(148) Efter Nathaniels död i Maj, 1853 var min man svårt plågad. Prövningar och sinnesoro hade lamslagit honom. Han hade hög feber, och var sängbunden. Vi förenade oss i bön för honom; men fastän detta hjälpte honom, var han alltjämt högst svag. Han hade avtalade möten i Mill Grove, New York och Michigan, men var rädd för, att han inte skulle kunna uppfylla dem. Vi beslutade icke desto mindre oss för, att fara så långt som till Mill Grove, och i fall han inte hade blivit bättre, skulle han vända hem igen. Medan han var hos äldstebroder R. F. Cottrell i Mill Grove, led han av synnerligen stor svaghet, och trodde sig inte orka färdas längre.
Vi blev ytterligt rådvilla: Skulle vi drivas från arbetet på grund av kroppsliga svagheter? Skulle Satan få lov till, att utöva sin kraft över oss och bekämpa vår nyttighet och begränsa våra liv, så länge vi skulle vara i denna värld? Vi visste, att Gud förmådde, att begränsa Satans kraft. Han kunde låta oss bli prövade i smältugnen, men skulle komma att ta oss ut ur den renade och bättre ägnade för Hans verk.
Jag steg in i ett korsvirkeshus i närheten, där jag öste ut min själ inför Gud i bön om, att Han måtte sätta min man i stånd till, att orka med resan. Saken var väsentlig och min tro greppade om Guds löften. Jag fick ett tecken om, att i fall vi droge åstad mot Michigan, skulle Guds ängel följa med oss. Då jag delgav min man mina tankar, sade han, att han var enig med mig och hade beslutat sig för, att resa i förtröstan på Herren. Min man var så svag, att han inte orkade med, att spänna (149) remmarna på sin kappsäck, utan bad broder Cottrell, att göra det åt honom.
För varje kilometer, som vi färdades, blev han starkare. Herren stöttade honom. Och medan han förkunnade ordet, kände jag mig viss om, att Guds änglar stod vid hans sida.
Första besöket i Michigan
I Jackson, Michigan fann vi församlingen i stor förvirring. Medan jag var ibland dem, instruerade Herren mig om deras tillstånd, och jag dristade mig till, att frambära ett rättframt vittnesbörd. Somliga vägrade, att ge akt på råden, och satte igång med, att kämpa emot mina vittnesbörd, och här startade det, som senare blev Budbärargruppen.
Beträffande vårt arbete på denna rundresa ibland grupperna av Sabbatshållande troende i Michigan, skrev jag följande i ett brev, dagtecknat den 23. juni, 1853:
”Då vi var i Michigan, besökte vi Tyrone, Jackson, Sylvan, Bedford och Vergennes. Min man orkade med resan och sitt arbete gott i Guds kraft. Endast en gång svek honom styrkan helt. Han förmådde ej, att tala i Bedford. Han kom till mötesplatsen, och ställde sig upp i predikstolen, för att tala, men blev svag och måste sitta ned. Han bad äldstebroder J. N. Loughborough om, att överta ämnet, där han hade slutat, och fullborda predikan. Sedan lämnade han huset och gick ut i friska luften, och lade sig i gröngräset, tills han hade återhämtat sig något. Därpå lånade broder Kelsey ut sin häst till honom, och han färdades knappt två och en halv kilometer bort till broder Brooks’ hem.
Broder Loughborough klarade galant av ämnet. Mötet slog väl ut ibland alla. Herrens Ande vilade över mig, och jag framförde mitt vittnesbörd med fritt sinne. (150) Guds kraft var i huset, och nästan alla närvarande rördes till tårar. Somliga intog en bestämd ståndpunkt för sanningen.
Efter mötets slut åkte vi med häst och vagn till en vacker sjö, där sex stycken begravdes med Kristus i dopet. Sedan begav vi oss åter till broder Brooks, och min man var vid bättre vigör. Under resan var min mans tankar strängt upptagna av spiritismfrågan och strax efter hemkomsten satte han igång med, att skriva boken med titeln Signs of the Times.
