(85) Då jag återvände till Portland, förelåg det omfattande bevis för fanatismens olyckliga följdverkningar. Det var, som om någon trodde, att religionen bestod av stor upphetsning och spektakel. De brukade tala på ett sätt, som irriterade icke-troende och fick dem till, att hata dem och de doktriner de lär ut; då brukade de glädja sig åt, att de led förföljelse. Icke-troende se ingen överensstämmelse i deras handlande. Bröderna hindrades på somliga ställen från, att samlas till möte. De oskyldiga led tillsammans med de skyldiga.
För det mesta var mitt hjärta bedrövat och besvärat. Det är förfärligt, att Kristi sak skulle lida skada genom dessa oförståndiga personers tillvägagångssätt. De fördärvade inte bara sina egna själar, utan satte en skamfläck på saken, som inte var enkel att ta bort. Och Satan älskade denna utveckling. Det passade honom fint, att se sanningen behandlas av ohelgade människor; att få den uppblandad med villfarelse och därigenom få det hela trampat i lorten. Han betraktade triumferande det förvirrade, splittrade tillståndet hos Guds barn.
Vi skälvde för, att församlingarna skulle drabbas av denna fanatism. Mitt hjärta bävade för Guds folk. Måste de ofrånkomligen bli bedragna och vilseledda av denna falska entusiasm? Jag berättade trofast om de varningar jag hade fått av Herren; men de syntes ha föga verkan. I stället blev bara dessa personer med extrema synpunkter vreda på mig.
En falsk ödmjukhet
Det finns vissa bekännare av stor ödmjukhet, som kryper på golvplankorna likt barn, som ett (86) tecken på sin ödmjukhet. De hävdar, att Kristi ord i Matteusevangeliet 18:1-6 måste uppfyllas bokstavligt under denna period, när de väntar på sin Frälsares återkomst. De kryper omkring i sina hus, på gatan, över broar och i själva kyrkan.
Jag sade entydigt till dem, att detta inte är nödvändigt; att den ödmjukhet, som Gud förväntar Sig av Sitt folk, skulle visas genom ett Kristus-liknande liv, icke genom att krypa omkring på golvplankorna. Alla andliga ting skall behandlas med helig värdighet. Ödmjukhet och saktmod är i överensstämmelse med Kristi liv, men de visas på ett värdigt sätt.
En kristen uppenbarar sann ödmjukhet, genom att visa Kristi vänlighet, genom att alltid vara beredd, att hjälpa andra, genom att säga vänliga ord och utföra osjälviska handlingar, som upphöjer och förädlar det mest heliga budskap, som har kommit till vår värld.
Frukterna av ”inte arbeta”-läran
Det var några i Paris, Maine, som trodde, att det var en synd att arbeta. Herren gav mig en tillrättavisning till ledaren av denna villfarelse, vilken förklarade, att han gick direkt emot Guds Ord, genom att avstå från arbete, genom att torgföra sina felslut för andra, och fördöma alla, som inte anammade dessa felaktigheter. Han avvisade varje belägg, som Herren gett, för att överbevisa honom om hans fel, och var besluten, att han inte skulle ändra sig. Han brukade ge sig iväg på tröttsamma resor, gå långa sträckor till platser, där han endast fick skäll, och menade, att han därigenom led för Kristi sak. Han följde sina intryck och lade förnuftet och omdömet åt sidan.
Jag såg, att Gud tänkte arbeta för Sitt folks frälsning; att denne vilsefarne man snart skulle (87) visa sitt rätta jag, så att alla de av hjärtat uppriktiga kunde se, att han inte drevs av en sund anda, och att hans verksamhet snart skulle vara över. Strax därefter blev förtrollningen bruten, varigenom hans inflytande över bröderna kraftigt minskade. Han fördömde synerna som varande från Djävulen, och fortsatte att följa sina infall, till dess han blev sinnesförvirrad och hans vänner nödgades, att spärra in honom. Till sist gjorde han ett rep av sina sängkläder, och hängde sig. Då insåg hans efterföljare det galna i hans lära.
Arbetets värdighet
Gud har förordnat, att Hans skapade varelser skall arbeta. Eljest blir de inte lyckliga. Inte en enda i Herrens stora verk skall vara en latmask och dagdrivare. Vår lycka ökar och våra krafter utvecklas, när vi befattar oss med nyttiga sysslor.
