och att gåvorna upphörde med det släktet. Låt oss se, om det stora missionsuppdraget upphörde med det släktet. I Matt. 28: 19, 20 läsa vi: "Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, lärande dem att hålla allt, vad jag har befallt eder. Och se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände."

Att evangelii förkunnelse enligt denna befallning ej upphörde med den första församlingen, framgår tydligt av löftet: "Jag är med eder alla dagar intill tidens ände," Han säger ej: Jag är med eder, I apostlar, överallt, ända intill jordens ändar, utan: "Jag är med eder alla dagar intill tidens ände." Man kan ej säga, att detta syftar på judarnas tid, ty den var redan nära sin avslutning, då Jesus blev korsfäst. Man måste därför draga den slutsatsen, att det eviga evangeliets förkunnelse och tron på evangelium alltid skulle ledsagas av samma Andens bistånd. Befallningen till apostlarna tillhör den kristna tidsåldern och omfattar denna i dess helhet. Följaktligen förlorades gåvorna allenast på grund av avfall och skola bliva återuppväckta, då den uppriktiga kristna tron och vandeln åter väckes till liv.

I 1 Kor, 12: 28 upplysas vi om, att Gud har' satt vissa andliga gåvor i församlingen. Om bibeln ej innehåller något bevis för, att han borttagit eller avskaffat dem, så måste man draga den slutsatsen, att meningen var, att de skulle förbliva där, Var är då beviset för, att de äro avskaffade? Det må sökas i det mystiska kapitel, där den "judiska" sabbaten avskaffas och den "kristna" sabbaten införes - ett kapitel i laglöshetens hemlighets och syndens människas bok. Emellertid påstår kanske någon, att det bibliska beviset för, att dessa gåvor skulle upphöra, finnes i följande skriftställe: "Kärleken förgår aldrig, Men profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall försvinna. Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett styckverk; men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna, som är ett styckverk. När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var. Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd. Så bliva de då beståndande tron hoppet kärleken, dessa tre" (1 Kor. 13: 8-13).

Detta skriftställe förutsäger, att ej endast de andliga gåvorna, utan också tron och hoppet en gång skola försvinna. Men när skola de försvinna? Vi se ännu framåt till den tid, då hoppet skall förvandlas till lycklig verklighet, då tron skall bliva åskådning och bönen upplösa sig i lov och pris. De skola försvinna, då det fullkomliga kommer, då vi ej längre skola se på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, utan ansikte mot ansikte. Denna fullkomliga dag, döde rättfärdiga bliva fullkomnade och känna, såsom de blivit kända, hör ännu framtiden till. Det är sant, att då syndens människa kommit till mogen ålder, avskaffade den sådana "barnsliga" ting som den profetiska gåvan, tungomåls talande och kunskap tillika med de första kristnas tro, hopp och kärlek. Men i detta skriftställe finnes ingenting, som visar, att Gud hade för avsikt att taga bort de gåvor, som han satt i församlingen, förrän dennas tro och hopp blivit en verklighet eller förrän odödlighetstillståndets härlighet skulle fördunkla de härligaste uppenbarelser av andlig kraft och kunskap, som någonsin förekommit här i dödlighetens land.

Den invändning, som några komma med på grund av 2 Tim. 3: 16, förtjänar endast en anmärkning i förbigående. Om Paulus med sitt uttalande om att skriften skulle göra Guds människa fullkommen, skickliggjord till all god gärning, menade, att ingenting mer skulle skrivas genom inspiration, varför var han då själv i samma ögonblick färdig att foga något till skriften? Varför lade han ej ned pennan i samma ögonblick, han hade skrivit denna mening?

Försöket att från den heliga skrift bevisa, att de andliga gåvorna skulle bliva avskaffade, har sålunda fullkomligt misslyckats. Och eftersom dödsrikets portar ej skulle förmå något mot församlingen och enär Gud fortfarande har ett folk på jorden, måste vi kunna förvänta, att de andliga gåvorna skola utvecklas i förbindelse med den tredje ängelns budskap - ett budskap, som skall föra församlingen tillbaka på apostolisk grund och i sanning göra den till ljus - icke till mörker - i världen.