Nästa dag reste vi till Vergennes, och färden gick över dåliga, ojämna vägar och i rena lervällingar. Mycket av resan tillbringade jag i ett svagt tillstånd; men vi höll våra hjärtan upplyfta till Gud i bön om styrka, och vi fann i Honom en närvarande hjälp, och blev i stånd till, att fullborda resan, samt frambära våra vittnesbörd där.”
Skriva och resa
Strax efter det, att vi hade kommit åter till Rochester, New York, började min man, att skriva boken Signs of the Times. Han var fortsatt svag, och sov bara några timmar per natt, men Herren stöttade honom. Eftersom hans sinne var i ett förvirrat och lidande tillstånd, böjde vi oss ned inför Gud, och ropade i vår pina till Honom. Han hörde våra allvarliga böner, och välsignade ofta min man så mycket, att han med livad anda återgick till arbetet. Således trädde vi flera gånger om dag fram inför Herren i allvarlig bön. Den boken blev sannerligen inte skriven i hans egen kraft!
På hösten 1853 deltog vi på konferenserna i Buck’s Bridge, New York; Stowe, Vermont; Boston, Dartmouth och Springfield, Massachusetts; Washington, New Hampshire; och New Haven, Vermont. Det här var en slitsam och tämligen nedslående resa. Många, som hade anslutit sig till sanningen, var inte (151) helgade i hjärta och liv; stridens och upprorets element var verksamma, och det var nödvändigt med en rörelse, för att rena församlingen.
Fri från sjukdom
På vintern och våren led jag svårt av en hjärtsjukdom. Det var vanskligt för mig, att andas liggande, och jag kunde bara sova i närmast sittande ställning. Jag hade en svulst på vänster ögonlock, som visade sig vara kräfta. Den hade vuxit gradvis i ett drygt år, tills den smärtade rejält, och påverkade synen.
En berömd läkare, som gav gratis råd, besökte Rochester, och jag beslutade mig för, att låta honom undersöka ögat. Han menade, att svulsten skulle vise sig vara cancer; men då han tog min puls, sade han: ”Ni är synnerligen sjuk, och kommer att dö av slaganfall, innan svullnaden är fullbordad. Ni befinner Er i en farlig belägenhet, med tanke på hjärtsjukdomen.” Detta förskräckte mig inte, för jag hade varit på det klara med, att utan snabb hjälp, skulle jag hamna i graven. Två andra kvinnor, som hade kommit och fått råd, hade samma sjukdom. Läkaren förklarade, att mitt tillstånd var mycket värre, än deras, och att inom högst veckor skulle jag drabbas av förlamning.
Inom omkring tre veckor svimmade jag och föll omkull på golvet och förblev närmast medvetslös i omkring trettiosex timmar. Man fruktade, att jag inte skulle överleva, men som svar på bön kvicknade jag till igen. En vecka senare gick det som en stöt genom min vänstra sida. Jag förnam en konstig känsla av köld och bortdomning i huvudet och stark smärta i tinningarna. Tungan kändes tung och domnad; jag kunde inte tala klart. Vänster arm och sida hade satts ur funktion.
(152) Bröder och systrar samlades, för att göra min belägenhet till ett särskilt böneämne. Min önskan uppfylldes; jag fick Guds välsignelse och erfor försäkran om, att Han älskade mig; men smärtan fortsatte och jag blev svagare för varje timme. Igen samlades bröder och systrar, för att lägga fram min sak inför Herren. Jag var så svag, att jag inte kunde be med rösten. Mitt uppträdande tycktes dämpa tron hos dem omkring mig. Då framställdes Guds löften för mig, såsom jag aldrig hade sett dem förut. Det tycktes mig, som om Satan strävade efter, att riva mig från min man och barn och lägga mig i graven. Denna fråga ställdes i mitt sinne: Kan Du bara tro det enkla löftet från Gud? Kan Du träda ut i tro och lämna det yttre skenet därhän? Tron blomstrade upp! Jag viskade till min man: ”Jag tror, att jag kommer att bli återställd.” Han svarade: ”Jag önskar, att jag kunde tro det.” Jag gick och lade mig den kvällen utan lindring, ändå litade jag fullt ut på Guds löften. Sömnen svek mig, men jag fortsatte min stilla bön. Strax före gryningen föll jag i sömn.
