Jesus förföljdes från Getsemane Örtagård av den skränande pöbeln. Han rörde Sig med smärta, ty Hans händer var hårt bundna och Han var noggrant bevakad.
Först togs Han till Hannas’ hus. Denne hade tidigare varit överstepräst, men hans ställning hade intagits av svärsonen Kaifas. Den onde Hannas hade begärt, att vara den förste, som skulle få se Jesus från Nasaret som bunden fånge. Han hoppades kunna locka ur Honom bevis, som skulle säkerställa en fällande dom.
Med detta i åtanke förhörde han Frälsaren beträffande Hans lärjungar och undervisning. Kristus svarade:
”’Alla vet vad jag undervisar om, för jag har regelbundet undervisat i synagogan och i templet. Alla de judiska ledarna har hört mig, och jag lär inget privat, som jag inte har sagt offentligt.”
Sedan vände Han Sig mot Sin förhörsledare och sade: ”Varför ställer ni den här frågan? Fråga dem som hört mig. En del av dem är här. De vet vad jag har sagt!’” Johannesevangeliet 18:20, 21.
Prästerna hade skickat ut spioner, som skulle spana på Jesus och rapportera varje ord, som Han yttrade. Genom spionerna kände de till all Hans undervisning och alla Hans gärningar från varje sammankomst med allmänheten, som Han bevistat. Spionerna hade försökt att snärja Honom genom Hans ord, så att de skulle ha något att döma Honom med. Alltså sade Frälsaren: ”Fråga dem som hört mig.” Uppsök Era spioner. De har hört, vad jag har sagt. De kan berätta för Er, vad min undervisning går ut på.
Kristi ord var så genomlysande och bitande, att prästen kände det som om fången läste hans själ som en uppslagen bok.
Men en av Hannas’ tjänare ansåg, att hans herre inte bemöttes med vederbörlig aktning. Därför slog han Jesus i ansiktet och sade: ”’Ska du svara översteprästen på det sättet?’”
På detta svarade Jesus lugnt: ”’Bevisa att jag ljög’ (…) ’Slår du en människa för att hon säger sanningen?’” Johannesevangeliet 18:22, 23.
Kristus kunde ha kallat på legioner med änglar från himmelen till Sitt skydd. Men det ingick i Hans uppdrag, att som människa uthärda alla de elakheter och oförskämdheter, som syndare kunde tänkas ösa ur sig över Honom.
Från Hannas’ hus fördes Frälsaren till Kaifas’ palats. Förhör med Kristus skulle hållas inför det Stora Judiska Rådet, och medan medlemmarna inkallades, förhörde Hannas och Kaifas Honom igen, dock utan att vinna något därpå.
Med ledamöterna i Rådet samlade, intog Kaifas sin plats som ordförande. Han omgavs av domarna; framför dem stod de romerska soldater, som vaktade Frälsaren; bakom dessa befann sig den anklagande pöbeln.
Så bad Kaifas Jesus, att Han skulle utföra ett av sina väldiga underverk i deras åsyn. Men Frälsaren låtsades inte om honom. Hade Han reagerat med så mycket som en själsforskande blick – som Han utsatte köparna och säljarna i templet för – hade hela den mordiska hopen måst fly från Hans närvaro.
Vid den här tiden lydde judarna under romarna, och var inte tillåtna att straffa någon med döden. Rådet fick enbart förhöra en fånge, och avkunna dom. Denna skulle stadfästas av de romerska myndigheterna.
För att uppnå sitt onda syfte, måste de finna en anklagelsepunkt mot Frälsaren, som den romerske landshövdingen skulle betrakta som brottslig. De kunde ta fram översvallande belägg på, att Kristus talat klandrande om judarnas traditioner och många av deras stadgar. Det var en lätt sak, att bevisa att Han kritiserat prästerna och de Skriftlärde, liksom att Han kallat dem för hycklare och mördare. Men detta skulle inte romarna bry sig om, ty de kände själva vämjelse över fariséernas fåfänga och högfärd.
