(241) Den 23. oktober 1879, omkring klockan två på natten, vilade Herrens Ande över mig och jag såg tilldragelser från den stundande domen. Jag saknar ord, för att fullt ut beskriva de scener, som rullades upp för mig, och det intryck de gjorde på mitt sinne.
Den stora dagen för fullbordan av Guds dom tycktes ha kommit. Tio tusen gånger tio tusen var församlade framför en stor tron, varpå det satt en Person med majestätiskt utseende. Framför Honom låg det flera böcker och på deras omslag var det skrivet med guldbokstäver, vilka såg ut som brinnande eldsflammor: ”Himmelens Liggare”.
En av dessa böcker, innehållande namnen på sanningens samtliga bekännare, blev därpå öppnad. Ögonblickligen förlorade jag de otaliga millionerna omkring tronen ur synfältet och intresserade mig endast för dem, enligt vars bekännelse de skulle vara ljusets och sanningens barn. Allteftersom dessa namn lästes upp, och den ena efter den andra av deras goda gärningar omtalades, lyste deras anleten upp av en helig glädje, som strålade i alla riktningar. Men det var inte detta, som tycktes vila tyngst på mitt sinne.
En annan bok öppnades, vari fanns antecknade synderna begångna av dem, som bekänner sig till sanningen. Under huvudrubriken ”Själviskhet” stod alla andra synder. Det fanns också överskrifter ovanför varje spalt och under dessa, mitt emot varje namn, i varsin spalt, var de mindre synderna införda. Under ”Begär” listades osannfärdighet, tjuveri, plundring, svek och habegär; under ”Äregirighet” nämndes stolthet och (242) utsvävningar; ”Avund” stod ovanför ondska, missunnsamhet och hat; och ”Måttlöshet” stod före en lång förteckning över fruktansvärda förbrytelser, såsom otukt, hor, eftergivenhet för djuriska lidelser och liknande. Synen av detta fyllde mig med outsäglig ångest och jag utbrast: Vem kan bli frälst? Vem kan stå rättfärdig inför Gud? Vem har fläckfria kläder? Vem är utan laster i en ren och helig Guds ögon?
Medan den Helige på tronen långsamt vände bladen i liggaren och Hans blick dröjde ett ögonblick vid varje enskilt namn, tycktes Hans blick bränna sig in i själva deras själar och i samma ögonblick framträdde varje ord och handling i deras liv lika klart i sinnet, som om de hade varit skrivna med eldbokstäver inför deras åsyn. Fruktan grep dem och deras ansikten bleknade.
En klass människor var införda som utsugare av jorden. Då Domarens genomträngande blick vilade på dessa, blev deras underlåtenhetssynder tydligt uppenbarade. Med bleka, skälvande läppar medgav de, att de hade handlat förrädiskt i sitt heliga tillitsvärv. De hade fått varningar och förmåner, men de hade inte uppmärksammat dessa, ej heller använt sig av dem. De insåg nu, att de hade gått för långt i sitt åberopande av Guds förbarmande.
Namnen på alla sanningens bekännare belystes. . . . . På en sida i protokollet stod, under överskriften ”Trohet”, min mans namn nämnt. Hans liv, karaktär och alla händelser under vår verksamhet tycktes framträda livfullt för mitt sinne. Jag tänker nämna några punkter, som gjorde intryck på mig. Jag blev visad, att Gud hade utrustat min man för ett särskilt arbete, och i Sin försyn hade Han förenat oss, för att utföra detta verk. Genom Sin Andes Vittnesbörd hade Han skänkt honom stort ljus. Han hade förmanat, varnat, tillrättavisat och uppmuntrat; (243) och det var tack vare Hans nåds kraft, som vi hade varit i stånd till, att utföra vår del i verket från första början. Gud hade mirakulöst bevarat hans mentala förmågor, ehuru hans fysiska krafter hade gett efter upprepade gånger.
Gud bör äras för den okuvliga rättskaffenhet och ädelmodet till, att försvara det rätta och fördöma det felaktiga, som min man har ägt. Med den fasthet och beslutsamhet, som varit av nöden från verkets första början, och sedan har behövts under dess stegvisa framgång, har han stått som sanningens försvarare, utan att ge avkall på en enda princip, för att behaga ens den bäste vän. Han har varit temperamentsfull, frimodig och orädd i handling och tal. Detta har ofta försatt honom i bryderier, som vanligen hade gått att undvika. Han har måst stå mera fast, och mera beslutsamt tala allvarligt och frimodigt på grund av de människors skilda temperament, som han har samarbetat med.
