(32) Fram till denna tidpunkt hade jag aldrig bett offentligt, och hade endast sagt några få generade ord vid bönemöten. Det blev nu inpräntat i mig, att jag skulle söka Gud i bön vid våra små samlingar. Det tordes jag inte av fruktan för, att bli förvirrad och misslyckas med, att uttrycka mina tankar. Men plikten blev så kraftfullt inpräntad i mitt sinne, att, då jag försökte att be i det fördolda, tyckte jag mig göra narr av Gud, eftersom jag inte hade åtlytt Hans vilja. Förtvivlan strömmade över mig och i tre långa veckor trängde inga ljusstrålar igenom det mörker, som omgav mig.
Mitt sinnes lidande blev intensivt. Somliga gånger vågade jag inte blunda på en hel natt, utan brukade vänta, tills min tvillingsyster hade fallit i sömn, varvid jag raskt klev ur sängen och knäböjde på golvet, bad stilla under en malande själskamp, som inte går att beskriva. Rädslan för ett evigt brinnande helvete stod alltid levande för mig. Jag visste, att det var omöjligt för mig att leva länge till i detta tillstånd och jag vågade inte dö och möta syndarens ohyggliga öde. Med vilken missunnsamhet betraktade jag inte dem, som insåg sitt godkännande hos Gud! Hur dyrbart tycktes inte det kristna hoppet för min pinade själ!
Jag förblev ofta böjd i bön nära nog hela natten, suckande och skälvande i outsägliga kval och en hopplöshet, som övergår all beskrivning. Herre, ha barmhärtighet! var min bön och, som en stackars tullare, vågade jag inte lyfta blicken mot Himmelen, utan vände ansiktet mot golvet. Jag magrade och förlorade mycken kraft, likväl höll jag mina lidanden och min förtvivlan för mig själv.
Dröm om templet och Lammet
(33) Medan jag befann mig i detta tillstånd av förtvivlan, hade jag en dröm, som gjorde ett djupt intryck på mig. Jag drömde, att jag såg ett tempel, där många personer samlades. Endast de, som sökte sin tillflykt till detta tempel, skulle bli frälsta vid tidens slut. Alla, som stannade kvar utanför, skulle gå evigt förlorade. Skarorna utanför, som var upptagna av sina vardagliga bestyr, hånade och bespottade dem, som trädde in i templet och sade till dem, att denna trygghetsåtgärd var ett listigt bedrägeri, att det egentligen inte spelade så stor roll, vad de gjorde. De tog dessutom fatt i vissa, för att värna dem emot, att hasta inom murarna.
I skräck för att bli förlöjligad, menade jag att det var bäst att vänta, tills skaran skingrats, eller tills jag kunde gå obemärkt förbi dem. Men antalet växte, i stället för att minska och av fruktan för dröjsmål, lämnade jag hastigt mitt hem och trängde mig igenom mängden. I min iver, att nå templet, tog jag ingen notis om trängseln runt omkring mig.
Då jag skulle gå in i byggnaden, såg jag, att det stora templet vilade på en väldig pelare, och vid denna stod ett sönderslaget och blödande lamm. Vi, som var tillstädes, tycktes veta, att Lammet misshandlats och sårats för vår skull. Alla, som gick in i templet, måste komma fram till Lammet och bekänna sina synder. Alldeles framför Lammet stod det ett antal upphöjda sittplatser, varpå det satt några, som såg väldigt lyckliga ut. Himmelens ljus tycktes skina över deras ansikten och de prisade Gud och framförde glada tacksägelsesånger, vilka ljöd som änglamusik. Dessa var de, som kommit inför Lammet, bekänt sina synder, fått förlåtelse och nu väntade i glad förväntan på vissa, glädjefyllda begivenheter.
(34) Strax efter det, att jag hade gått in i byggnaden, kom det en skräck över mig och en förnimmelse av skam över, att jag måste ödmjuka mig inför detta folk; men jag tycktes måsta röra mig framåt och gick långsamt kring pelaren, för att vända mig mot Lammet. Samtidigt ljöd det en basun, templet skakades, segerrop från de församlade heliga skallade, en väldig strålglans upplyste byggnaden, varefter allt blev fullständigt mörkt. Det lyckliga folket hade samtliga försvunnit med strålglansen och jag var lämnad ensam i nattens stilla avskyvärdhet.
