William Miller.

Gud sände sin ängel till en bonde, som ej trodde på bibeln, för att han skulle påverka hans hjärta och leda honom till att granska profetiorna. Guds änglar besökte denne man upprepade gånger för att vägleda hans sinne och upplåta för hans förstånd profetior, som alltid varit dunkla för Guds folk. Början till sanningens kedja blev honom given, och han leddes allt vidare, till dess han betraktade Guds ord med förvåning och beundran. Det ord, han betraktat såsom ej inspirerat, upplät sig nu i sin skönhet och härlighet för hans blickar, Han såg, att det ena skriftstället förklarar det andra, och när han ej kunde förstå ett ställe, fann han andra ställen i bibeln, som förklarade det. Han betraktade Guds heliga ord med glädje och med den djupaste vördnad och aktning.

I det han följde profetiorna, såg han, att jordens befolkning levde i slutet av denna världens historia, men visste det ej. Han betraktade kyrkosamfunden och såg, att de voro fördärvade; de älskade ej längre Jesus, utan voro fästa vid världen, i det de sökte världslig ära i stället för den ära, som kommer ovanifrån, och strävade efter jordisk rikedom i stället för att samla sig skatter i himmelen. överallt såg han hyckleri, mörker och död. Hans ande vämjdes därvid. Gud kallade honom att lämna sitt jordagods, såsom han fordom kallade Elisa att lämna sina oxar och sin åker för att följa Elias. Med bävan började William Miller att förklara för folket Guds rikes hemligheter, under det han förde sina åhörare ned genom de profetiska förutsägelserna till Kristi andra ankomst. Varje nytt försök ökade hans kraft. Liksom Johannes döparen förkunnade Jesu första ankomst och beredde hans väg, så förkunnade William Miller och de, som slöto sig till honom, Guds Sons andra ankomst.

Jag blev förd tillbaka till apostlarnas dagar och såg, att Gud hade ett särskilt verk för den älskade' Johannes. Satan var fast besluten på att förhindra detta verk, och han påverkade sina tjänare att bringa Johannes om livet. Men Gud sände sin ängel och bevarade honom på ett underbart sätt. Alla, som bevittnade Guds stora makt, såsom den uppenbarades i Johannes befrielse, blevo förvånade, och många blevo överbevisade om, att Gud var med honom och att det vittnesbörd, han frambar angående Jesus, var sant. De som sökte tillintetgöra honom, voro rädda för att åter försöka taga hans liv. Falskeligen anklagad av sina fiender, blev han snart förvisad till en öde ö, dit Herren sände sin ängel för att visa honom händelser, som skulle ske på jorden, samt församlingens tillstånd ända ned till tidens ände, dess avfall och den ställning, som den måste intaga, om den skulle behaga Gud och slutligen vinna seger.

Ängeln från himmelen kom till Johannes i majestät; hans ansikte sken av Guds övermåttan stora härlighet. Han lät Johannes se händelser i Guds församlings historia, vilka voro av stor och gripande betydelse, och framställde för honom de svåra strider, som Kristi efterföljare skulle komma att genomgå. Johannes såg dem genomgå eldprov; han såg dem vita och luttrade och till slut stående såsom segervinnare, sedan de uppnått en evig frälsning i Guds rike. Ängelns ansikte strålade av glädje och var övermåttan härligt, då han visade Johannes Guds församlings slutliga seger. Då aposteln såg församlingens slutliga befrielse, blev han intagen av det härliga skådespelet, och gripen av djup vördnad föll han ned för ängelns fötter för att tillbedja honom. Det himmelska sändebudet lyfte ögonblickligen upp honom, tillrättavisade honom milt och sade: "Gör icke så. Jag är din medtjänare och dina bröders, deras som hava Jesu vittnesbörd. Gud skall du tillbedja. Ty Jesu vittnesbörd är profetians ande." Ängeln visade därnäst Johannes den himmelska staden med all dess prakt och bländande härlighet, varpå aposteln, hänryckt och överväldigad, glömmande den givna tillrättavisningen, åter föll ned för att tillbedja vid ängelns fötter. Åter ljöd den milda tillrättavisningen: "Gör icke så. Jag är din med tjänare och dina bröders, profeternas, och deras, som taga vara på denna boks ord. Gud skall du tillbedja."

Predikanter och andra ha betraktat Uppenbarelseboken såsom hemlighetsfull och såsom av mindre betydelse än andra delar av den heliga skrift. Men jag såg, att denna bok i sanning är en uppenbarelse, given särskilt till gagn för dem, som leva i de yttersta dagarna, för att leda dem till klarhet över deras rätta ställning och plikt. Gud ledde William Millers tankar till profetiorna och gav honom stort ljus i uppenbarelseboken.

Om Daniels syner blivit förstådda, kunde folket bättre ha förstått Johannes' syner. Men vid den rätta tiden påverkade Gud sin utvalde tjänare, som med klarhet och i den helige Andes kraft upplät profetiorna och påvisade överensstämmelsen mellan Daniels och Johannes' syner och andra delar av bibeln samt överbevisade människornas hjärtan om ordets heliga och förskräckliga varningar, på det de skulle bereda sig för Människosonens ankomst. En djup och allvarlig överbevisning intog dem, som hörde honom, och både predikanter, lekmän, syndare och gudsförnekare vände sig till Herren för att bereda sig att bestå i domen.

Guds änglar ledsagade William Miller på hans mission. Han var bestämd och oförskräckt och förkunnade utan fruktan det budskap, som var honom anförtrott. En ogudaktig värld tillika med en kall, världslig kyrka var nog att sätta alla hans krafter i verksamhet och kom honom att villigt uthärda möda, försakelse och lidande. Oaktat han motarbetades både av kristendomsbekännare och av världen och ansattes av satan och hans änglar, upphörde han dock ej med att förkunna det eviga evangeliet för massorna, varhelst han fick inbjudning därtill, och när och fjärran lät han ropet ljuda: "Frukten Gud och given honom ära, ty stunden för hans dom har kommit."