(142) I april, 1852 flyttade vi till Rochester, New York. Vi måste ta varje steg i tro. Ständigt var vi lamslagna av fattigdom och tvungna till den strängaste sparsamhet och självförsakelse. Jag tänker här ge ett utdrag ur ett brev, till broder Howlands familj, daterat den 16. april, 1852:
”Vi har precis fått till ordning och reda i Rochester. Vi har hyrt ett gammalt hus för ett hundra sjuttiofem dollar om år. Vi har tryckpressen i huset. Vore det inte för det, skulle vi betala femtio dollar om år för ett kontor. Du skulle le, om Du tittade in hos oss och såge våra möbler. Vi har köpt två gamla sängar för tjugofem cent var. Min man tog med sig sex gamla stolar hem, och de är alla olika. Han betalade en dollar för var och en av dem, och strax därefter gav han mig fyra andra gamla stolar utan sitsar, vilka han betalat sextiotvå cent för. Stommarna är starka och jag har försett dem med sitsar. Smör är så dyrt, att vi inte har råd med det, ej heller potatis. Vi använder sås i stället för smör och rovor i stället för potatis. Våra första måltider intogs på ett bräde lagt över två tomma mjöltunnor. Vi är villiga, att stå ut med umbäranden, i fall Guds verk därmed främjas. Vi tror, att Herren höll Sin hand över oss, då vi kom till den orten. Missionsfältet är vidsträckt, men arbetarna är få. Förra Sabbaten var vårt möte förträffligt. Herren livade oss genom Sin närvaro.”
Robert Harmons död
(143) Strax efter det, att vår familj hade bosatt sig i Rochester, fick vi ett brev från min mor, som upplyste oss om min bror Roberts farliga sjukdom. Han bodde hos mina föräldrar i Gorham, Maine. Då nyheten om hans sjukdom nådde oss, beslutade min syster Sarah sig för, att genast åka till Gorham.
Allt pekade på, att min bror skulle leva i högst några dagar; men mot alla förväntningar levde han vidare i sex månader, under hemska plågor. Min syster vakade trofast över honom in i det sista. Vi hade förmånen, att besöka honom före hans död. Det var ett rörande möte. Han var kraftigt förändrad, ändå lyste hans tärda ansikte av glädje. Ett klart hopp om framtiden höll honom uppe hela tiden. Vi höll bönestunder i hans rum, och Jesus verkade vara väldigt nära. Vi måste skiljas från vår käre bror, i förvissningen om, att aldrig möta honom igen på denna sida av de rättfärdigas uppståndelse. Hastigt därefter föll min bror i sömn i Jesus, i fullt hopp om, att få del av den första uppståndelsen.
Vandra vidare!
I Rochester slet vi med många förvecklingar och under modlöshet. Kolera hemsökte staden, och under dess härjningar skramlade vagnar fraktande de döda genom gatorna till Mount Hope Kyrkogård hela natten. Denna sjukdom härjade inte endast hos de lägre stånden, utan skördade offer inom alla samhällsskikt. Även de dugligaste läkare dukade under och togs till Mount Hope. Då vi gick genom Rochesters gator, mötte vi i nästan varje korsning vagnar med enkla träkistor, som de döda lagts i.
(144) Vår lille Edson blev angripen, och vi tog honom till den Store Läkaren. Jag famnade honom, och tillrättavisade sjukdomen i Jesu namn. Han blev strax märkbart bättre, och i det att en syster började, att be till Herren om helande, tittade den lille herrn på tre år upp i förvåning, och sade: ”Du behöver inte be mera, för Herren har gjort mig frisk.” Han var väldigt svag, men sjukdomen gjorde inga ytterligare framsteg. Ändå kom inte krafterna tillbaka. Vår tro skulle stadigt prövas. På tre dagar åt han ingenting.
Vi hade avtalade möten för två månader framöver, som omfattade uppgifter från Rochester, New York, till Bangor, Maine; och resan skulle företas med vår täckta vagn och vår trogna häst Charlie, som vi hade fått av bröder i Vermont. Det var svårt för oss, att lämna barnet i ett så kritiskt tillstånd, men vi beslöt att resa, med mindre det inträffade en förändring till det sämre. Om två dagar måste vi inleda färden, för att nå den första bestämmelseorten. Vi lade fram saken inför Herren, och förklarade, att vi skulle ta det som ett bevis för vår avfärd, om barnet visade hunger. Den första dagen skedde det ingen ändring till det bättre. Han intog ingen som helst föda. Nästa dag, omkring middagstid, bad han om soppa, och den stärkte honom.
Vi började resan på eftermiddagen. Omkring klockan fyra lade jag mitt sjuka barn på en kudde, och så färdades vi trettiotvå kilometer. Han hade en orolig natt. Han kunde inte sova, och jag höll honom i famnen nästan hela natten.
Nästa morgon rådgjorde vi sinsemellan om, huruvida vi skulle återvända till Rochester, eller fortsätta. Familjen, som hade gett oss husrum, sade, att i fall vi fortsatte, skulle vi få begrava barnet längs vägen; och allt tydde på det. Men jag tordes inte åka tillbaka till (145) Rochester. Vi trodde, att barnets lidanden var Satans verk, som ville förhindra vår resa, och vi vågade inte visa honom hänsyn. Jag sade till min man: ”Om vi far tillbaka, väntar jag mig, att barnet dör. Han kan ändå bara dö, om vi åker vidare. Låt oss fortsätta resan, och lita på Herren.”
