Mitt i Edens lustgård växte livets träd. Frukten på det kunde göra livet evigt. Om Adam hade fortsatt att vara lydig mot Gud, skulle han även i fortsättningen ha haft fritt tillträde till detta träd och levt för evigt. Men när han syndade hindrades han från att äta av livets träd och underkastades döden. Eftersom odödlighet hade lovats människan under förutsättning att hon visade lydnad mot Gud, förlorade hon den på grund av sin överträdelse. Adam kunde inte föra vidare till sina efterkommande något, som han själv inte ägde. Det skulle inte ha funnits något hopp för det fallna människosläktet, om inte Gud genom att offra sin Son hade gjort det möjligt för människorna att återvinna odödligheten.
Den ende som lovade Adam liv genom olydnad var den store bedragaren. Ormens förklaring till Eva i Eden: ”Ni skall visst inte dö”, var den första predikan som någonsin hållits om själens odödlighet. Men förklaringen, som uteslutande bygger på Satans auktoritet, upprepas från kristenhetens predikstolar och godtas av de flesta människor lika lätt, som det första gången togs emot av våra första föräldrar.
Efter syndafallet befallde Satan sina änglar att särskilt bemöda sig om att inskärpa tron på människans medfödda odödlighet. Sedan de förmått människorna att ta emot denna villfarelse, skulle de förleda dem till att tro, att syndare skulle komma att leva i evigt elände. Nu arbetar mörkrets furste genom sina tjänare och framställer Gud som en hämndgirig tyrann, som störtar alla som inte behagar Honom ner i ett helvete, där han i evighet låter dem känna sin vrede. Vidare hävdar han att Skaparen belåtet iakttar dem, medan de under ångest och svåra plågor vrider sig i eviga lågor.
På detta sätt framställer ärkefienden människans Skapare och välgörare som en person med Djävulens egna egenskaper. Grymhet är satanisk.
Gud har i sitt Ord gett tydliga bevis på att han kommer att straffa dem som överträder hans lag. De som inbillar sig att han är alltför barmhärtig för att skipa rättvisa mot syndare, behöver bara se på Golgata kors. Guds Son var fri från synd. Hans död vittnar om, att ”syndens lön är döden”, och att var och en som överträder Guds lag måste få ett rättvist straff. Kristus, den syndfrie, blev gjord till synd för människornas skull. Han bar överträdelsens skuld. Hans Faders ansikte doldes för honom, tills hans hjärta brast och hans liv släcktes. Detta stora offer gjordes för att syndare skulle bli återlösta. Varje människa som vägrar att ta del av denna försoning, som har kostat så mycket, måste själv ta på sig skulden och lida straffet för sin överträdelse.
Gud har vittnat för människorna om sina egenskaper och om sitt sätt att behandla synden: ”HERREN! HERREN! – en Gud, barmhärtig och nådig, sen till vrede och rik på godhet och sanning, som bevarar nåd mot tusenden, som förlåter orättfärdighet och överträdelse och synd, men som inte låter någon bli ostraffad.” 2 Moseboken 34:6, 7.
Gud tvingar inte någon mot hans vilja eller övertygelse. Han finner ingen glädje i slavisk lydnad. Han vill, att hans skapade varelser skall älska honom, därför att han är värd att älskas.
De som har valt Satan till sin ledare och som styrs av hans makt, är inte beredda att infinna sig i Guds närvaro. Vilken källa till glädje skulle himlen kunna erbjuda dem som uteslutande är upptagna av jordiska och själviska intressen?
Ett liv i uppror mot Gud har gjort dem odugliga för himlen. Dess renhet, helighet och frid skulle bli en ständig plåga för dem. Guds härlighet skulle bli en förtärande eld för dem. De ogudaktigas egna val avgör deras öde. Deras uteslutning från himlen är frivillig och Gud handlar rättvist och barmhärtigt mot dem och uppfyller deras önskan.
