Israels barn åt den första Påskmåltiden i samband med befrielsen ur träldomen i Egypten.
Gud hade lovat, att Han skulle befria dem. Han hade sagt, att den förstfödde i varje egyptisk familj skulle bli dödad.
Han hade sagt åt dem, att de skulle märka sina dörrposter med blodet från ett slaktat lamm, för att dödsängeln skulle gå förbi deras hus.
Lammet skulle de steka och äta samma kväll. Det skulle ätas tillsammans med ojäst bröd och bittra örter, vilka stod för slaveriets bitterhet.
Under måltiden måste de vara beredda för avfärd. De måste ha skor på fötterna, och stavar i händerna.
De gjorde som Herren sagt, och just den natten meddelade kungen i Egypten dem, att de fritt kunde ge sig iväg. På morgonen inledde de sin färd till det utlovade landet.
Varje år, på samma kväll som då de lämnade Egypten, höll därför alla israeliter Påsken i Jerusalem. Och vid högtiden åt varje familj ett stekt lamm, med bröd och bittra örter, såsom förfäderna gjort i Egypten. Och de berättade historien om Guds godhet i, att frigöra Sitt folk från träldomen, för sina barn.
Nu var det dags för Kristus, att hålla högtiden med lärjungarna. Därför sade Han till Petrus och Johannes, att ordna ett rum härför, och göra i ordning Påskmåltiden.
Ett stort antal människor anlände till Jerusalem vid den här tiden, och stadens invånare var alltid villiga, att upplåta rum i sina hus åt besökare, så att också de kunde hålla högtiden.
Frälsaren berättade för Petrus och Johannes, att då de kommit ut på gatan, skulle de möta en man, som bar på ett kärl med vatten. Honom skulle de följa, och de skulle gå in i samma hus som han. Och till husfadern skulle de säga:
”’Vår lärare ber er visa oss gästrummet, där han kan äta påskmåltiden tillsammans med sina lärjungar.’”
Den mannen skulle visa dem till ett stort rum på övervåningen, som var utrustat för deras behov; där skulle de inta Påskmåltiden. Och allt skedde så, som Frälsaren sagt dem i förväg.
Under Påskmåltiden var lärjungarna ensamma med Jesus. De stunder de tillbringat med Honom vid dessa högtider, hade alltid varit fyllda av glädje; men nu var Han bekymrad.
Slutligen sade Han till dem, med något sorgsen röst:
”jag är angelägen att få äta påskmåltiden med er innan mitt lidande börjar.”
Det stod ett kärl råsaft från druvan på bordet, och Han fyllde en kopp därmed, ”och när han hade tackat för vinet, sade han: ’Tag det här och dela det mellan er, för jag kommer inte att dricka vin igen förrän Guds rike har kommit.’” Lukasevangeliet 22:11, 15, 17, 18.
Det här var sista gången, som Kristus skulle komma att hålla högtiden med Sina lärjungar. Egentligen var detta den sista Påskmåltid, som någonsin hållits. Ty lammet slaktades, för att lära människorna om Kristi död; och då Kristus, Guds Lamm, skulle komma att slaktas för världens synder, skulle man ej längre behöva slakta lamm som bild på Hans död.
Då judarna beseglade sitt förkastande av Kristus, genom att döda Honom, förkastade de samtidigt allt det, som skänkte högtiden värde och betydelse. Hädanefter skulle deras hållande av högtiden vara en värdelös, religiös rit.
Då Kristus förenade Sig med de övriga i Påskfirandet, såg Han för Sitt inte öga Sitt eget, stora offer. Han stod nu i korsets skugga, och smärtan plågade Hans hjärta. Han visste om all den ångest, som väntade Honom.
Han kände till den otacksamhet och grymhet, som skulle komma att visas Honom av dem, som Han kommit för att frälsa. Men det var inte det egna lidandet, som fyllde Hans tankar. Han tyckte så synd om dem, som skulle komma att förkasta sin egen Frälsare och därmed gå miste om evigt liv.
Och mest tänkte Han på lärjungarna. Han visste, att efter Hans eget lidande skulle de vara utelämnade åt svårigheter i världen.
Han hade mycket att säga dem, som skulle ha varit balsam för deras hjärtan, då Han ej längre kunde vara ibland dem. Han hoppades kunna tala om detta under deras sista möte, före Hans död.
Men Han kunde inte berätta allt för dem nu. Han såg, att de inte var redo att lyssna.
De hade tvistat sinsemellan. Fortfarande trodde de, att Kristus snart skulle bli utropad till kung, och var och en av dem önskade den förnämsta ställningen i Hans rike. Alltså hade de utväxlat avundsjuka och ilskna ord och blickar.
Det förelåg en annan orsak till bekymmer. Vid högtider var det brukligt, att en tjänare tvättade gästernas fötter, och vid detta tillfälle hade förberedelser gjorts härför. Kannan med vatten, bäckenet och handduken var på plats, fottvagningen kunde börja. Dock var ingen tjänare på plats, så nu kom det an på lärjungarna, om några fötter skulle bli tvättade.
