(97) Den 30. augusti, 1846 blev jag förenad med äldstebroder James White i äktenskap. Äldstebroder White hade vunnit stor erfarenhet i adventrörelsen och hans arbete i, att förkunna sanningen, hade varit välsignat av Gud. Våra hjärtan blev förenade i det stora arbetet och tillsammans reste vi och verkade för själars frälsning.
Till bekräftelse av tron
I november, 1846, deltog jag tillsammans med min man på ett möte i Topsham, Maine, där äldstebroder Joseph Bates var tillstädes. Den gången trodde han inte, att mina syner var från Gud. Det mötet var högeligen intressant. Guds Ande vilade över mig; jag blev inhöljd i en syn om Guds härlighet, och för första gången hade jag en syn om andra planeter. Efter det, att jag hade lämnat synen, berättade jag om, vad jag hade sett. Äldstebroder Bates frågade då, om jag hade studerat astronomi. Jag sade till honom, att jag inte kunde erinra mig, att jag någonsin hade skådat in i astronomins värld. Då sade han: ”Detta är från Herren!” Hans ansikte lyste med Himmelens ljus, och han uppmuntrade församlingen med kraft.
Avseende sin hållning till synerna, uttalade äldstebroder Bates följande:
”Fastän jag inte såg något i dem, som stred mot Ordet, kände jag mig först orolig och utomordentligt prövad, och ville under lång tid inte tro, att det rörde sig om annat, än ett utslag av hennes svaga lekamliga tillstånd.
Jag sökte därför i andras närvaro efter möjligheter, då hennes sinne verkade vara befriat från upphetsning (utanför mötet), att korsförhöra (98) henne, och de vänner som ledsagade henne, i synnerhet hennes storasyster, för att om möjligt utröna sanningen. Under de besök hon har avlagt i New Bedford och Fairhaven, samtidigt med våra möten, har jag sett henne få syner flera gånger, likaså i Topsham, Maine; och de, som varit närvarande under någon av dessa upphetsande scener, vet utmärkt väl, med vilket intresse och vilken intensitet, som jag har lyssnat till varje ord, och övervakat varje händelse, för att påvisa bedrägeri eller mesmeristiskt inflytande. Och jag tackar Gud för de möjligheter jag har haft tillsammans med andra, att bevittna dessa ting. Jag kan nu i all stillhet tala för mig själv. Jag tror, att verket är av Gud, och förekommer, för att trösta och stärka Hans ’kringspridda, rivna och avklädda folk’ {Jesaja 18:7, King James Version?} sedan avslutningen på vårt arbete för världen i oktober, 1844.” [Från en häftad broschyr, med titeln: ”En syn”, utgiven 1847 (tryckt av Benjamin Linsey, New Bedford), och återupptryckt av äldstebroder James White i ”Ett Ord till den lilla Hjorden”, s. 21, Maj, 1849.]
Innerlig och verkningsfull bön
Under mötet i Topsham blev jag visad, att jag skulle bli illa anfäktad, och att vi skulle få vår tro prövad efter vår återkomst till Gorham, där mina föräldrar bodde då.
På vägen tillbaka blev jag svårt sjuk, och led mycket. Mina föräldrar, min man och mina systrar förenade sig i bön för mig, men jag plågades i tre veckor. Jag svimmade ofta, som om jag hade dött, men som svar på bön kom jag åter till livet. Mina kval var så stora, att jag bad dem omkring mig, att inte be för mig; för jag trodde, att deras böner bara förlängde min pina. Våra grannar gav upp mig till döden. Under en tid behagade det Herren, att pröva vår tro.
Broder och syster Nichols, från Dorchester, Massachusetts, hade hört talas om mina lidanden, och deras son Henry kom till Gorham, med ting för min lindring. Under (99) hans besök förenade mina vänner sig igen i bön för mitt tillfrisknande. Efter att andra hade bett, började broder Henry Nichols, att be högst innerligt; och med Guds kraft vilande på sig, reste han sig från knästående, gick tvärs över rummet, och lade händerna på mitt huvud och sade: ”Syster Ellen, Jesus Kristus gör Dig frisk igen”, och föll baklänges, lamslagen av Guds kraft. Jag trodde, att verket var från Gud, och smärtan lämnade mig. Min själ fylldes av tacksamhet och frid. Mitt hjärtas uttryck var: ”Det finns ingen annan hjälp för oss, än i Gud. Vi kan endast ha frid, när vi vilar i Honom och väntar på Hans frälsning.”
