Aposteln Paulus förutsade det stora avfallet. Han skriver att innan Herrens dag kommer, ”måste avfallet komma och laglöshetens människa, fördärvets son, öppet träda fram, motståndaren som förhäver sig över allt som kallas Gud eller heligt, så att han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud.” Vidare talar han om för sina bröder att ”redan är ju laglöshetens hemlighet verksam”. 2 Tessalonikerbrevet 2:3,4,7. Redan då såg han att villfarelser, som skulle bereda vägen för påvemaktens utveckling, smög sig in i församlingen.
Steg för steg fullbordade ”laglöshetens hemlighet” sitt bedrägliga, hädiska verk. Hedniska seder trängde nästan omärkligt in i den kristna församlingen. Benägenheten att kompromissa mellan hedendom och den sanna tron hölls tillbaka så länge den kristna församlingen utsattes för våldsamma förföljelser, men då dessa upphörde och kristendomen trängde in i kungliga hov och palats, övergav man den anspråkslösa enkelhet som Kristus och hans apostlar hade visat. Förfallet ökade nu snabbt. Hedendomen, som sett ut att vara besegrad, blev nu segraren. Dess villfarelser, seder och vidskepelser införlivades med tron och gudstjänsten bland Kristi bekännande efterföljare.
Detta samgående mellan hedendom och kristendom resulterade i att den ”laglöshetens människa” som omtalas i profetian utvecklades. Detta enorma system av falsk religion är ett mästerverk av Satans makt och utgör ett exempel på hans ansträngningar att själv sätta sig på Guds tron och härska över jorden efter sin vilja.
Det är en av den romersk-katolska kyrkans främsta läror, att påven är det synliga huvudet för hela den kristna kyrkan, att han har fått sig tilldelad den högsta auktoriteten över biskopar och präster i alla delar av världen. Han har kallats ”Herren Gud påven” och har förklarats ofelbar. Han kräver att bli hyllad av alla människor. Men de som fruktar och ärar Gud bemöter denna trotsiga självförhävelse på samma sätt som Kristus bemötte den listige fiendens enträgna uppmaningar: ”Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast Honom skall du tjäna.” Lukas 4:8.
Satan visste mycket väl att Bibeln skulle göra det möjligt för människorna att genomskåda hans bedrägerier och motstå hans makt. För att Satan skulle kunna upprätthålla sin makt över människorna och stärka den påvlige tronrövarens auktoritet måste han hålla dem okunniga om Bibeln. Det var förbjudet att sprida Bibeln under flera hundra år. Karaktärslösa präster och prelater tolkade dess lära för att stödja sina egna anspråk.
När man avlägsnat Bibeln, som avslöjar villfarelser, kunde Satan påverka människor att följa hans vilja. Profetian hade förklarat att påvedömet skulle ”sätta sig i sinnet att förändra heliga tider och lagar.” Daniel 7:25. För att de som vunnits från hedendomen skulle få en ersättning för sin avgudatillbedjan, och på det sättet underlätta att de skenbart tog emot kristendomen, blev tillbedjan av bilder och reliker gradvis införd i den kristna gudstjänsten. Detta hedniska system gavs så småningom laga kraft vid ett allmänt kyrkomöte. För att fullborda sitt vanhelgande verk tog sig den romersk-katolska kyrkan friheten att avlägsna det andra budet från Guds lag, det bud som förbjöd tillbedjan av avbilder, och att dela det tionde budet i två för att bevara antalet. Satan, som arbetar genom ogudaktiga ledare inom kyrkan, förändrade också det fjärde budet och försökte upphäva den urgamla sabbaten, den dag som Gud hade välsignat och helgat (1 Moseboken 2:2,3), och i dess ställe upphöja den första dagen i veckan, som hedningarna firade som ”solens hedervärda dag” (Fotnot 3). Alla kristna hade hållit den riktiga sabbaten helig under de första århundradena. Men Satan arbetade med stor list genom sina redskap för att nå sitt mål. För att folkets uppmärksamhet skulle riktas mot söndagen gjordes den till en högtidsdag till minne av Kristi uppståndelse. Man höll gudstjänst på denna dag. Den blev även betraktad som en dag för vila. Sabbaten hölls emellertid fortfarande helig. Fotnot 3: Tio Guds Bud framställs i 2 Moseboken 20:1-17. Söndagen, ”solens hedervärda dag”, heter ju ”Sunday” på engelska som bokstavligen betyder ”soldag” (bara för att ta ett exempel).
Den store bedragaren hade ännu inte fullbordat sitt verk. Då och då hölls stora kyrkomöten där kyrkans främsta män från alla delar av världen samlades. Vid nästan varje sådant kyrkomöte blev sabbaten som Gud hade instiftat något lägre värderad, medan söndagen blev upphöjd i motsvarande grad. På detta sätt blev den hedniska högtidsdagen till slut hedrad som en gudomlig institution. Bibelns sabbat förklarades vara en kvarleva från judendomen. Den som firade den blev fördömd.
