Guds vägledande hand är synlig i varje tidsålder - särskilt i vår.
Ett stort andligt uppvaknande i samband med förkunnelsen om Kristi snara återkomst förutsades i profetian i den första ängelns budskap i Uppenbarelsebokens fjortonde kapitel. En ängel sågs flyga ”mitt på himlen med ett evigt evangelium, som han skulle förkunna för dem som bor på jorden, för alla länder och stammar och språk och folk. Han sade ”med hög röst”: ”Frukta Gud och ge honom äran, ty nu är stunden inne för hans dom. Tillbe honom som skapat himlen och jorden och havet och vattenkällorna.” (Uppenbarelseboken 14: 6, 7).
Det faktum att en ängel flyger ”mitt på himlen”, att detta budskap förkunnas ”med hög röst” och att det förkunnas ”för dem som bor på jorden”, ”för alla länder och stammar och språk och folk”, visar med vilken snabbhet budskapet skall tillkännages över hela världen.
Frälsningens budskap har förkunnats under alla tider. Men detta budskap är en del av evangeliet och kunde inte förkunnas förrän under de sista dagarna. Först då skulle det vara sant att ”stunden för hans dom” hade kommit (Uppenbarelseboken 14:7). Profetiorna beskriver en följd av händelser som sträcker sig fram till den tid då domen börjar. Detta gäller i synnerhet Daniels bok. Men den del av profetian som gäller den sista tiden, bjöd Herren Daniel att gömma och försegla till ”ändens tid” (Daniel 12:9). Innan vi nått fram till denna tid kunde budskapet om domen, som bygger på uppfyllelsen av dessa profetior, inte förkunnas.
Aposteln Paulus varnade församlingen för att den inte skulle vänta sig Kristi återkomst på hans tid. Han skrev, att vi inte kan vänta oss Herrens ankomst förrän efter det stora avfallet och den långa tidsperiod då ”Laglöshetens människa” (2 Tessalonikerbrevet 2:3) skulle regera. ”Laglöshetens människa”, som också kallas ”laglöshetens hemlighet” (v 1), ”fördärvets man” (v 3) och den ”laglöse” (v 8), syftar på påvedömet. Denna tidsperiod skulle enligt profetian sträcka sig 1260 år fram till år 1798. Kristus återkomst kunde inte inträffa före den tidpunkten. I sin varning innefattar Paulus hela den kristna tidsperioden ända fram till år 1798. Det är först efter den tiden som budskapet om Kristi återkomst skall förkunnas.
Inget sådant budskap har någonsin förkunnats i förfluten tid. Som vi har sett förkunnades det inte av Paulus. Han hänvisade sina bröder till en då avlägsen framtid angående tiden för Herrens återkomst. Reformatorerna förkunnade heller inte något sådant budskap. Martin Luther hade uppfattningen att domen skulle inträffa cirka 300 år efter hans tid. Men efter 1798 har förseglingen avlägsnats från Daniels bok. Kunskapen om profetiorna har ökat och många har förkunnat det allvarliga budskapet att domen är nära.
Överallt där det allvarliga budskapet förkunnades varnades syndare, det gällde såväl icke-kristna som bekännande kristna, att fly undan den kommande vreden. Precis som Johannes Döparen, som sändes före Kristi första ankomst, satte dessa förkunnare yxan på roten av trädet och förmanade alla att visa omvändelsens frukter. Namnkristna väcktes upp ur sin falska säkerhet. De såg sitt avfall, sin världslighet och otro, sin stolthet och själviskhet. Många sökte Herren med ånger och ödmjukhet. Alla som fann frid i Kristus längtade efter att andra skulle få samma välsignelse. Föräldrars hjärtan vändes till sina barn och barns hjärtan vändes till sina föräldrar. Uppriktiga bekännelser avlades och i hemmen arbetade man för att de närmaste skulle bli frälsta. Överallt fanns människor som i djup själsångest bönföll inför Gud. Många kämpade hela nätter i bön till Gud för att få visshet om syndernas förlåtelse, eller för sina släktingars eller grannars omvändelse.
Folk av alla samhällsklasser kom till mötena om Jesu snara återkomst. Man märkte att heliga änglar var närvarande under sammankomsterna. Många blev omvända varje dag. Det var de ödmjuka och mest hängivna i församlingarna som vanligtvis var de första att ta emot budskapet. Guds änglar vakade med största intresse över budskapets resultat.
De som hade tagit emot budskapet väntade med en längtan som inte kan uttryckas i ord, att Frälsaren skulle komma. Tiden var nära då de hoppades att få möta honom. De beredde sig för denna stund med lugnt allvar. Ingen som har känt detta hopp och denna tillit, kan glömma de dyrbara timmar då de väntade på Kristus.
Guds avsikt var att pröva sitt folk. Hans hand dolde ett fel i beräkningarna av de profetiska tidsperioderna. Den fastställda tiden kom och gick. Kristus kom emellertid inte för att frälsa sitt folk. De som med uppriktig tro och kärlek hade väntat på Frälsaren blev bittert besvikna. Men Herrens plan genomfördes. Han hade nämligen prövat dem som påstått sig vänta på hans ankomst. Många av dessa hade emellertid drivits enbart av fruktan. De var bland de första som gjorde narr av de sanna troendes sorg.
Men Jesus och hela den himmelska härskaran såg med kärlek och medkänsla ned till dem som hade blivit prövade och hade visat trohet, men som hade blivit missräknade. Om den slöja som skiljer den synliga världen från den osynliga hade dragits åt sidan, skulle de ha sett änglar komma till dessa uppriktiga människor och skydda dem mot Satans angrepp.