Verksamhet i Massachusetts
Några få veckor därefter, på vår väg till Boston, tog vi ångaren i Portland. En våldsam storm bröt ut och vi var i stor fara. Men genom Guds barmhärtighet kom vi alla säkert i hamn.
Om vårt arbete i Massachusetts under februari och den första veckan i mars skrev min man från Gorham, Maine, den 14. mars, 1847 kort tid efter vår hemkomst:
”Medan vi har varit borta från våra vänner här i nästan sju veckor, har Gud varit barmhärtig mot oss. Han har varit vår styrka till havs och på land. Ellen har nu i sex veckor njutit sitt bästa hälsotillstånd på sex år. Vi är båda vid god vigör. . . .
Sedan vi lämnade Topsham, har vi haft flera prövande stunder. Vi har också haft många härliga, himmelskt uppbyggande stunder. På det hela taget har det varit ett av de bästa besök vi har avlagt i Massachusetts. Våra bröder i New Bedford och Fairhaven blev mäktigt styrkta och bekräftade i sanningen och Guds (100) kraft. Bröder på andra ställen blev också påtagligt välsignade.”
En syn om den himmelska helgedomen
[Se ”Adventbudskapet”, sid. 41-43, 1922 års upplaga.]
Vid ett möte, som hölls på Sabbatsdagen, den 3. april, 1847 i bror Stockbridge Howlands hem, kände vi en osedvanlig bönens anda. Och i det att vi bad, föll den Helige Ande på oss. Vi blev väldigt lyckliga. Jag förlorade snart alla jordiska ting ur sikte, och höljdes i en syn om Guds härlighet.
Jag såg en ängel flyga snabbt till mig. Han bar mig raskt från jorden till den Heliga Staden. I staden såg jag ett tempel, som jag gick in i. Jag gick igenom en dörr, innan jag kom till det första förhänget. Denna förlåt drogs åt sidan, och jag trädde in i det heliga. Här såg jag rökelsealtaret, den sjuarmade ljusstaken och bordet med skådebröden. Efter att ha sett det heligas härlighet, drog Jesus det andra förhänget åt sidan, och så gick jag in i det allra heligaste.
I det heligaste såg jag en ark; på toppen och på sidorna bestod den av renaste guld. I var ände av arken fanns det en vacker kerub, med sina vingar utbredda över arken. Deras ansikten var vända emot varandra, och de såg nedåt. Mellan änglarna var ett gyllene rökelsekar. Ovanför arken, där änglarna stod, förekom det en klart strålande härlighet, som såg ut som en tron, där Gud vistades. Jesus stod vid arken, och då de heligas böner steg upp till Honom, började rökelsen från karet att ryka, och då sände Han upp deras böner blandade med rökelse till Sin Fader.
I arken låg guldkrukan med manna, Arons stav, som blommade, och stentavlorna, som låg sammanvikta likt en bok. Jesus öppnade tavlorna, och jag såg de Tio Buden skrivna på dem med Guds (101) finger. På en av tavlorna fanns det fyra bud, och på den andra sex. De fyra på den första tavlan sken klarare, än de sex andra. Men det fjärde, Sabbatsbudet, strålade mest av alla; för Sabbaten var reserverad, för att hållas till ära för Guds heliga namn. Den okränkbara vilodagen såg härlig ut – en strålglans omgärdade den. Jag såg, att Sabbatsbudet inte naglades fast vid korset. Om så varit fallet, skulle de nio övriga också ha blivit fastspikade; och då vore vi fria, att bryta dem alla, såväl som att överträda det fjärde. Jag såg, att Gud inte hade förändrat Sabbaten, ty Han förändrar Sig aldrig. Men påven hade förändrat {förfalskat} vilodagen från den sjunde till den första veckodagen; för han skulle föresätta sig, att ändra på heliga tider och lagar.
Och jag såg, att i fall Gud hade ändrat Sabbaten från den sjunde till den första dagen, skulle Han ha ändrat ordalydelsen hos Sabbatsbudet, som står skrivet på den ena av de två stentavlor, som förvaras i arken i det himmelska templets allra heligaste; och början på budet skulle då lyda sålunda: ”Den första dagen är HERRENS, din Guds, sabbat.” Men jag såg, att ordalydelsen var likadan, som då Gud skrev med Sitt finger på stentavlorna och överlämnade dem till Mose på Sinai: ”Men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat.” {Andra Moseboken 20:10.} Jag såg, att den heliga Sabbaten är, och kommer att vara, skiljemuren mellan Guds sanna Israel och icke-troende; och att Sabbaten är den stora fråga, som förenar hjärtana hos Guds dyrbara, väntande heliga.
