”Och Guds tempel i himlen öppnades, och hans förbundsark blev synlig i hans tempel”. Upp (Uppenbarelseboken) 11:19.
Arken i det jordiska tabernaklet innehöll de två stentavlor på vilka buden i Guds lag hade skrivits. Då Guds tempel i himlen öppnades, blev hans förbundsark synlig. Den gudomliga lagen hade sin heliga förvaringsplats inne i ”det allra heligaste”, den lag som hade talats av Gud själv under åskdunder på Sinai och som han hade skrivit på stentavlorna med sitt eget finger (Fotnot 1). Fotnot 1: Se 5 Moseboken 4:11-13; 2 Moseboken 31:18; 2 Moseboken 25:21,22. När Johannes skrev Uppenbarelseboken på 90-talet e Kr låg den jordiska helgedomen i Jerusalem i ruiner sedan år 70 e Kr, då romarna förstörde Jerusalem. Men den jordiska förbundsarken (som fanns i den jordiska helgedomen), som innehöll Tio Guds Bud, var en avbild till förbundsarken i himlen – som innehåller Tio Guds Bud. Se Hebreerbrevet 8:5; 9:23, 24; 2 Moseboken 20:1-17. Det fjärde budet (v 8-11) lär oss att sabbatsdagen, vår lördag (fast från solnedgång fredag till solnedgång lördag), är Bibelns vilodag och inte söndagen.
De som kom fram till en rätt förståelse av denna viktiga punkt, vägleddes alltså till att förstå den gudomliga lagens helighet och oföränderlighet. Eftersom Guds lag är ett uttryck för hans väsen, måste den bestå för evigt som ett trofast vittne i skyn.
Mitt ibland de tio buden står det fjärde budet så som det först förkunnades: ”Tänk på sabbatsdagen, så att du håller den helig. Sex dagar skall du arbeta och uträtta alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, inte heller din son eller din dotter, din tjänare eller tjänarinna eller din boskap, och inte heller främlingen som bor hos dig inom dina portar. Ty på sex dagar gjorde HERREN himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag.” 2 Moseboken 20:8-11.
Guds Ande påverkade dessa som studerade Bibeln. De blev övertygade om att de, utan att veta om det, hade överträtt detta bud genom att åsidosätta Skaparens vilodag (Fotnot 2). Fotnot 2: Skaparens vilodag är alltså sabbatsdagen, den sjunde dagen (från solnedgång till solnedgång), se 1 Moseboken 2:1-3. Söndagen är Bibelns första veckodag, se Lukas 23:54-24:1. Sabbatsdagen instiftades c:a 2000 år innan det fanns någon jude. Denna dag instiftades för hela mänskligheten (Markus 2:27), och följaktligen inte bara för judarna.
Vår plikt att tillbe Gud bygger på det faktum att han är Skaparen och att alla andra varelser har honom att tacka för sin existens.
I Upp (Uppenbarelseboken) 14:7 uppmanas människor att tillbe Skaparen (Fotnot 3). Som ett resultat av det trefaldiga budskapet i detta kapitel (v 6-12) visar profetian oss en grupp människor som håller Guds bud (v 12). Ett av dessa bud pekar direkt på Gud som Skaparen. Om man hade hållit sabbaten allmänt i världen, skulle människors tankar och deras kärlek ha varit riktade mot Skaparen som föremålet för deras aktning och tillbedjan, och det skulle aldrig ha existerat någon avgudadyrkare, ateist eller otrogen. Att hålla sabbatsdagen helig är ett tecken på trohet mot den sanne Guden (Fotnot 4), mot ”honom som har skapat himmel och jord och hav och vattenkällor” (v 7). Det är en naturlig följd att det budskap, som kallar människor att tillbe Gud och hålla hans bud, särskilt skall uppmana dem att lyda det fjärde budet. Fotnot 3: Att tillbe Skaparen innebär också att hålla sabbatsdagen - skapelsens minnesmärke – helig, se 1 Moseboken 2:1-3. Fotnot 4: Se 2 Moseboken 31:17; Hesekiel 20:20.
I motsats till dem som ”håller Guds bud och har Jesu tro” (Upp 14:12, se Fotnot 5), pekar en tredje ängel på en grupp, som på grund av sina villfarelser får en högtidlig och fruktansvärd varning: ”Om någon tillber vilddjuret och dess bild och tar emot dess märke på sin panna eller sin hand, skall han få dricka Guds vredes vin, som hällts upp oblandat i Guds vredes bägare. Upp 14:9, 10. Om vi skall förstå detta budskap, är det nödvändigt att vi förstår de symboler som används. Vad betecknar då vilddjuret, bilden och märket? Fotnot 5: Enligt den grekiska grundtexten kan ”Jesu tro” också översättas till ”tron på Jesus”.
