Gud hade lett sitt folk i den stora adventrörelsen. Hans makt och härlighet hade följt detta verk. Han ville inte tillåta, att det skulle sluta i mörker och missräkning och blev föremål för hån, som en falsk och fanatisk företeelse. Under allvarlig bön undersökte de på nytt sin ståndpunkt. De granskade Bibeln för att upptäcka sitt misstag. Eftersom de inte kunde upptäcka några fel i sina beräkningar av de profetiska tidsperioderna, började de att mera noggrant undersöka frågan om helgedomen.
Undersökningen visade klart att det inte fanns något stöd i Bibeln för den allmänna uppfattningen att helgedomen skulle vara jorden. Däremot fann de i Bibeln en full förklaring på hela frågan om helgedomen.
I Hebréerbrevet säger aposteln Paulus: ”Det första förbundet hade också sina föreskrifter för gudstjänsten och sin jordiska helgedom. I tabernaklet (Fotnot 1) inreddes ett främre rum för ljusstaken, bordet och skådebröden. Det kallades ”det heliga”. Bakom den andra förlåten (Fotnot 2) fanns ett rum som kallades ”det allra heligaste”. Dit hörde det gyllene rökelsealtaret och förbundsarken, som på alla sidor var överdragen med guld. I den fanns en guldkruka med mannat, Arons stav som hade grönskat och förbundets tavlor. Ovanpå arken stod härlighetens keruber som skuggade nådastolen.” (Hebreerbrevet 9:1-5). Fotnot 1: Tabernaklet syftar på den jordiska helgedomen. Fotnot 2: Denna förlåt var ett praktfullt förhänge som skilde ”det heliga” från ”det allra heligaste”. Eftersom detta kallades den andra förlåten, måste det också ha funnits en första förlåt (förhänge). Den första förlåten utgjordes av ingångsdörren till ”det heliga”, ut mot förgården.
Den helgedom som Paulus hänvisar till var det tabernakel som Mose på Guds befallning byggde som en jordisk boning för den Högste. ”De skall göra en helgedom åt mig, så att jag kan bo mitt ibland dem.” 2 Moseboken 25:8. Detta var den anvisning som Mose fick i uppgift att förverkliga, då han var uppe på berget hos Gud.
De som sökte efter sanningen fick gå tillbaka till Hebréerbrevet och studera det igen. De fann då att det existerade en andra eller det nya förbundets helgedom, vilket antyds i de ord som citerades tidigare: ”Det första förbundet hade också sina föreskrifter och sin jordiska helgedom” (Hebreerbrevet 9:1). Användandet av ordet ”också” visar att Paulus talat om denna helgedom tidigare. När de gick tillbaka till början av kapitlet innan läste de: ”Detta är huvudpunkten i det jag har att säga: Vi har en överstepräst som sitter på högra sidan om Majestätets tron i himlen och tjänstgör i helgedomen, i det sanna tabernaklet, som Herren har rest och inte någon människa.” (Hebreerbrevet 8:1,2).
Här uppenbaras det nya förbundets helgedom. Helgedomen i det första förbundet restes av människor och uppfördes av Mose. Helgedomen i himlen har däremot rests av Herren och inte av någon människa. I den första utförde jordiska präster sin tjänst. I den senare utför Kristus, vår store Överstepräst, tjänst vid Guds högra sida. Den ena helgedomen fanns på jorden, den andra finns i himlen.
Det tabernakel som Mose byggde upprättades efter en bild. Herren sade till honom: ”Tabernaklet med alla dess tillbehör skall ni göra helt efter de mönsterbilder som jag visar dig” (2 Moseboken 25:9). Paulus säger att detta tabernakel ”var en bild som hade sin tillämpning på den tid som var då, när både gåvor och offer frambars” (Hebreerbrevet 9:9). Han säger att detta tabernakels heliga platser var ”avbilder till de himmelska tingen” (Hebreerbrevet 9:23). Helgedomen i himlen, där Jesus tjänstgör för oss, är det stora originalet som Mose avbildade, när han byggde helgedomen. Det jordiska tabernaklets ojämförliga härlighet framställde för människorna det himmelska templets härlighet, där Kristus, vår föregångare, tjänstgör för oss inför Guds tron. Den jordiska helgedomen och tjänsten som utfördes där undervisade människorna om de viktiga sanningarna angående den himmelska helgedomen och det stora verk som där utförs för människors frälsning.
