Frälsaren kallade Sig Själv för herde och lärjungarna för Sin hjord. Han sade: ”Jag är den gode herden och jag känner mina egna får, och de känner mig”. Johannesevangeliet 10:14.
Snart skulle Kristus lämna lärjungarna, och Han talade så här, för att ingjuta mod i dem. Då Han ej längre skulle vara ibland dem, skulle de minnas Hans ord.
Varje gång de skulle se en herde vakta sin hjord, skulle de tänka på Frälsarens kärlek till och omvårdnad om dem.
I det landet tillbringade herden hela dygnet med hjorden. På dagarna ledde han fåren genom skogarna till angenäma, gräsbevuxna fält vid åstranden.
På nätterna vakade han över dem, till skydd mot vilddjur och stråtrövare, som ofta lurade i närheten.
Han skötte de svaga och sjuka djuren ömt. Han tog de små lammen i armarna och bar dem i famnen.
Oavsett hjordens storlek, kände herden varje får. Han hade gett varje får ett namn, och kallade på det med det namnet.
På samma sätt vårdar Kristus, den himmelske Herden, Sig om Sin hjord, som är kringspridd i hela världen. Han känner oss alla till namnet. Han känner till vårt hus och namnen på alla, som bor i det. Han bryr Sig om envar, som om det inte skulle finnas någon annan person i världen.
Herden gick före fåren, och mötte alla faror. Han stötte på vilddjuren och stråtrövarna. Det hände, att herden miste livet, då han skyddade hjorden.
På samma sätt skyddar Frälsaren Sin lärjungahjord. Han har gått före oss. Han har levt på Jorden, liksom vi gör. Han var också barn, ungdom, man. Han besegrade Satan och alla hans frestelser, så att vi skulle kunna segra.
Han dog för att frälsa oss. Fastän Han nu är i himmelen, glömmer Han inte bort oss för ett ögonblick. I tron på Honom är varje får tryggt. Den store fienden kan icke röva bort en enda av Hans följeslagare.
En herde kunde ha hundra får, men om ett saknades, stannade han inte kvar hos dem, som befann sig i fållan. Han började leta efter det försvunna fåret.
Han tog sig fram ute i nattmörkret, genom stormen, över berg och dalar. Han vilade inte, förrän fåret var återfunnet.
Sedan tog han det i sina armar, och bar det åter till fållan. Han knotade inte över sitt långa, svåra letande, utan sade glatt:
”Gläd er med mig! Jag har funnit mitt får som jag hade förlorat.” Lukasevangeliet 15:4-7 (Svenska Folk-Bibeln 98).
Den frälsande Herdens kärlek riktas således inte bara mot dem, som redan befinner sig i fållan. Han säger: ”Och jag, Människosonen, kom för att frälsa de förlorade.” Matteusevangeliet 18:11.
”På samma sätt blir det mer glädje i himlen över en förlorad syndare, som återvänder till Gud, än över nittionio andra, som aldrig gått vilse!” Lukasevangeliet 15:7.
Vi har syndat, och har gått bort ifrån Gud. Kristus säger, att vi är som fåret, som lämnat fållan. Han kom för att hjälpa oss, att leva utan synd. Detta kallar Han för, att återföra oss till fållan.
När vi återvänder med Frälsaren, och upphör med att synda, säger Kristus till himmelens änglar: ”Gläd er med mig! Jag har funnit mitt får som jag hade förlorat.”
Och änglakören stämmer upp en fröjdefull hymn, och fyller hela himmelen med den ljuvaste melodi.
Kristus målar inte upp för oss någon bild av en sorgsen herde, som återkommer utan sitt får. Här har vi ett löfte om, att inte ett enda av de vilsegångna fåren i Guds fålla försummas eller förbises.
Ingen troende lämnas utan hjälp. Alla, som låter sig återköpas, kommer Frälsaren att rädda ur syndens vildmark.
Alltså borde var och en, som villat bort sig från fållan, fatta mod. Den Gode Herden letar efter just Dig. Håll i minne, att Hans uppdrag är att ”frälsa de förlorade.” Du är en av de förlorade.