Emellertid ansåg var och en av lärjungarna, att han själv icke skulle betjäna sina bröder. Ingen var villig, att två de andras fötter. Därför hade de i tystnad intagit sina platser vid bordet.
Jesus väntade en stund, för att se vad de skulle göra. Sedan reste Han Sig från bordet. Han omgjordade Sig med handduken, tömde vatten i bäckenet och började att två lärjungarnas fötter. Han var bedrövad över deras tvist, men tillrättavisade dem inte med hårda ord. Han visade Sin kärlek, genom att uppträda som tjänare mot Sina egna lärjungar. Då Han var klar, sade Han:
”eftersom jag, Herren och Läraren, har tvättat era fötter, så bör ni tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel som ni ska följa: Gör som jag har gjort mot er.” Johannesevangeliet 13:14, 15.
Härigenom lärde Kristus dem, att de borde hjälpa varandra. I stället för att själviskt söka den förnämsta ställningen, borde var och en vara villig, att tjäna sina medtroende.
Frälsaren kom till världen, för att arbeta för andras välfärd. Han levde för att bistå och rädda dem, som är eländiga och syndiga. Han vill, att vi skall göra som Han gjorde.
Nu skämdes lärjungarna för sin avundsjuka och själviskhet. Deras hjärtan var fulla av kärlek till sin Herre och varandra. Nu kunde de ge akt på Kristi undervisning.
Medan de ännu satt vid bordet, tog Jesus ett bröd, tackade Gud för det, bröt sönder det och gav bitarna till dem. Han sade: ”’Detta är min kropp, som ges ut för er. Ät det för att komma ihåg mig.’
Efter måltiden gav han dem ytterligare en bägare vin och sade: ’Detta vin är tecknet på Guds nya förbund, genom vilket han ska frälsa er – en överenskommelse bekräftad med det blod som jag ska ge ut som ett offer för er.” Lukasevangeliet 22:19, 20.
I Bibeln heter det: ”Varje gång ni äter detta bröd och dricker av denna bägare berättar ni på nytt om Herrens död. Gör detta tills han kommer tillbaka.” Första Korintierbrevet 11:26.
Brödet och vinet är bilder på Kristi kropp och blod. Liksom brödet bröts sönder och vinet hälldes ut, bröts Kristi kropp på korset. Där göts Hans blod, för att vi skulle bli frälsta.
Genom att äta brödet och dricka vinet, visar vi att vi tror detta. Vi visar, att vi ångrar våra synder, och att vi tar emot Kristus som vår Frälsare.
Medan lärjungarna satt där vid bordet jämte Jesus, såg de att Han fortfarande tycktes vara svårt bekymrad. De greps alla av betryck, och åt under tystnad.
Slutligen talade Jesus och sade: ”’En av er ska förråda mig.’
Dessa ord gjorde lärjungarna förtvivlade och förbluffade. Var och en rannsakade själv sitt hjärta, för att se, om där doldes minsta skugga av onda tankar mot Mästaren.”
En efter en frågade de: ”’Är det jag?’”
Endast Judas var tyst. Detta gjorde, att alla de andra började att titta på honom. Då han förstod att han var iakttagen, frågade också han: ”’Herre, är det jag?’”
Med allvar svarade Jesus: ”’Ja.’” Matteusevangeliet 26:21, 22, 25.
Jesus hade tvått Judas’ fötter, men det hade inte kommit honom att älska Frälsaren mera. Han var uppbragt över, att Kristus skulle utföra en tjänares åliggande. Nu visste han, att Kristus inte skulle utropas till kung. Därför blev han än mer fast besluten, att förråda Honom.
Inte ens då han förstod sig vara genomskådad, greps han av fruktan. Arg lämnade han skyndsamt rummet, och gick ut för att genomföra sin elaka plan. Judas’ frånvaro blev en lättnad för de övriga. Frälsarens ansikte sken upp, och därmed lyftes tyngden från lärjungarnas axlar.
Så talade Kristus en god stund med Sina lärjungar. Han skulle, sade Han, återvända till Faderns boning. Där skulle Han bereda dem plats, sedan skulle Han komma igen, för att ta dem till Sig.
Han lovade sända den Helige Ande som deras lärare och tröstare, medan Han var borta. Han sade åt dem, att de skulle bedja i Hans namn, för då skulle deras böner verkligen bli besvarade.
Därefter bad Han för dem, att de skulle bevaras från ondo och komma att älska varandra såsom Han älskat dem.
Jesus bad också för oss, liksom för de första lärjungarna. Han sade: ”Jag ber inte bara för dessa utan också för alla kommande troende, som ska komma till mig på grund av dessa människors vittnesbörd. Min bön för alla dessa är att de ska vara ett hjärta och en själ, på samma sätt som du och jag är det, Far – att som du är i mig och jag är i dig, så ska de vara i oss. Jag har gett dem den härlighet du gav åt mig – den underbara enheten i att vara ett, precis som vi är – jag i dem och du i mig, allt fullkomnat till ett – så att världen ska förstå att du sände mig och att du älskar dem lika mycket som du älskar mig.” Johannesevangeliet 17:20-23.