På femhundratalet blev påvedömet fullt etablerat. Man erkände den romerska biskopen som hela kyrkans överhuvud. Hedendomen hade gett plats för påvedömet. ”Draken” hade gett vilddjuret ”sin makt och sin tron och stor myndighet”. Uppenbarelseboken 13:2. Nu började de 1260 åren med påvligt förtryck som hade förutsagts i profetiorna i Daniels bok och Uppenbarelseboken, se Daniel 7:25, Uppenbarelseboken 12:6, 13:5-7. De kristna tvingades att välja. Antingen måste de ge upp sin trohet mot Gud och godta påvemaktens ceremonier och tillbedjan eller tyna bort i fängelsehålor, lida döden på sträckbänken, bålet eller i giljotinen.
När den romersk-katolska kyrkan besteg tronen, började den mörka tidsåldern. Tron flyttades över från Kristus, dess sanna grund, till påven i Rom. Om någon avvek från hans krav, ansåg man att det var tillräckligt för att döma överträdaren till de strängaste straff, både till kropp och själ. När Bibeln undertrycks och människan betraktar sig som den högste kan vi inte vänta oss annat än svek, bedrägeri och en förnedrande ogudaktighet. Detta var en farlig tid för Kristi församling. Man glömde bort evangeliet. Religiöst formväsen ökade och människorna trycktes ned av stränga påbud.
Många som påstod sig vara omvända, höll fast vid sina hedniska läror. De fortsatte inte bara själva att studera dessa, utan tvingade dem också på andra som ett medel till att vinna större inflytande ibland hedningarna. På detta sätt trängde allvarliga villfarelser in i den kristna tron. Framträdande bland dessa var läran att människan är odödlig i sig själv och fortsätter en medveten tillvaro efter döden. På denna grund byggde den romersk-katolska kyrkan läran om bön till helgonen och tillbedjan av jungfru Maria. Från samma grund uppkom också den falska läran om de ogudaktigas eviga pina, som tidigt införlivades i de påvliga trossatserna.
Nu var vägen förberedd för att kunna införa ytterligare en hednisk uppfinning, som den romerska kyrkan gav namnet skärselden, som användes för att ingjuta skräck hos de lättrogna och vidskepliga folkmassorna. Denna villolära stärkte tron på att det finns en plats där deras själar, som inte har förtjänat evigt straff, skall straffas med eld för sina synder, tills de har blivit renade och får tillträde till himlen.
Ytterligare en förfalskning behövdes för att den romersk-katolska kyrkan skulle kunna dra nytta av sina anhängares fruktan och laster. Detta lyckades man åstadkomma genom läran om avlat. Full förlåtelse utlovades för alla synder, i det förflutna, i nutiden och i framtiden, och befrielse från alla de plågor och straff dessa skulle ha medfört. Villkoret för detta var att de skulle delta i påvens krig för att utvidga hans världsliga välde, straffa hans fiender eller utrota dem som vågade förneka hans andliga överhöghet. Folket undervisades också om att de genom att ge pengar till kyrkan kunde befria sig från synd och också befria sina döda vänners själar, som plågades i skärselden. Med de medel som flöt in för detta ändamål, fyllde den romerska kyrkan sina skattkammare och kunde upprätthålla den prakt, lyx och lastbarhet som påvarna hängav sig åt. Ändå påstod de sig vara representanter för honom som inte hade någon plats där han kunde vila sitt huvud.
Herrens nattvard, så som den instiftats i Bibeln, hade ersatts av mässoffrets avgudaoffer. De påvliga prästerna gjorde anspråk på att de genom sitt meningslösa mummel kunde förvandla det enkla brödet och vinet till att verkligen bli ”Kristi kropp och blod”. Kardinal Wiseman, The Real Presence of the Body and Blood of our Lord Jesus Christ in the Blessed Eucharist, Proved from Scripture, föreläsning 8, del 3, paragraf 26. Med hädiskt övermod påstod de öppet att de hade makt att skapa Gud, alltings Skapare. Man krävde att kristna under hot om dödsstraff skulle bekänna sin tro på denna fruktansvärda villolära som förolämpade himlen. Stora skaror som vägrade att göra detta överlämnades åt bålet.
Påvedömet hade blivit världens tyrann. Kungar och kejsare böjde sig för den romerske påvens förordningar. Under århundraden hade den romersk-katolska kyrkans läror tagits emot ovillkorligt och i vidaste bemärkelse. Dess ritualer utfördes med vördnad och dess högtidsdagar firades allmänt. Aldrig sedan den tiden har påvemakten uppnått en sådan hög rang, härlighet eller makt.