(tillägg av översättaren) Bibeln lär oss att ”Gud formade människan av stoft från jorden och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse” (1 Moseboken 2:7). När en människa dör innebär det att ”stoftet återvänder till jorden, sitt ursprung, och livsanden återvänder till Gud, som gav den” (Predikaren 12:7). Livsanden, som alltså går tillbaka till Gud, kan inte tänka eller fortsätta att leva själv som något enskilt väsen.
I själva verket är det så att Bibeln undervisar oss om att det endast är Gud som är odödlig (i sig själv): ”Han som ensam är odödlig och som bor i ett ljus dit ingen kan komma” (1 Timoteusbrevet 6:16). Versen innan visar tydligt att det är Gud Paulus talar om. Gud är således den ende som är odödlig. Inte ens änglarna är odödliga (i sig själva). Och naturligtvis då inte heller någon människa. Guds Ord upprepar gång på gång att när människan är död sover hon tyst i sin grav och vet ingenting om vad som händer omkring henne. Se Job 7:9-10; Psaltaren 6:6; 30:9-10; 115:17; Predikaren 3:18-20; Daniel 12:2; Matteus 9:18, 24.
Berättelsen om Lasarus i Johannes 11:e kapitel lär oss att Jesus sade att Lasarus sov (v 11), men förtydligade det sedan för sina oförstående lärjungar när han konstaterade att Lasarus var död (v 14). Han hade varit död i fyra dygn (v 39). När Jesus kallade Lasarus ut ur graven (v 43, 44), kallade han alltså inte ner honom från himlen.
De som haft en levande tro på Jesus Kristus när de avlidit skall emellertid väckas till liv vid Jesu återkomst och därefter leva för evigt genom att äta från livets träd (Johannes 3:16, Uppenbarelseboken 22:2). Hade inte människan fallit i synd skulle hon aldrig ha dött, utan levt för evigt genom att äta från livets träd (1 Moseboken 2:9, 3:22).