I templet i himlen, där Gud har sin boning, är hans tron grundad på rättfärdighet och dom. I ”det allra heligaste” finns hans lag, den stora normen för rättfärdighet efter vilken hela mänskligheten skall dömas (Fotnot 3). Arken som innehåller lagens tavlor täcks av nådastolen, där Kristus hänvisar till sitt blod på syndarens vägnar. Så framställs föreningen mellan rättfärdighet och nåd i frälsningsplanen. Endast den Eviges vishet kunde åstadkomma en sådan förening. Endast gudomlig makt kunde genomföra den. Det är en förening som fyller hela himlen med förundran och tillbedjan. Detta är det nådens mysterium som änglar längtar efter att få en inblick i, att Gud kan vara rättfärdig när han rättfärdiggör den ångrande syndaren och återupprättar sin gemenskap med den fallna mänskligheten, att Kristus kunde stiga ner för att lyfta otaliga skaror upp ur fördärvets avgrund och klä dem i sin egen fläckfria, rättfärdighets klädnad, så att de kunde umgås med änglar, som aldrig har fallit, och bo i Guds närhet genom alla evigheter. Fotnot 3: ”Och Guds tempel i himlen öppnades, och hans förbundsark blev synlig i hans tempel” (Uppenbarelseboken 11:19). I ”det allra heligaste” i den jordiska helgedomen (i Jerusalem) fanns förbundets ark som innehöll förbundets tavlor (Hebreerbrevet 9:3,4). Dessa tavlor var de två stentavlor där Gud själv skrivit de tio buden, se 5 Moseboken 4:13; 2 Moseboken 31:18; 2 Moseboken 25:21, 22. Denna jordiska helgedom var ”en avbild och en skugga av den himmelska helgedomen” (Hebreerbrevet 8:5). Därför finns Tio Guds Bud – med exakt samma ordalydelse – också i ”det allra heligaste” i den himmelska helgedomen ( i ”Guds tempel i himlen…hans förbundsark blev synlig”, enligt Uppenbarelseboken 11:19).
Eftersom profetian i Daniel 8:14 uppfylls i det nya förbundet (Fotnot 4), måste den helgedom som förutsägelsen hänvisar till vara det nya förbundets helgedom. Då de 2 300 dagarna nådde sitt slut 1844 hade det i många århundraden inte funnits någon helgedom på jorden. Denna profetia: ”Två tusen tre hundra aftnar och morgnar; därefter skall helgedomen renas” (Fotnot 5), måste därför utan tvivel avse helgedomen i himmelen. Fotnot 4: Det nya förbundet syftar på den kristna tidsåldern (i Nya Testamentet), se Hebreerbrevet 8:1,2,6-13. Det gamla förbundet syftar på den judiska tidsåldern (i Gamla Testamentet), se Hebreerbrevet 9:1-5. Fotnot 5: Det hebreiska ordet ”sadaq” i Daniel 8:14 kan översättas till ”renas”, vilket t ex skett i Svenska Folkbibeln och den engelska bibelöversättningen King James (och många andra bibelöversättningar).
Det som symboliskt utfördes i tjänsten i den jordiska helgedomen har sin verklighet i tjänsten i den himmelska helgedomen. Efter sin himmelsfärd började vår Frälsare sin tjänst som vår överstepräst. Aposteln Paulus säger: ”Kristus gick ju inte in i en helgedom som var gjord av människohand och bara en avbild av den verkliga. Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Guds ansikte för vår skull.” (Hebreerbrevet 9:24). De präster som utförde tjänst på jorden tjänstgjorde ”som en avbild och en skugga av de himmelska tingen” (Hebreerbrevet 8:5).
