(164) Då min man blev så svag före vår flyttning från Rochester, beslutade han, att han skulle frigöra sig själv från ansvaret för förlagsarbetet. Han föreslog, att församlingen skulle ta hand om detta arbete och att det skulle ledas av en förlagskommitté, som de skulle välja och att ingen, under utförande av tjänsten, skulle få någon ekonomisk fördel därav, utöver lönen för sitt arbete.
Ansträngningar, för att etablera förlagsarbetet
Fastän våra bröder upprepade gånger gjordes uppmärksamma på saken, gjorde de inget åt den förrän 1861. Till dess var min man juridisk ägare av förlagshuset och ende ledare för arbetet. Han ägde tilliten från sakens aktiva vänner, som litade på hans omsorg om de medel, som de gav från tid till annan, enligt verkets behov, för att bygga upp en förlagsverksamhet. Men även om uttalandet ofta upprepades i Review, att förlagshuset i realiteten var församlingens egendom, och att han endast var juridiskt ansvarig, använde våra fiender sig av detta, och under beskyllning om spekulation, gjorde de allt i sin makt, för att förorätta honom och för att förhala sakens framgång. Under dessa omständigheter introducerade han organiseringsprincipen, som ledde till inkorporerandet av Sjundedags-adventisternas Förlagssällskap, enligt delstaten Michigans regelverk, våren 1861.
Föräldraomsorg
(165) Ehuru de prövningar vi hade genom förlagsarbetet och andra grenar av saken medförde mycken förvirring, var det största offer, som jag kallades till i samband med arbetet, att överlåta mina barn åt andras omvårdnad.
Henry hade varit borta från oss i fem år och Edson hade endast upplevt en smula av vår omsorg. I åratal i Rochester var vår familj kraftigt utspridd och vårt hem som ett hotell och vi var mestadels borta från detta hem. Jag erfor det djupaste bekymmer, huruvida barnen skulle uppfostras till, att avstå från onda vanor, och jag blev ofta förtvivlad, då jag tänkte på motsättningen mellan min situation och andras, som inte ville axla bördor och omsorger, som alltid kunde vara hos sina barn, till att råda och lära dem och som tillbringade sin tid nästan uteslutande med sina egna familjer. Och jag har ställt frågan: Kräver Gud så här mycket av oss, och låter andra slippa bördor? Är fördelningen rättvis? Skall vi alltså hasta i väg från ett bekymmer till ett annat, från en del av arbetet till en annan, och endast ha ringa tid till, att uppfostra våra barn?
Förlust av barn
År 1860 trädde döden över vår tröskel och bröt av den yngsta grenen på vårt familjeträd. Lille Herbert, född den 20. september, 1860, dog den 14. december samma år. Då den spröda grenen var avbruten, kan ingen föreställa sig, hur våra hjärtan blödde, om inte personen själv har följt sina små, lovande barn till graven.
Men oh, då vår präktige Henry dog [Henry N. Whites död inträffade i Topsham, Maine, den 8. december, 1863], i en ålder av (166) sexton; då vår ljuvlige sångare bars till graven och vi ej längre hörde hans tidiga morgonsång, blev det ensamt i vårt hushåll. Båda föräldrarna och de två återstående sönerna kände slaget förfärligt starkt. Men Gud tröstade oss i vår smärtsamma förlust, och med tro och mod gick vi framåt i det arbete, som Han har gett oss, i ett strålande hopp om, att möta våra barn, som blev bortrivna från oss i döden, i den värld, där sjukdom och död aldrig skall förekomma.