Handling ger kraft. Fullständig harmoni genomkorsar Guds universum. Alla himmelska väsen är ständigt aktiva, och Herren Jesus har skänkt var och en av oss ett exempel i Sitt livsverk. Han gick omkring och ”gjorde gott” {Apostlagärningarna 10:38}. Gud upprättade lagen om lydig handling. Stilla, men utan avbrott, utför väsendena i Hans skaparverk sitt bestämda arbete. Havet är hela tiden i rörelse. Det spirande gräset, som står i dag och kastas i ugnen i morgon, uträttar sitt ärende, genom att kläda markerna med skönhet. Bladen rör sig, och likväl ses ingen hand skjutsa på dem. Solen, månen och stjärnorna är nyttiga och härliga i uppfyllandet av sitt uppdrag.
Kroppens maskineri fortsätter sitt arbete hela tiden. Hjärtat bankar dag efter dag, utförande sin regelmässiga, bestämda uppgift, oupphörligt pressande sin klarröda ström till alla kroppens delar. Handling, handling (88) utmärker hela det levande maskineriet. Och människan, hennes sinne och kropp, skapade till Guds likhet, måste vara aktiv, för att fylla sin givna uppgift. Hon skall icke gå sysslolös. Sysslolöshet är synd.
En svår prövning
Vid denna tidpunkt blev jag utsatt för en hård prövning. I fall Guds Ande vilade på någon vid ett möte och man förhärligade Gud, genom att prisa Honom, höjde somliga rösten varnande för, att detta berodde på hypnos; och om det behagade Herren, att ge mig en syn vid mötena, brukade detta sägas bero på sinnesrörelse och mesmerism eller hypnos.
Bedrövad och förtvivlad, gick jag ofta allena till någon undanskymd plats, för att utgjuta min själ för Honom, som inbjuder de trötta och nedtyngda, att komma och finna vila. I och med, att min tro åberopade Hans löften, tycktes Jesus vara väldigt nära. Himmelens underbara ljus strålade då omkring mig och jag verkade vara omgärdad av min Frälsares armar, och brukade då föras bort i en syn. Men då jag berättade, vad Gud hade uppenbarat för mig allena, där inget jordiskt inflytande kunde påverka mig, blev jag bedrövad och förundrad över att höra somliga antyda, att de, som levde närmast Gud, löpte störst risk för, att bli bedragna av Satan. Somliga ville ha mig till att tro, att det inte fanns någon Helig Ande och att alla de upplevelser, som heliga gudsmän hade, endast var en verkan av hypnos, eller ett Satans bedrägeri.
De, som hade intagit ytterliggående ståndpunkter rörande vissa texter i Skriften, och som helt avhöll sig från arbete, och avvisade alla dem, som inte ville ta emot deras tankar om detta och andra punkter angående religiösa plikter, anklagade mig för anpassning till världen. Å andra sidan beskyllde de, som endast var adventister till namnet, mig för att vara (89) fanatisk och jag blev felaktigt framställd som ledaren för den fanatism, som jag hela tiden arbetade, för att bromsa.
Olika tidpunkter fastställdes för Herrens ankomst och bröderna anmodades, att anamma dessa. Men Herren visade mig, att de skulle komma och gå, ty nödens tid måste inträffa före Kristi ankomst; och för varje gång, som en tidpunkt fastslogs och visade sig inte hålla måttet, skulle Guds folks tro försvagas. Jag blev beskylld för, att vara den onde tjänaren, som sade: ”Min herre dröjer”. Matteusevangeliet 24:48.
Allt detta vägde tungt på min ande, och den rådande förvirringen kom mig stundtals att känna mig frestad till, att betvivla min egen erfarenhet.
Vid familjeandakten en morgon kom Guds kraft att vila över mig, varvid tanken slog mig, att det rörde sig om mesmerism, och så kämpade jag emot den. Jag blev strax helt stum, och förlorade under några ögonblick medvetandet om allting runt omkring mig. Så insåg jag min synd i, att betvivla Guds kraft, och att jag på grund härav hade gjorts stum. Dock skulle min tungas band komma att lossas inom mindre, än ett dygn. Ett kort hölls upp framför mig, på vilket stod femtio kapitel och verser i Bibeln skrivna med guldbokstäver.
Efter det, att synen var över, gav jag tecken om, att jag ville ha min griffeltavla, och skrev på den, att jag hade blivit stum, liksom vad jag hade sett, och att jag önskade den stora Bibeln. Jag tog Bibeln, och slog strax upp alla texter, som jag hade sett på kortet. [Anmärkning: För dessa texter, se ”Adventbudskapet”, sidorna 33-41, upplagan från 1922.]