Tvivlar man på att man skall kunna bli frälst, tvivlar man på kraften hos Honom, som betalade ett oändligt högt pris för en själv. Låt tron inta tvivlets plats. Se på händerna, som blev genomstungna för Din skull, och fröjda Dig åt deras frälsande kraft och förmåga.
Kom ihåg, att Gud och Kristus månar om Dig, och alla hela himlaskaran är upptagen med arbetet för syndares frälsning.
Under Sin tid på Jorden visade Kristus genom Sina underverk, att Han ägde kraft att frälsa till det yttersta. Genom att bota kroppens sjukdomar, visade Han Sig kunna ta bort synden ur hjärtat.
Han gjorde så, att de lama gick, de döva hörde och blinda såg. Han renade de stackars spetälska, och helade mannen med förlamning, ja, alla med varjehanda sjukdomar.
Hans Ord drev bort djävlarna från dem, som varit besatta. De, som såg dessa underbara gärningar, häpnade och sade: ”’Vad är det med hans ord? Med makt och myndighet befaller han de orena andarna, och de far ut.’” Lukasevangeliet 4:36.
På Jesu kommando kunde Petrus gå på vattnet. Dock måste han hålla blicken fästad vid Frälsaren. Så snart som han såg åt annat håll, började han tvivla och sjunka.
Då ropade han: ”’Rädda mig, Herre!’”. Genast räckte Frälsaren ut handen, för att lyfta honom upp. Matteusevangeliet 14:28-31. Närhelst någon ropar till Honom om hjälp, räcker således Kristus ut handen, för att frälsa.
Frälsaren väckte de döda till liv igen. En av dessa var änkans son i Nain. De höll på att bära honom till graven, då de mötte Jesus. Han fattade den unge mannens hand, lyfte upp honom, och gav honom levande åter till modern. Sedan gick följet hem igen, glatt ropande ut sitt pris till Gud.
Likaså väcktes Jairus’ till nytt liv, och genom Kristi ord kallades Lasarus – som varit död i fyra dagar – ut ur graven.
När Kristus återvänder till Jorden, kommer sålunda Hans stämma att tränga igenom gravarna, och ”de kristna som har dött blir de första som får stå upp” till sagolikt, oändligt liv; och så skall de ”alltid vara hos honom (Herren).” Första Tessalonikerbrevet 4:16, 17.
Vår Herres tjänstgörande på Jorden var ett enda underbart verk. Om denna Sin verksamhet talade Han i Sitt svar till Johannes Döparen. Johannes satt i fängelse, och hade blivit dyster och nedslagen. Han anfäktades till och med av tvivel på, att Jesus verkligen var Messias. Alltså sände han ut några av sina efterföljare med denna fråga till Frälsaren:
”’Är du verkligen den som vi väntar på, eller ska vi vänta på någon annan?’”
Då budbärarna kom till Jesus, var Han omgiven av många sjuka, som Han höll på att bota. Budbärarna väntade hela dagen, medan Han otröttligt arbetade för att bistå de lidande. Slutligen sade Han:
”’Gå tillbaka till Johannes och berätta för honom om de blinda människor som jag botat, de lama som nu kan gå utan hjälp, de spetälska som blivit friska, de döva som hör och de döda som uppväckts till liv igen, och berätta för honom, att jag förkunnar de goda nyheterna för de fattiga.” Matteusevangeliet 11:3-5.
Under tre och ett halvt år gick Jesus ”omkring och gjorde gott”. Sedan kom den tidpunkt, då Hans tjänst på Jorden skulle upphöra. Han måste färdas med lärjungarna till Jerusalem, för att bli förråd, dömd och korsfäst.
På detta sätt skulle Hans egna ord uppfyllas: ”Den gode herden ger sitt liv för fåren.” Johannesevangeliet 10:11.
”Ändå var det vårt lidande han bar, våra sorger var det som tyngde honom. … Men han blev sårad och slagen för våra synder. Han blev slagen för att vi skulle få frid. Han blev gisslad! Vi blev helade! Det var vi som gick vilse som får. Det var vi som lämnade Guds stigar för att gå våra egna vägar. Ändå lade Gud alla våra skulder och synder på honom!” Jesaja 53:4-6 (Levande Bibelns egna betoningar. Övers. anm.).