Många anklagelser framfördes mot Kristus, men antingen var vittnena oense, eller var bevisen av sådan beskaffenhet, att romarna inte skulle ha godtagit dem. Man försökte förmå Honom, att svara på anklagelserna, men Han tycktes inte höra dem. Kristi tystnad i denna stund hade beskrivits så här av profeten Jesaja:
”Han var pressad och plågad, men ändå sade han inte ord. Han var som ett lamm, som förs bort för att slaktas. Och precis som ett får står där tyst framför dem som klipper det, så stod han tyst framför dem som dömde honom.” Jesaja 53:7.
Prästerna började frukta, att de inte skulle få fram några bevis, som skulle gå att lägga fram mot fången inför Pilatus. De måste därför göra ett sista försök. Översteprästen lyfte höger hand mot himmelen, och tilltalade Jesus med en allvarlig ed:
”’I den levande Gudens namn kräver jag, att du säger oss, om du menar dig vara Messias, Guds Son.’” Matteusevangeliet 26:63.
Frälsaren förnekade aldrig Sitt uppdrag, eller Sitt förhållande till Fadern. Han kunde förvisso tiga inför personliga skymfer, men talade alltid entydigt och avgjort, då Hans verksamhet eller släktskap till Gud ifrågasattes.
Alla lyssnade spänt och såg intensivt på Honom, då Han svarade: ”’Du själv sade det” (Svenska Folk-Bibeln 98).
Med dåtidens sed var detta detsamma som att svara: ”Ja”, eller: ”Det är som Du säger.” Detta var det starkaste, jakande svar, som gick att avge. Ett himmelskt ljus verkade lysa upp Frälsarens bleka ansikte, då Han tillade:
”Och i framtiden kommer ni att se mig, Människosonen, sitta på Guds högra sida och återvända på himlens skyar.’” Matteusevangeliet 26:64.
Med Sitt uttalande målade Frälsaren upp rakt motsatt scen till den, som just då utspelades. Han pekade hän mot den tid, när Han kommer att agera som Överdomare i himmelen och på Jorden. Då kommer Han att sitta på Faderns tron, och mot Hans utslag kommer inga överklaganden att båta.
Han lät Sina åhörare förstå, att den dagen kommer Han på himmelens skyar med makt och stor härlighet – då kommer ingen högljudd och bråkig pöbel att omge och håna Honom! Den dagen kommer Han att ledsagas av legioner av änglar. Den dagen kommer Han att uttala domen över Sina fiender, ibland vilka kommer samma anklagande pöbel att finnas.
Då Jesus uttalade orden om Sig Själv som Guds Son och världens Domare, rev översteprästen sönder sina kläder, som om han skulle visa sin förfäran. Han lyfte sina händer mot himmelen och sade:
”’Hädelse! Vad har vi för behov av ytterligare vittnen? Ni har alla hört honom säga det! Hur lyder er dom?’”
Domarna svarade: ”’Döden! – Döden! – Döden!’” Matteusevangeliet 26:65, 66.
Det var tvärtemot judisk lag, att förhöra en fånge om natten. Ehuru domen mot Kristus fallit, måste en formell rättegång hållas på dagen.
Jesus fördes till vaktrummet. Där utsattes Han för soldaternas och slöddrets försmädligheter och misshandel.
I gryningen ställdes Han ånyo inför Sina domare, varvid den slutgiltiga förkastelsedomen yttrades.
Sedan greps ledarna och folket av sataniskt ursinne. De vrålade som vilddjur. Samtidigt som de rusade mot Jesus, skrek de: ”Han är skyldig, döda Honom!” och hade det inte varit för soldaterna, skulle Han ha slitits i stycken. Dock gick de romerska myndigheterna emellan, och med vapenmakt avstyrde de pöbelns våld.
Präster, judiska ledare och slöddret begick gemensamt övergrepp mot Frälsaren. Ett gammalt plagg lades över Hans huvud. Därefter slog förföljarna Honom i ansiktet, med orden:
”’Profetera för oss, du Messias! Vem slog dig den här gången?’” Matteusevangeliet 26:68.
Då plagget avlägsnades, spottade en niding Frälsaren i ansiktet.
Guds änglar antecknade nogsamt varje oförskämt ögonkast, ord och handling mot deras älskade Anförare. En dag kommer dessa vidriga personer, som föraktade Kristus och spottade Honom i Hans bleka ansikte, att betrakta det i dess härlighet. Då kommer det att stråla klarare, än Solen.