Av dem som stod emot påvemaktens övergrepp stod emellertid valdenserna främst. Bakom bergens höga bålverk – som under alla tidsåldrar har varit ett skydd för de förföljda och förtryckta – fann valdenserna en tillflyktsort. Här bevarade sanningens vittnen den ursprungliga tron i tusen år. Valdenserna var bland de första i Europa som fick en översättning av Bibeln. Hundratals år före reformationen hade de Bibeln handskriven på sitt eget språk.
Fromheten hos dessa Kristi efterföljare kännetecknades av renhet, enkelhet och innerlighet. De värderade sanningens principer högre än jordisk egendom, vänner, släkt, ja till och med högre än livet självt. Dessa principer försökte de allvarligt att inpränta i de ungas hjärtan. Exemplar av Bibeln var sällsynta. Därför lärde man sig Bibelns dyrbara ord utantill. Genom tålmodigt, oförtröttligt arbete, ibland i djupa, mörka grottor i jorden som upplystes av facklor, skrev de av Bibeln vers för vers, kapitel för kapitel. En del av valdensernas ungdomar sändes ut från deras skolor i bergen till läroanstalter i franska och italienska städer. Där fanns bättre möjligheter till studier och för att utveckla tanke och iakttagelseförmåga än i deras hemtrakter i bergen.
Valdenserna förstod att Gud fordrade mer av dem än att de endast skulle bevara sanningen ren i sina egna församlingar. De insåg att ett högtidligt ansvar vilade på dem att låta ljuset de hade fått lysa på dem som satt i mörker. Varje predikant hade fått en utbildning i något yrke, och missionärerna utförde sitt verkliga arbete under förklädnad av ett sådant världsligt yrke. Vanligtvis valde de att utbilda sig till köpmän eller till kringresande handelsmän.
Själva existensen av detta folk, som höll fast vid den gamla församlingens tro, var en ständig påminnelse om den romersk-katolska kyrkans avfall och väckte därför det bittraste hat och den värsta förföljelse. Deras vägran att avstå från Bibeln var också en överträdelse som den romersk-katolska kyrkan inte kunde tolerera. Den bestämde sig för att utplåna dem från jorden. Nu började de fruktansvärda korstågen mot Guds folk i deras hem bland bergen. De förföljelser som under många århundraden drabbade dessa gudfruktiga människor uthärdade de med ett tålamod och en ståndaktighet som hedrade deras Frälsare.
På detta sätt vittnade valdenserna för Gud århundraden före Martin Luthers födelse. De var spridda över många länder och sådde reformationens säd, som växte sig bred och stark på Luthers tid. Och den skall fortsätta att växa till tidens slut genom dem som är villiga att lida allt för ”Guds ords och Jesu vittnesbörds skull” (Upp 1:9).