Som en följd av Adams synd kom döden över alla människor. Alla måste dö, den ene så väl som den andre. Men enligt frälsningsplanen skall alla uppstå ur sina gravar. Men en skillnad görs mellan de två klasser som skall uppstå. ”Den stund kommer, när alla som är i gravarna skall höra hans röst och gå ut ur dem. De som har gjort det goda skall uppstå till livet, och de som har gjort det onda skall uppstå till domen.” Johannes 5:28, 29.
Eftersom det på grund av Guds rättvisa och barmhärtighet är omöjligt för Gud att frälsa syndaren i hans synd, tar han ifrån honom det liv som överträdelser har förverkat och som han har visat sig ovärdig för.
Läran om medvetenhet i döden vilar på den stora grundläggande villfarelsen, att människan är född med odödlighet. Precis som läran om evigt lidande strider denna lära mot Bibelns undervisning, mot förnuftet och våra mänskliga känslor. Det är en allmänt utbredd uppfattning att de återlösta i himlen vet om allt som händer på jorden och att de framför allt vet om vad som händer de vänner som de har lämnat efter sig. Men hur skulle det kunna vara en källa till lycka för de döda att känna till de levandes bekymmer, att vara vittne till de synder som deras kära begår och se dem uthärda alla livets sorger, besvikelser och kval? Hur frånstötande är inte den åsikten, att de oomvändas själar överlämnas till helvetets lågor, så snart livsanden lämnar deras kroppar? Vilken ohygglig ångest skulle inte de uppleva, som ser sina oomvända vänner begravas för att börja ett evigt liv i lidande och synd!
Vad säger Bibeln om detta? David förklarar, att människan inte har något medvetande i döden: ”Hans livsande lämnar honom, han vänder tillbaka till den jord varifrån han har kommit. Då går hans planer om intet”. Salomo säger samma sak: ”De levande vet att de skall dö, men de döda vet ingenting”. ”Det är slut med deras kärlek, deras hat och avund, aldrig mer tar de del i det som sker under solen”. ”Allt vad du kan göra skall du göra med kraft, ty i dödsriket, dit du går, kan man varken verka eller tänka, där finns ingen kunskap eller vishet.” Psaltaren 146:4; Predikaren 9:5, 6, 10.
På pingstdagen förklarade Petrus att patriarken David ”är både död och begraven, hans grav finns ju ibland oss än i dag”. ”Ty David har inte farit upp till himlen”. (Apostlagärningarna 2:29, 34). Det faktum att David blir kvar i graven till uppståndelsen bevisar att de rättfärdiga inte går till himlen när de dör. Det är endast vid uppståndelsen, och i kraft av att Kristus har uppstått, som David till slut kan sitta på Guds högra sida.
Alla skall bli dömda enligt det som står skrivet i böckerna och belönas efter sina gärningar. Denna dom inträffar inte vid döden. Lägg märke till vad Paulus säger: ”Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom den man som han har bestämt till det. Det har han bekräftat för alla människor genom att han har uppväckt honom från de döda.” Apostlagärningarna 17:31.
Men om de döda redan njuter av himlens lycka eller vrider sig i helvetets lågor, vad finns det då för behov av en framtida dom? Skall de rättfärdiga, sedan deras sak har blivit undersökt i domen, höra de välsignade orden: ”Bra, du gode och trogne tjänare, … gå in i din herres glädje” efter det att de kanske i många hundra år har varit hos honom? Skall de ogudaktiga kallas ut ur stället för sitt lidande för att höra hela jordens domare säga: ”Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga elden”? Matteus 25: 21, 41. Vilket oerhört hån! Vilken skamlig anklagelse mot Guds vishet och rättfärdighet.
Bibeln undervisar tydligt om, att de döda inte omedelbart går till himmelen. Den lär oss att de sover ända till uppståndelsen. 1 Tessalonikerbrevet 4:14, Job 14:10- 12. Välsignad vila för de trötta rättfärdiga! Oavsett om tiden blir lång eller kort blir den bara ett ögonblick för dem. De sover. De vaknar vid ljudet av Guds basun till en underbar odödlighet. När de uppstår ur graven skall deras första, glada tanke höras när de triumferande utropar: ”Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?” 1 Korintierbrevet 15:55.