Tjänsten i den jordiska helgedomen bestod av två delar: prästerna tjänstgjorde dagligen i ”det heliga”. Översteprästen utförde emellertid en gång om året ett särskilt försoningsverk i ”det allra heligaste” för att rena helgedomen (se Hebreerbrevet 9:6,7). Dag efter dag förde den ångerfulle syndaren sitt offerdjur till tabernaklets dörr där han lade sin hand på offrets huvud och bekände sina synder. På detta sätt överförde han synden symboliskt från sig själv till det oskyldiga djuret. Djuret blev sedan slaktat. ”Utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse”, säger aposteln (Hebreerbrevet 9:22). ”Kroppens liv är i blodet” (3 Moseboken 17:11). Guds lag som överträtts krävde överträdarens liv. Blodet symboliserade syndarens förverkade liv. Offerdjuret bar syndarens skuld. Prästen bar blodet in i ”det heliga” och stänkte det framför förhänget. Bakom detta stod arken som innehöll den lag som syndaren hade överträtt. Genom denna ceremoni överfördes synden, genom blodet, symboliskt till helgedomen.
På detta sätt fortsatte tjänsten dag efter dag hela året. Israels synder blev på detta sätt symboliskt överförda till helgedomen och ett särskilt verk blev nödvändigt för att avlägsna dem. Gud gav befallning om att det skulle göras försoning för var och en av de heliga avdelningarna. En gång om året, på den stora försoningsdagen, gick prästen in i ”det allra heligaste” för att rena helgedomen. Det verk som utfördes där var avslutningen på den årliga tjänsten i helgedomen (Fotnot 6). Fotnot 6: Denna rening av den jordiska helgedomen skedde en gång om året, vid gudstjänstårets slut. Då renade prästen helgedomen med syndoffrets blod. Detta beskrivs utförligt i 3 Mosebokens 16:e kapitel. Se även 3 Moseboken 23:26-32.
Kristi tjänst i den första avdelningen i helgedomen fortsatte i 1 800 år. Hans blod tillförsäkrade ångerfulla troende förlåtelse och barmhärtighet hos Fadern. Trots detta stod deras synder ännu kvar i himlens böcker. Precis som det i den symboliska tabernakeltjänsten utfördes en försoningstjänst vid årets slut för att rena den jordiska helgedomen från de synder som befläckat den, skall det också, innan Kristus har avslutat sitt återlösningsverk för människorna, utföras en försoningstjänst för att avlägsna synden från den himmelska helgedomen. Det är den tjänsten som började då de 2 300 dagarna var slut. I överensstämmelse med profeten Daniels förutsägelse gick vår överstepräst vid den tidpunkten in i ”det allra heligaste” för att utföra den sista delen av sin högtidliga tjänst - att rena helgedomen.
I det nya förbundet blir de ångrandes synder genom tron lagda på Kristus och i verklig mening överförda till den himmelska helgedomen. Den avbildliga reningen av den jordiska helgedomen utfördes genom att de synder, som befläckat den, avlägsnades. Så kommer den verkliga reningen av den himmelska helgedomen att utföras genom att de synder som finns upptecknade där avlägsnas eller utplånas (Fotnot 7). Men innan detta kan ske måste det göras en undersökning av böckerna för att fastställa vem som genom omvändelse från synd och genom tro på Kristus är berättigade till att få del av hans försoning. Reningen av helgedomen förutsätter därför en undersökning - ett domsverk. Denna handling måste äga rum innan Kristus kommer tillbaka för att återlösa sitt folk. När han kommer har han ju lön med sig ”för att ge var och en efter hans gärningar”. Se Uppenbarelseboken 22:12. Fotnot 7: Dessa synder finns upptecknade i böcker, se Malaki 3:16, Uppenbarelseboken 20:12. ”Ty vi har inte en överstepräst, som inte kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allt liksom vi, men utan synd. Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.” (Hebreerbrevet 4:16, 17).
De som följde det profetiska ordet förstod nu, att i stället för att komma tillbaka till jorden vid slutet av de 2 300 dagarna år 1844, trädde Kristus in i ”det allra heligaste” i den himmelska helgedomen för att där utföra sin avslutande försoningstjänst som förberedelse för sin återkomst.