Jag kunde inte säga något på hela dagen. Tidigt nästa morgon var min själ fylld med glädje, och min tungas band lösgjordes, för att utropa hög lovprisning till Gud. Efter detta tordes jag ej betvivla, eller motstå, Guds kraft ett enda ögonblick, oavsett, vad andra måtte tänka om mig.
(90) Fram till tidpunkten för min första syn kunde jag inte skriva; min darrande hand var ur stånd till, att hålla pennan stilla. Under en syn blev jag befalld av en ängel, att skriva ned min syn. Jag lydde och skrev helt lätt. Mina nerver stärktes och min hand blev lugn.
Förmaning till trofasthet
Det var ett stort kors för mig, att berätta för felande människor, vad som hade visats mig angående dem. Det innebar en stor sorg för mig, att se andra besvärade eller bedrövade. Och då jag gav mig i kast med, att förkunna budskapen, brukade jag ofta linda in dem i bomull, varefter jag grät i förtvivlan. Jag såg på dem, som endast tycktes ha sin egen själ att vaka över och tänkte, att i fall jag vore i deras kläder, skulle jag inte knorra. Det var svårt för mig, att förmedla de tydliga, genomborrande vittnesbörd, som hade getts mig från Gud. Jag inväntade bekymrad gensvaret och om vederbörande reste sig upp emot tillrättavisningen och dessutom motsatte sig sanningen, brukade denna fråga infinna sig i mitt sinne: Framförde jag budskapet riktigt? Kunde det inte ha funnits något sätt, att rädda dem på? Och härigenom pinades min själ så svårt, att jag ofta kände, att döden skulle vara en välkommen budbärare och graven ett skönt vilorum.
Jag insåg inte faran och synden i ett sådant förfarande, förrän jag i en syn blev tagen till Jesu närhet. Han såg på mig med rynkad panna och vände bort ansiktet från mig. Det är omöjligt, att beskriva den rädsla och pina jag då kände. Jag föll på ansiktet inför Honom, men saknade kraft till, att uttrycka ett enda ord. Oh, så jag längtade efter, att höljas över och (91) skonas från detta hemska ansiktsuttryck! Då kunde jag inse, till viss grad, hur de förtappade kommer att känna det, när de ropar till bergen och klipporna: ”’Fall över oss och göm oss för hans ansikte som sitter på tronen och för Lammets vrede.” Uppenbarelseboken 6:16.
En ängel bad mig omgående, att resa mig och synen, som mötte min blick, kan knappt beskrivas. Framför mig var det en skara, vars hår och kläder var sönderrivna och vars ansiktsuttryck var starkt präglat av förtvivlan och skräck. De kom fram till mig och rörde sina kläder mot mina. Då jag tittade ned på mina kläder, såg jag, att de var blodfläckade. Igen föll jag som en död vid fötterna på min ledsagande ängel. Jag hade ingen ursäkt att anföra och längtade efter, att komma bort från denna heliga plats.
Ängeln reste mig upp på mina fötter och sade: ”Så här förhåller det sig inte nu med Dig, men synen är riktad till Dig, för att Du skall veta, hur Din situation kan bli, i fall Du försummar, att tillkännage för andra, vad Herren har uppenbarat för Dig. Men om Du är trofast till änden, skall Du få äta av livets träd och skall dricka av älven med livets vatten. Du måste lida mycket, men Guds nåd är nog.”
Jag kände mig då villig till, att göra allt det Herren måtte kräva av mig, så att jag måtte vinna Hans bifall och slippa Hans förfärliga min.
Inseglet för gudomligt godkännande
Dessa var vanskliga tider. Om vi inte hade stått fast, skulle vi ha lidit ett trons skeppsbrott. Någon sade, att vi var hårdnackade; men vi var nödgade, att bita ihop tänderna, och inte vika av till höger eller till vänster.
(92) I åratal har vi verkat, för att slå tillbaka fördomar och trotsa det motstånd, som tidvis har hotat, att översvämma sanningens trofasta fanbärare – trons hjältar och hjältinnor. Men vi fann, att de, som sökte Gud i ödmjukhet och i syndaånger, kunde skilja mellan sant och falskt. ”Han leder de ödmjuka rätt, han lär de ödmjuka sin väg.” Psaltaren 25:9.