Jag vaknade med ilande sinnesnöd och kunde endast svårligen överbevisa mig själv om, att jag hade drömt. För mig verkade mitt öde vara avgjort, att Herrens Ande hade övergett mig och aldrig skulle vända åter till mig.
Drömde om, att jag såg Jesus
Snart nog därefter hade jag en annan dröm. Jag verkade sitta i stor förtvivlan med ansiktet i händerna och tänka på detta: I fall Jesus vore på jorden, skulle jag gå till Honom, kasta mig ned vid Hans fötter och berätta för Honom om allt mitt lidande. Han skulle inte överge eller lämna mig, Han skulle ha barmhärtighet mot mig och jag skulle alltid älska och tjäna Honom.
Just då öppnades dörren och en person med vidunderlig gestalt och ansiktsuttryck kom in. Han såg medlidsamt på mig och sade: ”Önskar Du, att se Jesus? Han är här och Du får se Honom, om Du vill det. Tag allt, vad Du har och följ mig.”
Jag hörde detta med outsäglig glädje och samlade med glädje upp alla mina ägodelar, varje dyrbar tingest, och följde med min vägledare. Han ledde mig till en brant och tillsynes bräcklig trappa. I det, att jag tog mina första steg däri, rådde han mig till, att hålla blicken fästad uppåt, för att jag inte skulle bli vimmelkantig och falla. Många (35) klättrare uppför branten föll, innan de nådde toppen.
Till sist nådde vi det sista trappsteget och stod framför en dörr. Här bad han mig om, att lämna alla de ting, som jag hade tagit med mig. Jag lade dem glatt ifrån mig; så öppnade han dörren och bjöd mig, att stiga in. Med ens stod jag framför Jesus. Det gick inte att ta miste på det sköna ansiktsuttrycket. Denna min av välvilja och majestät kunde inte tillhöra någon annan. Då Hans blick vilade på mig, visste jag med detsamma, att Han var medveten om varje omständighet i mitt liv och alla mina innersta tankar och känslor.
Jag försökte, att skyla mig för Hans blick, kände mig ur stånd till, att stå ut med Hans granskande blickar, men Han närmade Sig mig med ett leende, och lade Sin hand på mitt huvud och sade: ”Frukta inte.” Ljudet från Hans ljuvliga röst kom hjärtat att skälva av en lycka, som jag aldrig tidigare hade upplevt. Jag ville gärna säga något, men, överväldigad av rörelse, sjönk jag utmattad ned inför Hans fötter. Medan jag låg hjälplös där, passerade scener av skönhet och härlighet förbi mig och jag tycktes ha nått Himmelens trygghet och frid. Till sist återvände min styrka och jag vaknade upp. Jesu älskande ögon vakade stadigt över mig och Hans smil fyllde min själ med glädje. Hans närhet fyllde mig med helig vördnad och en obeskrivlig kärlek.
Min vägledare öppnade nu dörren och vi bägge gick ut. Han bjöd mig på nytt, att ta med mig alla sakerna, som jag hade lämnat utanför. Då detta var gjort, räckte han mig ett grön, hårt sammantvinnat snöre. Detta bad han mig, att lägga närmast hjärtat och då jag ville se Jesus, skulle jag ta fram det från bröstet och räcka ut det. Han rådde mig, att inte låta snöret ligga ihoprullat under någon längre tid, för att det inte skulle bli hoptrasslat och svårt att sträcka ut. Jag lade snöret intill hjärtat och (36) gick med glädje ned för den snäva trappan och prisade Herren samt berättade för alla, som jag mötte, var de kunde möta Jesus.
Denna dröm gav mig hopp. Det gröna snöret stod för tron i mitt sinne, och skönheten och enkelheten i förtröstan på Gud började att gå upp för på min själ.