Vidare: Bibeln varnar oss på förhand mot de falska profeter, som skola uppstå i de yttersta dagarna, och den giver oss en regel, efter vilken vi kunna pröva deras lära för att iståndsättas att skilja mellan det sanna och det falska. Den stora måttstocken är Guds lag, med vilken såväl profeternas förutsägelser som deras moraliska karaktär skall prövas. Om inga sanna profeter skulle framstå i de yttersta dagarna, 'huru mycket lättare hade det då ej varit att påpeka detta faktum och sålunda förebygga varje tillfälle till bedrägeri än att giva oss en regel, efter vilken vi kunde pröva dem, då det nu skulle uppstå såväl sanna som falska profeter!

I Jes. 8:19, 20 ha vi en profetia om vissa andeföreteelser i vår tid, och lagen anvisas som den regel, varmed dessa företeelser skola prövas: "Till lagen och till vittnesbördet; om de ej tala i överensstämmelse med detta ord, så är det, emedan intet ljus är i dem" (eng. övers.). Var för skulle det stå: "om de ej tala", om det ej på den tiden skulle givas någon sann Andens uppenbarelse eller något profetiskt tal? Jesus säger: "Tagen eder till vara för falska profeter. Av deras frukt skolen I känna dem" (Matt. 7: 15, 16). Detta är en del av bergspredikan, och envar förstår, att denna predikan, enligt sitt eget innehåll, är tillämplig på församlingen i hela den evangeliska tidsåldern. Falska profeter skola igenkännas på sina frukter eller med andra ord på sin karaktär. Den enda regel, varefter det kan avgöras, om deras frukter äro goda eller onda, är Guds lag. Sålunda hänvisas vi till lagen och till vittnesbördet. Sanna profeter skola ej blott tala i överensstämmelse med detta ord, utan även deras liv skall överensstämma därmed. Den som talar och lever så, vågar jag ej fördöma.

Ett särskilt kännemärke på falska profeter har alltid varit, att de haft syner om fred och sagt: "Allt står väl till, och ingen fara är på färde", då fördärvet plötsligt kommit över dem. De sanna profeterna däremot bestraffa oförskräckt synden och varna människorna för den kommande vreden.

Profetior, som äro i strid med klara och bestämda vittnesbörd i Guds ord, måste förkastas. Detta är, vad Frälsaren lärde sina lärjungar, då han undervisade dem om sättet, varpå han skall komma den andra gången. Då Jesus i lärjungarnas åsyn uppfor till himmelen, sade änglarna uttryckligen, att denne samme Jesus skulle komma igen på samma sätt, som de sett honom fara upp till himmelen. I det Jesus hänvisar till de falska profeternas verk i de yttersta dagarna, säger han: "Därför, om man säger till eder: 'Se, han är i öknen', så gån icke ditut, eller: 'Se, han är inne i huset', så tron det icke." Varje sann profetia rörande detta ämne måste erkänna hans synliga ankomst från himmelen. Varför sade ej Jesus: Förkasten alla profetior på den tiden, ty då finnas inga sanna profeter mer?

I Ef 4: 11-13 står det: "Och han gav oss somliga till apostlar, somliga till profeter, somliga till evangelister, somliga till herdar och lärare. Ty han ville göra de heliga skickliga till att utföra sitt tjänarvärv, att uppbygga Kristi kropp, till dess att vi allasamman komma fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till manlig mognad, och så bliva fullvuxna, intill Kristi fullhedet."

I föregående vers i samma kapitel heter det, att då Jesus upp for i det höga, gav han människorna gåvor. Bland dessa gåvor uppräknas apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare. Avsikten med dessa gåvor var de heligas fullkomnande i enhet och kunskap. Några, som i våra dagar kalla sig herdar och lärare, påstå, att dessa gåvors avsikt uppnåddes för omkring 1800 år sedan, varefter de upphörde. Men varför behåller man då själva benämningarna "herdar" (pastorer) och "lärare"? Om detta skriftställe begränsar det profetiska ämbetet till den första församlingen i den kristna tidsåldern, så måste detsamma gälla evangelisternas och alla de andras ämbeten, ty det göres ingen åtskillnad.