Jag vaknade upp vid soluppgången fullständigt smärtfri. Trycket över hjärtat var borta och jag var själaglad. Oh, vilken förändring! En Guds ängel verkade ha rört mig, medan jag sov. Jag var full av tacksamhet. Guds pris var på mina läppar. Jag väckte min man och berättade för honom om det underbara verk, som Herren hade uträttat för mig. Han kunde först knappt fatta det; men då jag reste mig och klädde på mig och vandrade runt i huset, prisade han Gud tillsammans med mig. Mitt plågade öga var smärtfritt. Inom några få dagar var svulsten borta och synförmågan återställd. Verket var fullbordat!
Jag besökte läkaren igen och då han tog pulsen på mig, sade han: ”Frun, en fullständig förändring har inträffat (153) i Er organism; men de två kvinnor, som kom till mig för råd, då Ni senast var här, är döda.” Jag förklarade för honom, att hans medicin inte hade kurerat mig, eftersom jag inte hade kunnat ta den. Sedan jag hade gått, sade doktorn till en av mina vänner: ”Hennes fall är ett mysterium. Jag förstår det inte.”
Besök i Michigan och Wisconsin - 1854
Våren 1854 besökte vi Michigan igen och jag måste utstå långa och besvärliga resor längs de usla skogsvägarna och genom lervällingen, men min styrka sviktade inte. Vi förnam, att Herren ville, att vi skulle besöka Wisconsin. Därför såg vi till, att stiga ombord på tåget i Jackson vid tiotiden på kvällen.
Då vi förberedde oss på, att ta tåget, kände vi oss väldigt allvarstyngda och började, att be; och sedan vi överlämnat oss själva till Gud där, kunde vi inte låta bli att gråta. Vi gick till järnvägsstationen med en förnimmelse av djupt allvar. Då vi steg upp i tåget, gick vi in i vagnen längst fram, som hade säten med höga ryggstöd och hoppades på, att vi skulle få sova något den natten. Vagnen var full och vi gick tillbaka till nästa och fann sittplatser där. Som vanligt vid våra nattliga resor, lade jag inte ifrån mig min hätta och höll i min kappsäck, som om vi väntade på något. Vi nämnde båda våra säregna förnimmelser.
Tåget hade kört omkring fem kilometer från Jackson, då dess rörelser blev väldigt våldsamma, det kastade sig bakåt och framåt och till sist stannade det. Jag öppnade fönstret och såg en av vagnarna stå nästan på ända. Jag hörde stön av smärta och det rådde stor förvirring. Lokomotivet hade slungats bort från spåret; men vår vagn stod kvar på spåret och var skild med omkring trettio meter från de främre vagnarna. Kopplingen hade inte gått i bitar, men vår vagn (154) var inte längre fäst vid den framför sig. Det var, som om en ängel hade skilt vagnarna åt. Bagagevagnen var inte särskilt illa åtgången, och vår stora koffert med böcker var alldeles oskadd. Andraklassvagnen var krossad, jämte passagerna hade delarna spritts på ömse sidor om spåret. Den vagn vi sökte en plats i, var svårt söndrad och dess ena ände stod upprest på spillrorna. Fyra personer avled eller dog senare av sina skador, och många fick svåra blessyrer. Vi kunde inte annat, än tänka, att Herren hade sänt en ängel, för att skydda våra liv.
Vi vände åter till broder Cyrenius Smiths hem nära Jackson, och nästa dag tog vi tåget till Wisconsin. Gud välsignade vårt besök i denna delstat. Själar blev omvända till följd av våra ansträngningar. Herren stärkte mig till, att orka med den långa resan.