Sympati och ett vänligt råd
Jag betrodde nu alla mina bekymmer och min förvirring åt min mor. Hon var synnerligen medlidsam och uppmuntrade mig och sade, att jag skulle uppsöka äldstebroder Stockman för råd; han förkunnade adventläran i Portland. Jag hyste stor tillit till honom, för han var en hängiven tjänare i Kristus. Efter att ha hört min berättelse, lade han handen ömt på mitt huvud och sade med tårar i ögonen: ”Ellen, Du är bara ett barn. Dina erfarenheter är verkligen enastående för en i Din känsliga ålder. Jesus måste bereda Dig för ett särskilt arbete.”
Han sade sedan åt mig, att om jag så hade varit en person av betydande ålder och varit plågad av tvivel och lidande, skulle han ändå ha sagt till mig, att han visste att det fanns hopp för mig, tack vare Jesu kärlek. Den högst smärtsamma själskamp, som jag hade gått igenom, var ett säkert tecken på, att Herrens Ande höll på beveka mig. Han sade, att när syndaren blir förhärdad i skuld, inser han inte sin överträdelses omfattning, utan inbillar sig, att han har det rätt ställt och ej svävar i någon särskild fara. Herrens Ande lämnar honom och han blir likgiltig och liknöjd, eller dumdristigt trotsig. Denne ädle man berättade för mig om Guds kärlek till Sina felande barn och i stället för att fröjda sig över deras undergång, längtar Han efter, att dra dem till Sig i enkel tro och tillit. Han uppehöll sig vid Kristi stora kärlek och återlösningsplanen.
(37) Äldstebroder Stockman talade om min tidigare olycka och sade, att den förvisso inneburit svårt lidande, men han bjöd mig att tro, att den älskande Fadern inte hade dragit bort Sin hand från mig. I det framtida livet, när dimman som hade förmörkat mitt sinne var borta, skulle jag erkänna det förutseende, som hade verkat så gruvligt och gåtfullt. Jesus sade till Sina lärjungar: ”’Vad jag gör förstår du inte nu, men längre fram skall du förstå det.’” Johannesevangeliet 13:7. I den stora framtiden skall vi inte längre se som genom en mörk spegel, utan komma ansikte mot ansikte med den gudomliga kärlekens hemligheter.
”Gå i frid, Ellen”, sade han. ”Vänd åter till Din inte tillit till Jesus, för Han kommer inte att undanhålla Sin kärlek från den uppriktige sökaren.” Sedan bad han allvarligt för mig och det verkade vara entydigt, att Gud skulle höra denna bön från Sin helige tjänare, även om mina ödmjuka böner gått ohörda. Jag lämnade honom i tröstat och uppmuntrat tillstånd.
Genom dessa få minuters undervisning från äldstebroder Stockman hade jag fått mera kunskap i frågan om Guds kärlek och medlidsamma ömhet, än från alla predikningar och förmaningar, som jag dittills hade hört.
Min första offentliga bön
Jag återvände hem och infann mig framför Herren och lovade, att göra och lida för vad som helst, som Han måtte kräva av mig, om bara Jesus skulle uppmuntra mitt hjärta med Sitt smil. Jag erhöll samma uppgift, som jag tidigare hade förträngt ur tankarna: Att ta upp mitt kors ibland Guds samlade folk. (38) Snabbt inträffade det ett tillfälle; det var bönemöte den kvällen, som jag gick på.
Då de andra knäföll i bön, böjde jag mig tillsammans med dem, skälvande. Efter att några andra hade bett, lyfte jag min stämma i bön, innan jag visste av det. I det ögonblicket visades Guds löften för mig som en mängd värdefulla pärlor, vilka det bara var att be om, så skulle man få dem. I det att jag bad, lättade själens börda och kval, som jag länge hade måst utstå, från mina axlar och Herrens välsignelse lägrade sig över mig likt en stilla dagg. Jag prisade Gud helhjärtat. Allt annat, än Jesus och Hans härlighet tycktes vara fjärran, och jag förlorade medvetandet om omgivningen.
Guds Ande vilade på mig med en sådan kraft, att jag inte förmådde att gå hem den kvällen. Då jag kom till sans igen, fann jag mig bli ompysslad i min onkels hus, där vi var samlade till bönemöte. Varken onkel eller tant tilltalades av religionen, även om sistnämnda en gång i tiden hade bekänt sig till den, men därefter hade fallit ifrån. Jag fick veta, att det storligen hade stört honom, då Guds kraft vilade på mig på ett så klart sätt, och hade travat av och an på golvet, svårt bekymrad och oroad till sinnes.