Låt oss nu ett ögonblick betrakta denna punkt. Alla dessa gåvor skänktes för de heligas fullkomnande i enhet, kunskap och ande. Under deras inflytelse kunde den ursprungliga församlingen under någon tid åtnjuta en sådan enhet: "I hela skaran av dem, som trodde, var ett hjärta och en själ." Och det tycks vara en naturlig följd av denna enhet, att det säges, att "med stor kraft framburo apostlarna vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse, och stor nåd var över dem alla" (Apg. 4: 31-33). Huru önskvärt vore ej ett sådant förhållande nu! Men avfallet med sina splittrande och ödeläggande verkningar fördärvade den sköna församlingen och klädde den i säck. Följden blev split och förvirring. Aldrig förr har det förekommit sådana trosskiljaktigheter inom församlingen som i våra dagar. Voro Andens gåvor nödvändiga för att bevara enheten i den första kristna församlingen, huru mycket mera nödvändiga äro de då ej nu för att återupprätta enheten! Och profetiorna visa tydligt, att Guds avsikt är att i de yttersta dagarna' återupprätta enheten i församlingen. Det säges oss, att väktarna skola skåda öga mot öga, när Herren vänder tillbaka till Sion. Vi läsa också, att vid ändens tid skola "de förståndiga förstå". Då detta fullbordas, skall trons enhet finnas bland alla dem, som Gud kallar förståndiga; ty de som verkligen förstå saken rätt, måste nödvändigtvis hava samma åsikt. Vad skulle kunna åstadkomma denna enhet om ej de andliga gåvor, som gåvos för detta ändamål?

Av dessa och liknande betraktelser bör det vara klart, att det fullkomliga tillstånd i församlingen, som här är förutsagt, ännu hör framtiden till, och följaktligen kan den slutliga avsikten med dessa gåvor ännu ej vara uppnådd. Brevet till efesierna skrevs omkring år 64 e. Kr. eller omkring två år, innan Paulus meddelade Timoteus, att han var redo att offras och att tiden för hans bortgång närmade sig. Avfallets säd spirade på den tiden upp i församlingen, ty i sitt andra brev till tessalonikerna hade Paulus tio år tidigare sagt, att "laglöshetens hemlighet" redan då var verksam. Glupande ulvar, som icke skonade hjorden, höllo på att tränga sig in. Församlingen gick på den tiden ej framåt mot den fullkomliga enheten, som anförda skriftställe förutsäger, och skulle snart bliva söndersliten i partier och splittrad genom schismer. Detta visste aposteln; och då han uttalade dessa orden: "Till dess att vi allasammans komma fram till enheten i tron", måste han hava skådat framåt i tiden, framom det stora avfallet och till den tid, då kvarlevan av Guds folk skulle församlas. De gåvor, som blevo satta i församlingen, hava alltså ännu ej fullbordat sitt verk.

1 Tess. 5: 19-21: "Utsläcken icke Anden, förakten icke profetiskt tal, men pröven allt, behållen vad gott är."

I detta brev kommer aposteln in på frågan om Herrens andra ankomst. Därpå beskriver han tillståndet på den tid, då de otrogna säga, att "allt står väl till, och ingen fara är på färde", då Herrens dag är nära och ett plötsligt fördärv kommer över dem, likt en tjuv om natten. Därpå uppmanar han församlingen att vara nykter och vaken. Bland de förmaningar som givas, äro också de ord, som vi just anfört: "Utsläcken icke Anden" o. s. v. Några mena, att dessa tre verser alls ingen inbördes förbindelse hava med' varandra, ehuru de hava en naturlig förbindelse i det sammanhang, vari de förekomma. Den som utsläcker Guds Ande, kommer också att förakta det profetiska tal, som är Andens naturliga frukt. "Jag skall utgjuta min Ande över allt kött, och edra söner och edra döttrar skola profetera" (Joel 2: 28). Uttrycket "pröven allt" är här begränsat till föreliggande ämne, nämligen profetiskt tal; vi skola underkasta andarna den prövning, som Gud omtalar i sitt ord. I våra dagar förekomma andliga förvillelser och falska profetior i stor mängd, och det är intet tvivel underkastat, att detta skriftställe har en särskild tillämpning just nu. Lägg märke till, att aposteln säger ej: förkasten allt, utan: "pröven allt, behållen det gott är."

