Hos judarna hade religionen förvandlats till en räcka ceremonier, inte mer. Eftersom de avvikit från Guds sanna tillbedjan, och förlorat den andliga kraften hos Hans Ord, hade de försökt att råda bot på det, genom att införa egna ceremonier och traditioner.
Endast Kristi blod förmår att rena från synd. Blott Hans kraft kan avhålla människor från att synda. Judarna, däremot, förlitade sig till sina egna gärningar och sin religions ceremonier, för att förtjäna frälsning. På grund av sin starka iver för dessa ceremonier, ansåg de sig själva vara rättfärdiga och värda en plats i Guds rike.
Emellertid stod deras hopp till jordisk storhet. De längtade efter rikedom och makt, och sådant väntade de sig som tack för sin låtsade gudaktighet.
De väntade sig, att Messias skulle grunda Sitt rike här på Jorden, och att Han skulle regera som en mäktig furste ibland människorna. Vid Hans ankomst hoppades de få varje typ av världslig välsignelse.
Jesus förstod, att deras hopp skulle kullkastas. Han hade kommit, för att lära dem något, som var långt bättre, än det som de hade i åtanke.
Han hade kommit, för att återställa sann tillbedjan av Gud. Han skulle åstadkomma en religion för att rena hjärtat. Denna religion skulle yttra sig i ett rent liv och ett helgat sinnelag.
I Sin vackra Bergspredikan förklarade Han, vad Gud sätter störst värde på, och vad som säkerställer verklig lycka.
Frälsarens lärjungar var påverkade av rabbinernas läror. Därför framförde Kristus Sina lärdomar först och främst för dem. Det, som Han lärde dem, gäller även oss. Vi behöver lära oss samma saker.
”Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket”, sade Kristus. Matteusevangeliet 5:3 (Svenska Folk-Bibeln 98).
De fattiga i anden är de, som är medvetna om sin syndfullhet och sin andliga brist. De är medvetna om, att de i egen kraft inte kan göra det goda. De önskar Guds hjälp, och Han skänker dem Sin välsignelse.
”Den höge och upphöjde som är evig, den Helige, säger: Jag bor på en hög och helig plats, men jag bor också hos dem som har förkrossade och ödmjuka sinnen. Jag förnyar de ödmjuka och ger nytt mod åt dem som har ångerfyllda hjärtan”. Jesaja 57:15.
”Saliga är de som sörjer”. Matteusevangeliet 5:4 (Svenska Folk-Bibeln 98). Detta är inte lika med dem, som klagar och muttrar, och som går omkring med sur, moloken min. Nej, härmed avses dem, som i sanning ångrar sina synder, och som ber Gud om förlåtelse.
Alla sådana personer förlåter Han gärna. Han säger: ”Jag ska nämligen förvandla deras sorg till glädje, jag ska trösta dem och göra dem lyckliga.” Jeremia 31:13.
”Saliga är de ödmjuka”. Matteusevangeliet 5:5 (Svenska Folk-Bibeln 98). Kristus säger: ”låt mig undervisa er! Jag är mild och ödmjuk”. Matteusevangeliet 11:29. Då Han behandlades illa, besvarade Han ont med gott. Härigenom har Han gett oss Sitt föredöme, för att vi skall göra likadant.
”Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet”. (Matteusevangeliet 5:6, Svenska Folk-Bibeln 98). Rättfärdighet är detsamma som att göra det goda. Rättfärdighet är lydnad mot Guds lag; ty i Hans lag förekommer reglerna och själva grundvalen för rättfärdighet. Bibeln säger: ”alla dina bud är rättfärdiga.” Psaltaren 119:172 (Svenska Folk-Bibeln 98).
Genom Sitt föredöme, lärde Kristus människorna att lyda denna lag. Lagens rättfärdighet återspeglas av Hans leverne. Vi hungrar och törstar efter rättfärdighet, när vi vill att alla våra tankar, ord och handlingar skall vara lika Kristi tankar, ord och handlingar.
Och vi kan visst vara lika Kristus, om vi verkligen vill det. Livet kan återspegla Hans liv, handlingarna kan stå i samklang med Guds lag. Den Helige Ande kommer att ingjuta Guds kärlek i våra hjärtan, så att vi gärna gör Honom till viljes.
Gud är villigare att skänka oss Sin Ande, än föräldrar att skänka sina barn det, som är gott och nyttigt. Hans löfte lyder: ”fortsätt att be och ni kommer att få.” Lukasevangeliet 11:9; Matteusevangeliet 7:7. Alla, som hungrar och törstar efter rättfärdighet, kommer att ”bli mättade.”
”Saliga är de barmhärtiga”. Matteusevangeliet 5:7 (Svenska Folk-Bibeln 98). Att vara barmhärtig innebär, att man behandlar andra bättre, än de förtjänar. Så har Gud behandlat oss. Han visar gärna barmhärtighet. Han är vänlig mot de otacksamma och de onda.
Han lär oss, att vi skall behandla medmänniskorna milt. Han säger: ”Ni ska i stället vara vänliga mot varandra, ömhjärtade och förlåta varandra, precis som Gud har förlåtit er, därför att ni tillhör Kristus.” Efésierbrevet 4:32.
”Saliga är de renhjärtade”. Matteusevangeliet 5:8 (Svenska Folk-Bibeln 98). Gud bryr Sig mycket mera om, vad vi egentligen är, än om, vad vi säger att vi är. Han struntar i vår eventuella yttre skönhet, och eftersträvar våra hjärtans renhet. Då kommer också våra ord och handlingar att vara rätt.
Kung David bad: ”Skapa i mig ett nytt, rent hjärta, Gud”. ”Måtte mina ord och outtalade tankar vara behagliga även för dig, Herre – min klippa och frälsare!” Psaltaren 51:12; 19:15. Det skulle också vara vår bön.