Jag såg, att Gud hade barn, som inte ser och håller Sabbaten. De har inte förkastat ljuset över den. Och vid början på nödens tid fylldes vi av den Helige Ande, i det att vi gick åstad och förkunnade Sabbaten mera fullt ut. Detta förargade kyrkosamfunden och dem, som bara var adventister till namnet och som ej kunde motbevisa Sabbatssanningen. Och på denna (102) tidpunkt såg Guds utvalda helt klart, att vi hade sanningen, och de drog ut och uthärdade förföljelsen tillsammans med oss. Jag såg svärd, hungersnöd, pest och stor förvirring i landet. De onda menade, att vi hade orsakat straffdomarna över dem, och de reste sig upp och rådgjorde om, att befria jorden från oss, och trodde, att det onda då skulle förhindras.
I nödens tid flydde vi från städer och byar, men jagades av de onda, som gick in i de heligas hus med dragna svärd. De lyfte svärden, för att döda, men de gick sönder, och föll ofarliga till marken som strån. Sedan ropade vi alla dag och natt om befrielse, och ropen kom upp till Gud.
Solen gick upp, och månen stod stilla. Strömmarna slutade att flyta. Mörka, tunga moln framträdde, och törnade emot varandra. Men det fanns en klar punkt med varaktig härlighet, varifrån Guds röst kom som många vatten, vilken skakade om himlarna och jorden. Himlen öppnade och slöt sig, och var i uppror. Bergen ruskades om som rör i vinden, och kastade lösrivna klippstycken omkring sig. Havet kokade som en gryta, och slungade upp stenar på land.
Och då Gud nämnde dagen och timmen för Jesu ankomst, och överlämnade den eviga pakten till Sitt folk, talade Han en mening i taget, och gjorde en paus, medan orden rullade utöver jorden. Guds Israel stod med blicken fäst uppåt, lyssnande till orden, då de kom ut ur Jehovas mun, och rullade genom jorden som dunder från den högljuddaste åska. Det var synnerligen högtidligt. Vid slutet på varje mening ropade de heliga: ”Ära! Halleluja!” Deras ansikten lyste av Guds härlighet; och de sken med härlighet, såsom Mose ansikte gjorde, då han kom ned från Sinai. (103) De onda förmådde ej, att titta på dem på grund av härligheten. Och då den eviga välsignelsen uttalades över dem, som hade ärat Gud och hållit Hans Sabbat helig, ljöd det ett mäktigt segerrop över vilddjuret och dess bild.
Då började jubelåret, då landet fick vila. Jag såg den gudfruktige slaven resa sig i jubel och seger, och skaka av sig de länkar, som band honom, medan hans onde herre blev förvirrad, och visste inte, vad han skulle göra; för de onda förstod ej orden från Guds röst.
Snart visade sig det vita molnet. Det såg mera älskligt ut, än någonsin förr. Och på det satt Människosonen. Först såg vi inte Jesus på skyn, men i och med att den närmade sig jorden, urskiljde vi Hans ljuvliga uppenbarelse. Då detta moln visade sig för första gången, var det tecknet för Människosonen i Himmelen.
Rösten från Guds Son kallade de sovande heliga fram, iklädda härlig odödlighet. De levande heliga blev förvandlade på ett ögonblick, och togs jämte dem upp i molnvagnen. Den såg alltigenom härlig ut, i det att den rörde sig uppåt. På var sida om vagnen var det vingar, och under den var det hjul. Och medan vagnen rörde sig uppåt, ropade hjulen: ”Helig”, och då vingarna rörde sig, ropade de: ”Helig”, och de ledsagande heliga änglarna omkring skyn ropade: ”Helig, helig, helig, Herren Gud den Allsmäktige!” Och de heliga i skyn ropade: ”Ära! Halleluja!” Och vagnen fortsatte uppåt mot den Heliga Staden. Jesus öppnade portarna till den gyllene staden, och förde oss in. Här blev vi bjudna välkomna, för vi hade hållit ”Guds bud”, och hade ”rätt till livets träd”. Uppenbarelseboken 14:12; 22:14.