Joel 2: 28:-32: "Och det skall ske därefter, att jag skall utgjuta min Ande över allt kött, och edra söner och edra döttrar skola profetera, edra gamla män skola hava drömmar, edra ynglingar skola se syner; också över dem som äro tjänare och tjänarinnor, skall jag i de dagarna utgjuta min Ande. Och jag skall låta tecken synas på himmelen och på jorden: blod och eld och rökstoder. Solen skall vändas i mörker och månen i blod, förrän Herrens dag kommer, den stora och fruktansvärda. Men det skall ske, att var och en som åkallar Herrens namn, han skall varda frälst. Ty på Sions berg och i Jerusalem skall finnas en räddad skara, såsom Herren har sagt; och till de undsluppna [de levande] skola höra de, som Herren kallar."

Denna Joels profetia, som talar om den helige Andes utgjutelse i de yttersta dagarna, blev ej helt uppfylld vid början av den evangeliska tidsåldern. Detta framgår klart av de tecken i himmelen och på jorden, som omtalas här och som skulle vara förebud på Herrens dag, "den stora och fruktansvärda". Oaktat tecknen visat sig, ligger dock denna fruktansvärda dag ännu i framtiden. Hela den evangeliska tidsåldern kan kallas för de yttersta dagarna; men att säga, att de yttersta dagarna helt och hållet ligga 1800 år i det flydda, skulle vara meningslöst. Dessa dagar nå ned till Herrens dag, till befrielsen av Guds folks kvarleva på jorden: "Ty på Sions berg och i Jerusalem skall finnas en räddad skara [kvarleva], såsom Herren har sagt; och till de undsluppna skola höra de, som Herren kallar."

Denna kvarleva, som existerar under det de tecken och under, som bebåda Herrens stora och fruktansvärda dag, äga rum, är utan tvivel den kvarleva eller "de övriga" av kvinnans säd, som omtalas i Upp. 12: 17 - det sista släktet av Guds församling på jorden. "Och draken vredgades än mer på kvinnan och gick åstad för att föra krig mot de övriga av hennes säd, mot dem som hålla Guds bud och hava Jesu vittnesbörd."

Kvarlevan av den evangeliska församlingen skall hava Andens gåvor. Mot dem, som tillhöra denna kvarleva, skall föras krig, emedan de "hålla Guds bud och hava Jesu vittnesbörd" (Upp. 12: 17).

I Upp. 19: 10 säges Jesu Kristi vittnesbörd vara profetians ande. Ängeln sade: "Jag är din medtjänare och dina bröders, deras som hava Jesu vittnesbörd." I Upp. 22: 9 uttrycker ängeln i huvudsak detsamma sålunda: "Jag är din medtjänare och dina bröders, profeternas." Genom att jämföra dessa ställen se vi bättre betydelsen av uttrycket: "Jesu vittnesbörd är profetians ande." Men Jesu vittnesbörd innefattar alla Andens gåvor. Paulus säger: "Jag tackar Gud alltid för eder skull, för den Guds nåd, som har blivit eder given i Kristus Jesus, att I haven i honom blivit rikligen begåvade i alla stycken, i fråga om allt vad tal och kunskap heter. Så har ju ock vittnesbördet om Kristus blivit befäst hos eder, så att I icke stån tillbaka i fråga om någon nådegåva, medan I vänten på vår Herres, Jesu Kristi, uppenbarelse" (1 Kor. 1: 4-7). Jesu vittnesbörd blev stadfäst i den korintiska församlingen, och vad blev följden därav? Denna församling stod ej tillbaka i någon nådegåva. Äro vi då icke berättigade att draga den slutsatsen, att då kvarlevan av Guds folk blivit stad fäst i Jesu vittnesbörd, skall den icke stå tillbaka i någon nådegåva, medan den väntar påvår Herres, Jesu Kristi, återkomst?