Herodes hade aldrig träffat Jesus, men hade länge önskat få se Honom och bevittna Hans sagolika kraft. Då fången fördes fram inför honom, pressade och tryckte slöddret på, skrikande än det ena, än det andra. Herodes äskade tystnad, ty han ville utfråga fången.
Han betraktade Kristi bleka ansikte med nyfikenhet och medömkan. I det såg han spår av djup visdom och renhet. Liksom Pilatus, blev han övertygad om, att elakhet och avund drivit judarna till att anklaga Frälsaren.
Herodes manade Kristus, att utföra ett av sina vidunderliga mirakler inför honom. Han lovade att släppa Honom, bara Han gjorde honom till viljes. På hans befallning, förde man fram krymplingar och vanskapta, som han befallde Jesus att hela. Men Frälsaren stod framför Herodes likt en, som varken såg eller hörde.
Guds Son hade iklätt Sig människans natur. Han måste göra så, som en människa måste göra under likartade omständigheter. Alltså kunde Han inte utföra ett underverk, för att stilla någons nyfikenhet, eller för att skona Sig Själv från smärtan och förödmjukelsen, som en människa måste stå ut med, när hon försätts i liknande läge.
Anklagarna blev skräckslagna, då han av Kristus begärde ett mirakel. De fruktade ingenting så, som en uppvisning av Hans gudomliga kraft. En dylik manifestation skulle ha stukat deras planer, ja, kanske ha kostat dem livet. Alltså började de skria om, att Jesus verkade mirakler genom den kraft Han erhållit från Beelsebub, djävlarnas furste.
Flera år tidigare hade Herodes åhört Johannes Döparens undervisning. Han hade tagit stort intryck härav, men icke övergett sitt tygellösa liv i synd. Därför förhärdades också hans hjärta, och till sist hade han vid ett fylleslag beordrat att Johannes skulle mördas, för att behaga den onda Herodias.
Nu hade han blivit än mer förhärdad. Han kunde bara inte stå ut med Jesu tystnad. Han blev mörk i ansiktet av ilska, och hotade argt Frälsaren, som förblivit oberörd och tyst.
Kristus hade kommit till världen, för att hela de förkrossade. Kunde Han ha sagt ett ord, för att läka av synd sjuka själars sår, skulle Han inte ha hållit tyst. Men Han hade inga ord till dem, som endast trampade sanningen i smutsen.
Frälsaren kunde ha tilltalat Herodes så, att Han i sanning fått honom att lyssna. Han kunde ha fått honom att darra av skräck, genom att avslöja för honom hela hans syndaregister, liksom fasorna hos hans stundande dom. I stället var Kristi tystnad den svåraste åthutning, som Han kunnat ge honom.
Det öra, som alltid lyssnat till människor i nöd, var dövt inför Herodes’ kommando. Det hjärta, som alltid berörts av till och med de värsta syndares vädjande, var stängt inför den dryge kungen, som inte kände något behov av en Frälsare.
I vredesmod vände Herodes sig till mängden, och pekade ut Jesus som bedragare. Emellertid visste Frälsarens anklagare, att Han inte var någon bluffmakare. De hade sett för många av Hans mäktiga verk, för att tro på den beskyllningen.
Sedan övergick kungen till, att skamlöst smäda och förlöjliga Guds Son. ”Då började Herodes och hans soldater håna och förlöjliga Jesus. Sedan satte de på honom en kunglig mantel”. Lukasevangeliet 23:11.
Då den lede kungen såg, att Jesus tyst fann Sig i all denna skam, greps han av plötslig fruktan, att här stod det inte en vanlig människa mitt emot honom. Han besvärades av tanken på, att fången kanske ändå var ett himmelskt väsen, som kommit ned till Jorden.
Herodes vågade inte stadfästa domen över Jesus. Han ville undvika det oerhörda ansvaret, så han sände Frälsaren åter till Pilatus.