Gud gav oss en dyrbar erfarenhet i dessa dagar. Då vi kom i närkamp med mörkrets krafter, vilket ofta hände, lade vi fram hela ärendet för den mäktige Hjälparen. Igen och igen bad vi om styrka och visdom. Vi kunde inte ge efter på någon punkt; vi menade, att hjälpen måste komma. Och genom tro på Gud vändes fiendens artilleri emot honom själv, härliga segrar för sanningens sak vanns, och vi måste medge, att Gud inte gav Sin Ande sparsamt till oss. Hade det inte varit för dessa särskilda vittnesbörd om Guds kärlek, hade Han inte på detta vis satt Sitt sanningssigill på Sin Andes manifestation, skulle vi ha mist modet; men dessa bevis på gudomlig vägledning, dessa levande erfarenheter av Guds ting, styrkte oss till, att manligt utkämpa Herrens strid. De troende såg tydligt, hur Gud hade snitslat deras väg, lett dem genom prövningar, besvikelser och hårda duster. De växte sig starkare, i det att de mötte och övervann hinder, och vann en rik erfarenhet för varje steg de tog framåt.
Lärdomar från det förflutna
På senare år har det visats mig, att de fordom torgförda lögnteorierna ingalunda har övergetts. Vid lägligt tillfälle återuppstår de. Låt oss inte glömma, att allt, (93) som går att skaka om och sålla, kommer att ruskas om. Fienden kommer att framgångsrikt kullkasta någras tro, men de principfasta kommer ej att sållas bort. De kommer att stå orubbliga under prövning och frestelse. Herren har pekat ut dessa villfarelser; och de, som inte skönjer Satans angreppspunkter, kommer att fortsatt föras in på falska stigar. Jesus påbjuder oss, att vara klarvakna, och styrka det, som ännu återstår, men som håller på att dö.
Vi är inte kallade till, att inleda stridigheter med förfäktarna av falska läror. Kontroverser är gagnlösa. Sådana undvek Kristus. ”Det står skrivet” var det vapen världens Förlossare använde. Låt oss hålla oss tätt intill Ordet. Låt oss släppa fram Herren Jesu och Hans budbärares vittnesbörd. Vi vet, att deras vittnesbörd är riktigt.
Kristus håller ett öga på hela Sin skapelse. Han ledde Israels barn i eldstoden, Hans ögon ser dåtiden, nutiden och framtiden. Han skall erkännas och äras av alla, som älskar Gud. Hans bud skall vara den styrande kraften i Hans folks liv.
Frestaren hävdar, att Kristus har flyttat sätet för Sin ära och makt till ett okänt område, och att människor inte längre behöver göra sig omaket, att upphöja Hans karaktär och lyda Hans lag. Han tillkännager, att mänskliga väsen skall vara sin egen lag. Dessa spetsfundigheter upphöjer jaget och gör Gud till ingenting. Kontrollen över tygellösheten och omoralen inom mänskosläktet förstörs. Begränsningen av lasterna blir allt svagare. Världen varken älskar eller fruktar Gud. Och de, som vare sig älskar eller fruktar Gud, kommer snabbt att mista all ömsesidig pliktkänsla. De är utan Gud och utan hopp i världen.
(94) De lärare, som inte dagligen låter Guds Ord bestämma inriktningen på deras leverne, är i stor fara. De äger ingen frälsande kunskap om Gud eller om Kristus Det är de, som inte efterlever sanningen, som är mest böjda för, att finna på sofisterier, vilka slukar tid och uppmärksamhet, som borde användas på studiet av Guds Ord. Det är ett ohyggligt misstag, att försumma Bibelstudier, för att undersöka teorier, som vilseleder, och skingrar tankarna på Kristi ord och växlar in tänkandet på mänskligt fabricerade villoläror.
Vi har inget bruk för fantasifull undervisning om Guds personlighet. Det, som Gud önskar att vi skall känna till om Honom, är uppenbarat i Hans Ord och Hans gärningar. Naturens vackra ting uppenbarar Hans karaktär och Hans kraft som Skapare. De är Hans gåvor till vårt släkte, för att visa Hans makt, och för att visa Honom som en kärlekens Gud. Men ingen har rätt till, att säga att Gud Själv personligen är i blommorna, bladen eller trädet. Dessa ting är Guds hantverk, som uppenbarar Hans kärlek till mänskosläktet.
Kristus är den fullkomliga uppenbarelsen av Gud. Låt dem, som vill lära känna Gud, studera Kristi gärning och undervisning. Dem, som tar emot Honom och tror på Honom, ger Han kraft till, att bli Guds söner.