Tillbaka till Rochester
Vi vände uttröttade tillbaka från Wisconsin, med en önskan om vila, men blev bedrövade över, att finna syster Anna anfäktad. Sjukdom hade fått ett grepp om henne, och hon var väldigt illa däran. Bekymren tornade upp sig omkring oss. Många orosmoln hängde över oss. Kontorets anställda bodde och åt hos oss, och vårt hushåll räknade mellan femton och tjugo individer. De stora konferenserna och träffarna på Sabbaten avhölls i vårt hem. Vi hade inga vilsamma vilodagar; ty en del systrar dröjde sig kvar hela dagen med sina barn. Våra bröder och systrar tog vanligen ingen hänsyn till de besvär, den ökade omsorg och kostnad detta åsamkade oss. Eftersom den ene efter den andre av förlagets anställda kom hem sjuk, och behövde extra uppmärksamhet, fruktade jag, att vi skulle falla ihop under bekymmer samt deras behov av vård och omsorg. Jag trodde ofta, att vi inte skulle klara av mera; ändå blev trångmålen större, men till min överraskning fann jag, (155) att de inte överväldigade oss. Vi lärde oss läxan, att många flera lidanden och prövningar gick att uthärda, än vi tidigare hade trott. Herrens vaksamma ögon var över oss, för att se till, att vi inte skulle bli alldeles nedbrutna.
Den 29. augusti, 1854 lades ytterligare ett ansvar på vår familj genom Willies födelse. Han skingrade i någon mån tankarna på stormarna runt omkring mig. Ungefär vid den här tiden tog vi emot det första numret av tidningen, som felaktigt kallades för Sanningens Budbärare (The Messenger of Truth). De, som baktalade oss i detta blad, hade blivit tillrättavisade för sina fel och villfarelser. De vägrade, att ta emot tillrättavisning, och först på ett försynt sätt, senare mera öppet, använde de sitt inflytande emot oss.
Herren hade visat mig karaktären hos denna grupp och deras slutliga öde; att Hans ogillande vilade över tidningen och Hans hand var emot dem. Och även om de kunde visa upp en viss framgång och somliga ärliga själar blev bedragna, skulle sanningen likväl segra till sist och varje ärlig person skulle bryta med det bedrägeri, som hade hållit dem kedjade och göra sig fria från av dessa onda mäns påverkan. Eftersom Guds hand var emot dem, måste de bli besegrade.
Anna Whites död
Syster Anna blev ständigt dåligare. Hennes far och mor, samt hennes äldre syster kom från Maine, för att besöka henne i hennes nöd. Anna var lugn och glad. Hon hade innerligt önskat detta samtal med sina föräldrar och sin syster. Hon tog farväl av dem, då de for åter till Maine, för att inte mera träffa dem, förrän Gud kallar Sina trofasta fram till hälsa och odödlighet.
(156) Under de sista dagarna av sin sjukdom ordnade hon sina tillhörigheter med sina darrande händer, och lämnade allt i fullständig ordning, samt överlät dem enligt sina egna planer. Hon uttryckte en ivrig önskan om, att föräldrarna skulle omfatta Sabbaten, och bosätta sig i vår närhet. ”Om jag trodde, att det skulle ske”, sade hon, ”kunde jag dö fullständigt tillfreds.”
Den sista uppgift hon gjorde med skälvande händer, var att skriva några rader till sina föräldrar. Och visst tog Gud hänsyn till hennes sista böner rörande föräldrarna! Inom mindre, än två år hemlighöll far och mor White den bibliska Sabbaten, lyckligt bosatta mindre, än trettio meter från vår dörr.
Vi ville behålla Anna hos oss; men vi blev nödgade till, att sluta hennes ögon i döden, och lägga ned henne till vila. Hon hade länge närt ett hopp i Jesus, och hon såg i förtröstan fram till uppståndelsens morgon. Vi lade henne vid sidan av den käre Nathaniel på Mount Hope Kyrkogård.