Då jag blev nedslagen, blev en del av de närvarande allvarligt oroade, och skulle till att larma läkare, i tron, att en plötslig och farlig sjukdom hade drabbat mig; men min mor bad dem, att låta mig vara, ty det var uppenbart för henne, och för de andra erfarna kristna, att det var Guds förunderliga kraft, som hade rammat mig. Då jag slutligen gick hem igen, följande dag, hade en stor förändring inträffat i mitt sinne. Det tycktes mig, att jag knappast kunde vara samma person, som hade lämnat min (39) fars hus föregående kväll. Detta Skriftställe ljöd hela tiden i mina tankar: ”HERREN är min herde, mig skall intet fattas.” Psaltaren 23:1. Mitt hjärta fylldes av lycka, i det att jag stilla upprepade dessa ord.
En syn om Faderns kärlek
Tron flyttade så in i hjärtat. Jag kände en outsäglig kärlek till Gud, och hade Hans Andes vittnesbörd om, att mina synder var förlåtna. Min syn på Fadern förändrades. Jag betraktade Honom nu som en vänlig och varsam fader, snarare än som en sträng tyrann, som tvingar människor till blind lydnad. Mitt hjärta drogs till Honom i djup och innerlig kärlek. Lydighet mot Hans vilja tedde sig som en glädje; det var ett nöje, att stå i Hans tjänst. Ingen skugga förmörkade det ljus, som uppenbarade för mig Guds fullkomliga vilja. Jag kände försäkran om en Frälsares inte närvaro och insåg den sanning, om vilken Kristus hade yttrat: ”Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.’” Johannesevangeliet 8:12.
Min frid och lycka skiljde sig så markant från mitt tidigare mörker och kval, att jag kände det, som om jag hade befriats från helvetet och förts upp till Himmelen. Jag kunde till och med prisa Gud för den olycka, som varit mitt livs stora prövning, ty härigenom hade tanken på evigheten väckts. Eftersom jag av naturen varit stolt och äregirig, kanske jag skulle ha dragit mig för, att ge mitt hjärta till Jesus, hade det inte varit för det smärtsamma lidande, som, på sätt och vis, hade avskärmat mig från världens segrar och tomhet.
I sex månader täcktes inte mitt sinne av en enda skugga, ej heller försummade jag en enda plikt. Hela mitt väsen var inställt på, att göra Guds vilja och hela tiden ha Jesus och Himmelen i åtanke. Jag blev överraskad och (40) hänryckt över de klara lärosatser, som nu framställdes för mig om försoningen och Kristi gärning. Jag tänker inte gå in närmare på mina tankegångar; det räcker att säga, att det gamla var förbi, se, det nya hade kommit. {Se Andra Korintierbrevet 5:17.} Inte så mycket som ett enda olycksmoln spolierade min fullkomliga lycksalighet. Jag längta efter, att förtälja berättelse om Jesu kärlek, men jag kände ingen lockelse till, att inleda vardagliga samtal med andra. Mitt hjärta var så fyllt med Guds kärlek och den frid, som övergår allt förstånd, att jag njöt av begrundelse och bön.
Frambar vittnesbörd
Kvällen efter min stora välsignelse bevistade jag ett adventmöte. Då tillfälle gavs till Kristi efterföljare, att tala om Hans välvilja, kunde jag inte stilla tiga, utan reste mig och berättade om min upplevelse. Jag hade inte i förväg förberett något anförande; utan den enkla historien om Jesu kärlek till mig föll från mina läppar fullständigt fritt och mitt hjärta var så lyckligt över, att ha frigjorts från sin mörka förtvivlan, att jag miste förnimmelsen av folket omkring mig och jag syntes vara ensam med Gud. Jag fann inga besvär med, att uttrycka min frid och lycka, med undantag för glädjetårarna, som stockade sig i halsen.
Äldstebroder Stockman var tillstädes. Han hade nyligen sett mig djupt förtvivlad och då han skådade min befrielse, grät han högljutt, gladde sig med mig och prisade Gud för kraften från Hans ömsinta barmhärtighet och kärleksfulla godhet.