”Saliga är de som skapar frid” Matteusevangeliet 5:9 (Svenska Folk-Bibeln 98. Ordet ”peacemakers”, i King James Version, kan förstås även översättas med ”fredsmäklare”. Fred och frid hör, som bekant, nära ihop. Övers. anm.). Den, som besitter Kristi milda och ödmjuka anda, vill förstås åstadkomma fred och harmoni. En sådan människas anda retar inte upp andra, den snäser heller inte tillbaka. Den borgar för ett lyckligt hem, och medför en för alla välsignande frid.
”Saliga är de som blir förföljda för rättfärdighetens skull”. Matteusevangeliet 5:10 (Svenska Folk-Bibeln 98). Kristus visste, att många av Hans lärjungar skulle komma att fängslas för Hans skull, och att många skulle komma att dödas. Men Han sade inte, att de skulle sörja av denna orsak.
Ingenting kan skada dem, som älskar och följer Kristus. Han är med dem överallt. De må bli dödade, men Han kommer att ge dem ett liv utan slut, och en härlighetens segerkrans, som aldrig vissnar.
Och på grund av deras ståndaktighet, kommer andra att lära känna den älskade Frälsaren. Kristus sade till lärjungarna:
”Ni är världens ljus.” Matteusevangeliet 5:14. Jesus skulle snart lämna världen och återvända till Sitt himmelska hem. Men lärjungarna skulle undervisa folket om Hans kärlek. De skulle vara som ljus ibland människorna.
Fyrljuset, som skiner i mörkret, lotsar skeppet tryggt in i hamn. Således skall Kristi efterföljare skina i denna mörka värld, för att lotsa människorna till Kristus och det himmelska hemmet.
Detta är, vad alla kristna skall göra. Mästaren kallar dem till, att arbeta med Honom för andras frälsning.
Lärdomar som dessa var sällsamma och nya för Kristi åhörare, så Han upprepade dem många gånger. En dag trädde en kännare av Moselagen fram och ställde denna fråga till Honom: ”’Mästare, vad måste en människa göra för att få evigt liv?’ Jesus svarade: ’Vad säger Moses lag om det?’
Han svarade: ’Den säger att du måste älska Herren din Gud av allt ditt hjärta och all din själ och med all din kraft och av allt ditt förstånd. Och du måste älska din medmänniska lika mycket som du älskar dig själv.’
’Det är riktigt!’ sade Jesus till honom. ’Gör det så ska du få leva!’” Det hade inte den lagkunnige gjort. Han visste, att han inte älskat sina medmänniskor lika mycket som sig själv. I stället för att ångra sin försumlighet, försökte han att hitta en ursäkt för sin själviskhet. Därför frågade han Jesus: ”’Vem är min medmänniska?’” Lukasevangeliet 10:25-29.
Prästerna och rabbinerna tvistade ofta härom. De kallade inte de fattiga och de okunniga för sina medmänniskor, inte heller visade de dem någon vänlighet. Kristus deltog inte i deras ordväxlingar; Han besvarade frågan med en berättelse om en nyligen inträffad händelse.
En viss man, sade Han, var på väg från Jerusalem till Jeriko. Vägen var brant och kantad av klippor. Den gick igenom ett öde, folktomt område. Här överfölls mannen av stråtrövare, som tog ifrån honom allt det han hade. De misshandlade honom svårt, och lämnade honom att dö.
I det att han låg där, kom en präst och därefter en levit från templet i Jerusalem samma väg. Men i stället för att hjälpa den stackars mannen, gick de förbi honom på andra sidan vägen.
Dessa män hade valts ut till att tjäna i Guds tempel, och de borde ha varit som Frälsaren – fulla av barmhärtighet och vänlighet. Men deras hjärtan var kalla och känslolösa.
En stund senare kom en samarit dit. Judarna föraktade och hatade samariterna. Till en sådan skulle en jude inte ens ge ett glas vatten eller en bit bröd. Samariten, däremot, oroade sig inte för det. Han oroade sig inte heller för rövarna, som måhända var kvar och spanade på honom.
Där låg främlingen, blödande och på sitt yttersta. Samariten tog av sig manteln, och svepte den om honom.
Han gav honom sitt eget vin att dricka, och hällde olja i hans sår. Han satte honom på sitt riddjur, förde honom till ett värdshus och skötte om honom hela natten.
Nästa förmiddag, innan han själv drog vidare, betalade han värdshusvärden för att denne skulle sköta om mannen, tills han tillfrisknat. Jesus förtäljde denna berättelse. Sedan vände Han Sig till den lagkloke och frågade:
”Vilka av dessa visade sig vara den mannens medmänniska, som hade råkat ut för banditerna?’”
Den laglärde svarade: ”’Den som visade medlidande.’”
Så sade Jesus: ”’Just det. Gå nu och gör likadant.’” Lukasevangeliet 10:35-37. Alltså lärde Jesus ut, att varje nödställd person är vår medmänniska. Vi skall behandla vederbörande precis som vi själva önskar bli behandlade.
Prästen och leviten låtsades hålla Guds bud, men det var samariten, som verkligen höll dem. Han var snäll och kärleksfull av hjärtat.
Genom att ta hand om den skadade främlingen, visade han både Gud och en människa kärlek. Det behagar nämligen Gud, om vi gör varandra gott. Vi visar Honom vår kärlek, genom att vara vänliga mot omgivningen.
Ett vänligt, kärleksfullt hjärta är mer värt, än all världens rikedomar. De, som lever för att göra gott, visar att de är Guds barn. Det är de, som kommer att bo med Kristus i Hans rike.