Vi hade en resa på omkring ett hundra sextio kilometer framför oss, och den skulle avverkas på två dagar. Likväl trodde vi, att Herren skulle verka för oss i denna olyckliga stund. Jag var svårt utmattad, och jag fruktade, att jag skulle somna och tappa barnet ur famnen; alltså lät jag det ligga i skötet, och band fast det vid midjan, och så sov vi båda den dagen under det mesta av den etappen. Barnet kvicknade till och blev fortsatt starkare under hela resan, och vid slutdestinationen var det riktigt piggt igen.
Herren välsignade oss på resan till Vermont. Min man hade mycket att stå i och uträtta. Under de respektive konferenserna förkunnade han för det mesta, sålde böcker, och arbetade, för att utbreda tidningen. Då den ena konferensen var över, måste vi hasta till nästa. På middagen lät vi hästen beta vid sidan om vägen, medan vi själva åt vår mat. Sedan lade min man sina skrivark på matlådan eller på hattkrönet, och skrev artiklar för Review och Instructor.
Omvändelse av chefen vid förlagskontoret
Under vår bortavaro från Rochester på denna tur i Öststaterna blev chefen vid förlagskontoret angripen av kolera. Han var en icke omvänd ung man. Damen i det hus han bodde i, dog av samma sjukdom, likaså hennes dotter. Så blev också han liggande, och ingen vågade, att ta ansvar för honom, av fruktan för sjukdomen. Kontorets anställda vakade över honom, (146) tills sjukdomen tycktes ha hejdats, och så tog de honom till vårt hem. Han drabbades av återfall. En läkare såg till honom, och gjorde sitt yttersta, för att rädda honom, men till sist sade denne, att hans fall var hopplöst, att han inte skulle överleva natten. De, som brydde sig om den unge mannen, kunde bara inte se honom dö utan hopp. De bad omkring hans säng, medan han led stora kval. Själv bad han, att Herren skulle visa honom barmhärtighet, och förlåta hans synder. Ändå blev han inte hjälpt. Hans kramper fortsatte och han vred sig i smärtor, utan att finna vila. Bröderna fortsatte i bön hela natten, att han måtte bli skonad, ångra sina synder och hålla Guds bud. Han tycktes slutligen helga sig åt Gud, och lovade Herren, att han skulle hålla Sabbaten och tjäna honom. Han fick snar lindring.
Nästa förmiddag anlände läkaren, och då han kom in, yttrade han: ”Jag sade till min hustru omkring klockan ett i natt, att den unge mannen mest troligt nu hade sluppit sina prövningar.” Läkaren fick veta, att han ännu var i livet. Doktorn blev överraskad, och uppsökte strax hans rum på övre våningen. Då han tog pulsen, sade han: ”Unge man, Du är bättre, krisen är förbi; men det är inte min skicklighet, som har räddat Dig, utan en högre kraft. Med god omvårdnad kan Du bli återställd.” Han tillfrisknade snabbt, och intog snart sin plats på förlagskontoret som en omvänd person.
Nathaniel och Anna White
Efter det, att vi hade vänt åter från resan i Öststaterna, blev jag visad, att vi riskerade att ta på oss bördor, som Gud inte fordrade av oss. Vi hade en del att göra i Guds sak, och borde inte ta på oss bördan av, att utöka familjen, för att tillfredsställa andras önskemål. Jag såg, att för själars frälsning borde (147) vi vara villiga, att bära bördor; och att vi borde öppna vägen för min mans bror Nathaniel och hans syster Anna, att komma och bo hos oss. De var bägge svaga personer, likväl riktade vi en hjärtlig inbjudan till dem, att komma till vårt hem. Denna godtog de.
Så snart, som vi såg Nataniel, fruktade vi, att lungsoten skulle lägga honom i graven. En feberaktig rodnad täckte hans kinder, ändå hoppades vi på och bad för, att Herren ville skona honom, så att hans talanger finge användas i Guds sak. Men Herren fann det rätt, att göra något annat.
Nathaniel och Anna kom försiktigt, men förståndsmässigt, till sanningen. De vägde bevisen för våra ståndpunkter, och beslutade sig till förmån för sanningen med gott samvete.
Den 6. Maj, 1853 tillredde vi Nathaniels aftonmål, men snart nog sade han sig vara svag, och kände, att döden nalkades. Han sände bud efter mig, och så snart, som jag kom in i rummet, visste jag, att han var döende, och sade till honom: ”Käre Nathaniel, lita på Gud. Han älskar Dig, och Du älskar Honom. Lita på Honom, såsom ett barn litar på sina föräldrar. Var inte orolig. Herren kommer inte att överge Dig.” Han sade: ”Ja, ja.” Vi bad, och han svarade: ”Amen, pris ske Herren!” Han verkade inte lida smärta. Han stönade inte ens, eller kämpade emot, eller rörde ansiktsmusklerna, utan andades hastigare och hastigare, tills han föll i sömn, i en ålder av tjugotvå år.