Den profetiska framställningen där dessa symboler förekommers börjar i Uppenbarelsebokens 12:e kapitel med draken som försökte förgöra Kristus, när denne föddes. Draken sägs här vara Satan, se Upp 12:9. Men det viktigaste redskap som Satan använde sig av i striden mot Kristus och hans folk under de första århundradena av den kristna tidsåldern, var det romerska riket. Här var hedendomen den förhärskande religionen. Draken är alltså först och främst en symbol på Satan men också en symbol på det hedniska Rom.
I Upp 13:1-10 skildras ett annat djur. Det ”liknade en leopard” och draken gav detta djur ”sin makt och sin tron och stor myndighet” (v 2). De flesta protestanter har haft den uppfattningen att denna symbol är en framställning av påvedömet, som övertog makt, det säte och den myndighet, som en gång tillhörde det gamla romerska riket. Om leoparden står det: ”det fick en mun, som talade stora och hädiska ord ... det öppnade sin mun för att häda Gud, för att häda hans namn och hans tabernakel och dem som bor i himmelen. Och det fick makt att föra krig mot de heliga och besegra dem. Och det fick makt över alla stammar och folk och språk och folkslag” (v 5-7). Denna förutsägelse, som nästan exakt motsvarar beskrivningen av det lilla hornet i Daniels sjunde kapitel, syftar utan tvivel på påvedömet.
”Och det fick makt att göra det i fyrtiotvå månader”. De fyrtiotvå månaderna är samma tid som ”en tid och tider och en halv tid”, tre och ett halvt år eller 1260 dagar, i Daniels sjunde kapitel, den tid under vilken påvedömet skulle förfölja Guds folk. Som nämnts i tidigare avsnitt började denna tidsperiod när påvedömet kom till makten år 538 e Kr och den tog slut år 1798. Under detta år togs påven tillfånga av den franska armen. Påvemakten fick då sitt dödssår, och denna förutsägelse gick i uppfyllelse: ”Den som för andra bort i fångenskap, skall han själv bli bortförd i fångenskap” (Upp 13:10).
Vid denna tidpunkt presenteras en annan symbol. Profeten säger: ”Och jag fick se ett annat vilddjur stiga upp ur jorden. Det hade två horn som liknade ett lamms.” Upp 13:11. Djurets utseende och det sätt på vilket det uppstår visar att den nation som det symboliserar, är annorlunda än de nationer som framställts genom tidigare symboler.
Djuret med de två hornen som liknade ett lamms som steg upp ur ”jorden”. I stället för att omstörta andra riken för att själv komma till makten, måste den nation som här beskrivs, uppstå på ett område som inte tidigare var i andras ägo, och växa upp gradvis och fredligt. Denna makt kunde därför inte uppstå bland de tätt befolkade, stridande rikena i den gamla världen.
Vilken nation i den ”nya världen” var det, som år 1798 höll på att komma till makten och som gav löfte om storhet och styrka och som tilldrog sig världens uppmärksamhet. Profetians uppfyllelse är så uppenbar, att det inte finns någon anledning till tvivel. Det finns en nation, och bara en, som motsvarar den noggranna beskrivning som profetian tecknar. Det är USA.
”Det hade två horn som liknade ett lamms”. Lammhornen representerar ungdom, oskuld och mildhet. Detta är passande kännetecken på Förenta staterna, eftersom detta rike i överensstämmelse med profetian höll på att växa fram år 1798. Bland de landsförvisade kristna, som först flydde till Amerika och sökte en fristad undan kungars förtryck och prästers intolerans, fanns det många som bestämde sig för att upprätta ett statsskick grundat på borgerlig och religiös frihet. Dessa principer är orsaken till dess makt och välstånd. Miljoner har sökt sig dit. Förenta staterna har intagit en plats bland de mäktigaste nationerna på jorden.
Men djuret med de lammlika hornen ”talade som en drake. Det utövar det första vilddjurets hela makt i dess åsyn. Det förmår jorden och dess invånare att tillbe det första vilddjuret, vars dödliga sår blev läkt. Det vilseleder dem som bor på jorden genom de tecken som det fått makt att utföra i vilddjurets åsyn. Det intalar dem som bor på jorden att göra en bild åt vilddjuret, det som drabbades av svärdshugget men fick liv igen.” Upp 13:11,14.
De lammlika hornen och drakrösten beskriver en slående motsättning mellan bekännelse och handling hos den nation som har framställts symboliskt på detta sätt. Förutsägelsen om att den skall tala ”som en drake” och utöva ”det första vilddjurets hela makt”, visar klart en utveckling av den anda av ofördragsamhet och förföljelse som visade sig bland de nationer som symboliseras av draken och leoparden. Förklaringen att djuret med de två hornen ”förmår jorden och dess invånare att tillbe det första vilddjuret”, förutsäger att denna nation kommer att använda sig av sin myndighet för att tvinga igenom någon religiös förordning som kommer att bli en hyllning till påvedömet.