Inte länge efter att ha mottagit denna stora välsignelse, gick jag på ett konferensmöte i den kristna församling, där äldstebroder Brown var förkunnare. Jag blev erbjuden, att berätta om min erfarenhet och jag kände inte endast stor frihet i att uttrycka mig, utan lycka i, att förtälja min enkla berättelse om Jesu kärlek och glädjen över, att vara (41) godtagen av Gud. I det att jag talade, med lågmäldhet i hjärtat och tårfyllda ögon, tycktes min själ dras mot Himmelen i tacksägelse. Herrens smältande kraft kom över den församlade folkskaran. Många grät och andra prisade Gud.
Syndare uppmanades, att resa sig för bön och många besvarade kallet. Mitt hjärta var så tacksamt mot Gud för den välsignelse Han hade gett mig, att jag längtade efter att göra andra delaktiga i denna heliga glädje. Mitt sinne kände djupt för dem, som led under en känsla av Herrens misshag och bördan av sin synd. Medan jag berättade om min upplevelse, kändes det, som om ingen kunde motsätta sig vittnesbördet om Guds förlåtande kärlek, som hade uträttat en så vidunderlig förändring i mig. Den sanna omvändelsens verklighet tycktes mig så tydlig, att jag kände att jag borde hjälpa mina unga vänner till ljuset, och vid varje tillfälle utövade jag mitt inflytande med detta i sikte.
Arbete för unga vänner
Jag arrangerade möten med mina unga vänner, varav somliga var betydligt äldre, än jag själv och några var gifta. En del av dem var tomma och tanklösa; min erfarenhet lät för dem som en intetsägande historia och de gav inte akt på det jag bad om. Men jag beslutade mig för, att mina ansträngningar aldrig skulle upphöra, förrän dessa kära själar, som jag hyste så stort intresse för, hade överlåtit sig till Gud. Jag ägnade flera hela kvällar åt allvarlig bön för dem, som jag hade sökt upp och fört samman, för att bearbeta och be med dem.
Några av dem hade kommit till oss bara för att höra, vad jag hade att säga; andra trodde, att jag hade förlorat vettet och tyckte, att jag var hårdnackad i mina strävanden, i synnerhet som de inte visade något eget intresse. (42) Men vid alla våra småmöten fortsatte jag, att vädja till och be för var och en, tills de hade överlämnat sig till Jesus, och därvid erkänt Hans förlåtande kärleks förtjänster. Varenda en lämnade sig själv till Gud!
Natt efter natt tycktes jag i mina drömmar verka för själars frälsning. Under dessa stunder visades bestämda situationer för mitt inte öga; dessa sökte jag därefter upp och bad för dem. I alla fall, så när som på ett, överlämnade dessa personer sig till Herren. En del av våra mera formella bröder fruktade, att jag var för ivrig för själars omvändelse, men tiden syntes mig så kort, att det åvilade alla, som hyste hopp om en välsignad odödlighet och väntade på Kristi snara ankomst, att arbeta utan upphörande för dem, som fortfarande var i sina synder och stod på ruinens fruktansvärda rand.
Fastän jag var väldigt ung, framstod frälsningsplanen kristallklar för mig och min personliga erfarenhet hade varit så markant, att, genom att betrakta detta, visste jag att det var min plikt, att fortsätta mina ansträngningar för dyrbara själar och att be samt bekänna Kristus vid varje lägligt tillfälle. Hela min tillvaro uppoffrades åt min Mästares tjänst. Komma vad komma ville, jag beslutade mig för att behaga Gud och leva som en, som förväntade sig, att Frälsaren skulle komma och belöna de trofasta. Jag kände mig som ett litet barn, som kommer till Gud, som till sin far, och frågade Honom, vad Han ville att jag skulle göra. Då min plikt alltså gjorts tydlig för mig, var det min största lycka att utföra den. De, som var äldre än jag i erfarenhet, försökte att hålla mig tillbaka och kyla ned min trosiver; men med Jesu leende strålande i mitt liv och Guds kärlek i mitt hjärta, vandrade jag vidare med glädjefylld ande.