En sådan handling skulle stå i direkt strid mot grundsatserna i Förenta staternas författning, i motsats till andan i dess fria institutioner, i strid mot de direkta och högtidliga förpliktelserna i självständighetsförklaringen och i strid mot grundlagen. Men det oförenliga i en sådan handling är inte mer märkbart än det som framställs i symbolen: Djuret som har horn som liknar ett lamms, som i sin bekännelse är rent, milt och oskyldigt, talar som en drake. Det ”intalar dem som bor på jorden att göra en bild åt vilddjuret” (Upp 13:14).
Men vad är ”en bild åt vilddjuret”? Och hur skall den gestaltas? För att få veta vad bilden är och hur den kommer att gestaltas, måste vi undersöka de utmärkande dragen hos själva vilddjuret, d.v.s. påvemakten.
När den första kristna församlingen blev fördärvad, därför att den avvek från det rena evangeliet och införde hedniska seder och bruk, förlorade den Guds Ande och kraft. För att kunna härska över människornas samveten sökte den stöd hos den världsliga makten. Resultatet blev påvedömet, en kyrka som härskade över statsmakten och som använde sig av denna för att främja sina egna syften, framför allt för att straffa ”kätteri”. För att Förenta staterna skall kunna göra en bild av vilddjuret, måste den kyrkliga makten komma att härska över statsmakten på ett sådant sätt att statens myndighet också används av kyrkan för att förverkliga dess egna syften.
När de ledande kyrkosamfunden i Förenta staterna har slutit sig samman kring sådana trosläror som är gemensamma för dem, och de får statsmakten att genomdriva deras påbud och att stödja deras förordningar, kommer det protestantiska Amerika att ha upprättat en bild av den romersk-katolska hierarkin. Den ofrånkomliga följden blir, att de som tänker annorlunda åläggs borgerliga straff.
Djuret med de två hornen ”förmår alla människor, både stora och små, både rika och fattiga, både fria och slavar, att ta emot ett märke på högra handen eller på pannan, så att ingen får vare sig köpa eller sälja, utom den som har märket eller vilddjurets namn eller dess namns tal.” Upp 13:16, 17. Den tredje ängelns varning lyder: ”Den som tillber vilddjuret och dess bild och tar emot dess märke på sin panna eller sin hand, han skall få dricka Guds vredes vin, som hällts upp oblandat i Guds vredes bägare” (Upp 14:9, 10). ”Vilddjuret” som här talas om är det första vilddjuret i Upp 13:e kapitel, leoparden eller påvemakten. Det tvåhornade vilddjuret skall tvinga människorna att tillbe det första vilddjuret. ”Vilddjurets bild” betecknar den form av avfällig protestantism som kommer att uppstå, när de protestantiska samfunden skall söka hjälp hos de borgerliga myndigheterna för att tvinga de som tänker annorlunda att följa sina lärosatser. Vad ”vilddjurets märke” är återstår att definiera.
Efter varningen att tillbe vilddjuret och dess bild fortsätter profetian: ”Här är dessa som håller Guds bud och bevarar Jesu tro” (Upp 14:12, Fotnot 6). De som håller Guds bud framställs alltså som en motsats till dem som tillber vilddjuret och dess bild och tar emot dess märke. Lydnad för Guds lag å ena sidan och överträdelse av den å den andra, kommer att utgöra skillnaden mellan dem som tillber Gud och dem som tillber vilddjuret. Fotnot 6: ”Jesu tro” kan också översättas till ”tron på Jesus”, enligt den grekiska grundtexten.
Det som särskilt kännetecknar vilddjuret, och därmed också dess bild, är att det bryter mot Guds bud. Daniel säger om det lilla hornet, påvemakten: ”Han skall sätta sig i sinnet att förändra heliga tider och lagar”. Daniel 7:25. Bara genom att förändra Guds lag kunde påvemakten upphöja sig över Gud.
De som tillber Gud kommer att framför allt kännetecknas genom sin lydnad för det fjärde budet (Fotnot 7) – eftersom det är tecknet på hans skapande makt och vittnar om hans anspråk på människans vördnad och tillbedjan (Fotnot 8). De som tillber vilddjuret kommer att utmärka sig genom sina ansträngningar att riva ned Skaparens minnesmärke och upphöja den dag som den romersk-katolska kyrkan instiftat. Det var till förmån för söndagen som påvemakten först framförde sina arroganta krav. Och första gången den tog hjälp av statsmakten var för att tvinga människor att hålla söndagen helig. Men Bibeln undervisar om att den sjunde dagen och inte den första dagen är Herrens dag. Kristus sade: ”Människosonen är Herre också över sabbaten” (Markus 2:28). Det fjärde budet säger: ”Den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat” (2 Moseboken 20:10). Och genom profeten Jesaja kallar Herren den sjunde dagen ”min heliga dag” (Jesaja 58:13). Fotnot 7: D v s sabbatsbudet i 2 Moseboken 20:8-11, som uppmanar oss att hålla sabbaten helig (från solnedgång till solnedgång), till minne av skapelsen. Sabbaten instiftades på den sjunde dagen i skapelsen, se 1 Moseboken 2:1-3. Eftersom sabbaten instiftades för alla människor - c:a 2000 år innan det fanns någon jude – som ett minne av skapelsen, skall denna dag regelbundet påminna oss om att Gud, som skapade himmel och jord endast genom sitt Ord, också har kraft att omskapa våra karaktärer till sin avbild, genom sitt skrivna Ord (Bibeln), se Kolosserbrevet 3:10, 1 Petrusbrevet 1:23. Fotnot 8: Den 1 januari 1973 blev måndagen den första veckodagen i de svenska almanackorna (för att anpassa veckodagarna till handeln). Tidigare var alltså söndagen den första veckodagen i de svenska almanackorna.
Påståendet som ofta framhålls att Kristus förändrade sabbaten motbevisas av hans egna ord: ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla. Sannerligen, jag säger er: Innan himmel och jord förgår skall inte den minsta bokstav, inte en enda prick i lagen förgå, förrän allt har skett. Den som därför upphäver ett enda av dessa minsta bud och lär människorna så, han skall räknas som den minste i himmelriket. Men den som håller dem och lär människorna dem, han skall räknas som stor i himmelriket.” (Matteus 5:17-19).
Katolikerna medger att förändringen av sabbaten har gjorts av deras kyrka samt att protestanterna erkänner deras makt när de håller söndagen helig. I Catholic Catechism of Christian Religion sägs följande som svar på frågan om vilken dag som skall hållas helig i lydnad för det fjärde budet: ”Under den gamla lagen var lördagen den dag som var helgad, men kyrkan (den katolska kyrkan), som har undervisats av Jesus Kristus och vägletts av Guds Ande, har ersatt lördagen med söndagen. Därför håller vi nu den första dagen helig och inte den sjunde. Söndagen betyder, och är nu, Herrens dag.”
Som tecknet på den katolska kyrkans myndighet hävdar katolska författare att ”den katolska kyrkan har förändrat sabbaten till söndag, vilket protestanterna godkänner…eftersom de håller söndagen helig och därmed erkänner kyrkans (den katolska kyrkan) makt att införa högtider och förklara det som synd när kyrkans påbud överträds”. – Henry Tuberville, An Abridgment of the Christian Doctrine, s 58.
Vad är då förändringen av sabbaten annat än tecknet eller märket på den romersk-katolska kyrkans myndighet - ”vilddjurets märke”.
Katolikerna förklarar att ”när protestanterna håller söndagen helig, är detta en hyllning som de ger åt den katolska kyrkans myndighet”. – Mgr. Segur, Plain Talk About the Protestantism of Today, s 213.
När de protestantiska samfunden framtvingar helighållandet av söndagen, framtvingar de därmed tillbedjan av påvemakten - vilddjuret. De som förstår vad det fjärde budet kräver och väljer att hålla den falska sabbaten helig i stället för den rätta, ger därmed sin hyllning till den makt som ensam har påbjudit det. Men genom en sådan handling som framtvingar en religiös plikt med världslig makt, kommer de protestantiska samfunden själva att bli en bild av vilddjuret. När helighållandet av söndagen framtvingas i Förenta staterna, innebär det i själva verket att man tvingar människor att tillbe vilddjuret och dess bild.
Den tredje ängelns budskap innehåller det mest fruktansvärda hot som någonsin riktats mot människor. Det måste vara en fruktansvärd synd, som nedkallar Guds vrede oblandad med nåd. Människor skall inte hållas okunniga om denna viktiga sak. Varningen för denna synd skall förkunnas för världen innan Guds straffdomar hemsöker den, så att alla kan förstå varför dessa kommer och få tillfälle att undgå att drabbas av dem.
När vi nått så långt i striden, kommer kristenheten att indelas i två stora grupper - de som håller Guds bud och bevarar Jesu tro (Upp 14:12, Fotnot 9), och de som tillber vilddjuret och dess bild och tar emot dess märke (Upp 14:9-11). Fotnot 9: Som tidigare påpekats kan ”Jesu tro” även översättas till ”tron på Jesus”, enligt den grekiska grundtexten.