Gud har gett honom kraft till, att forma och utföra planer med fast hand, eftersom han inte har vägrat, att bruka dessa sinnesegenskaper, och dristat sig till, att satsa, för att främja Guds verk. Jaget har stundtals flätats in i arbetet; men då den Helige Ande har styrt hans sinne, har han varit ett framgångsrikt redskap i Guds händer, för att bygga upp Hans sak. Han har haft upphöjda uppfattningar om Herrens krav på alla, som bekänner Hans namn - på deras plikt, att försvara änkor och faderlösa, att vara vänliga emot fattiga, och hjälpa de lidande. Han har nitiskt bevakat sina bröders angelägenheter, för att de inte skall fräckt utnyttjas.
(244) Min mans enträgna ansträngningar, för att bygga upp institutionerna mitt ibland oss, såg jag också registrerade i Himmelens huvudprotokoll. Sanningen, som har sänts ut från tryckpressen, har varit som ljusstrålar, som kommit ifrån solen och spritts åt alla håll. Detta arbete inleddes och bedrevs med stor fysisk och ekonomisk uppoffring.
Tidpunkter för prövningar och trångmål
Då plågor drabbat min man, har andra valts ut till, att inta hans plats. De började med ädla avsikter, men de hade aldrig lärt sig självförsakelsens läxa. Hade de blivit varse nödvändigheten av daglig brottning med Gud, och lagt ned själens osjälviskhet i arbetet, samt förlitat sig till Guds visdom och inte det egna jaget, skulle de ha visat, att de utförde sitt arbete i Gud. Hade de gett akt på de tillrättavisningar och de råd, som de har fått, då de inte har velat motsvara Guds Andes sinnelag, skulle de ha blivit avhållna från synd.
En person, som är ärlig gentemot Gud, behandlar sina medmänniskor rättfärdigt, oavsett om han själv tjänar på det. De yttre handlingarna är en ärlig avskrift av personens inte drivkrafter. Många av dem, som Gud har kallat till Sitt verk, har blivit rannsakade och prövade; och det är andra, som Han nu rannsakar och prövar.
Efter att Gud hade rannsakat och prövat oss i lidandets eld, reste Han upp min man och gav honom större klarhet i sinnet och intellektuell kraft för arbetet, än han ägde före sitt lidande. Då min man märkte sin egen svaghet och handlade i gudsfruktan, var Herren hans styrka. Med raskt tal och handling, har han genomfört reformer, där de annars skulle ha tynat bort. Han har donerat betydande belopp, i fruktan för, att hans medel skulle visa sig vara en snara för honom.
Ett kall på bärare av bördor
(245) Lika väl, som Gud har gett oss ett arbete med, att frambära vittnesbörd till folket med penna och rösta, måste även andra inställa sig, för att bära bördorna i förbindelse med saken. De skall inte bli missmodiga, utan bör eftersträva, att lära sig av alla uppenbara fel, för att det skall gå bättre nästa gång. Och om de ansluter sig till visdomens Källa, kommer de förvisso att bli lyckosamma.
Gud lägger bördor på mera oerfarna skuldror. Han utrustar dem till, att ta ansvar, till att ta risker.
Alla, som har ansvarstyngda ställningar, måste först erkänna sitt behov av kraft från Gud, för att bli framgångsrika ibland folk. De, som lägger och utför planer för våra institutioner, måste ha förbindelse med Himmelen, om de önskar visdom, insikt, omdöme och klarsyn. På det hela taget släpps Herren för mycket med blicken, när ändå allting beror på Hans välsignelse. Gud lyssnar till Sina självförnekande medarbetares appeller, som vill främja Hans sak. Han har ju gått med på, att tala med svaga, dödliga människor, ansikte mot ansikte.
Det täta samband, som Mose hade med Gud, och den härliga manifestation han skänktes, kom hans ansikte att lysa så klart med Himmelens sken, att Israels folk inte förmådde, att se på honom. Han såg ut som en strålande ängel från Himmelen. Denna personliga erfarenhet av kännedomen om Guds person och avsikter var värdefullare för honom, som individ med ledaransvar, än all hans tidigare utbildning i Egypten. Det mest strålande intellekt, det mest ärliga studium, den högsta vältalighet, kan aldrig ersätta Guds visdom och (246) kraft hos dem, som bär ansvar i formandet av Hans rikes sak. Inget kan ersätta Kristi nåd, och kunskapen om Guds vilja.
Gud har ställt alla resurser till förfogande åt de personer, som önskar den hjälp Han ensam kan ge dem. I fall dessa arbetar förhastat, överilat och förvirrat, så att de inte tar sig tid till eftertänksam andakt och bön, kommer de att begå misstag. Om ett standar inte lyfts upp av Jesus Kristus emot Satan, kommer fienden att övervinna dem, som är involverade i det viktiga arbetet för denna tid.
Det är vars och ens förmånsrätt, som är knuten till vårt samfunds institutioner, att stå i nära förhållande till Gud; och om de inte gör det, visar de sig vara olämpliga för sitt betrodda arbete. De resurser, som ställts till allas vårt förfogande genom Kristus, åstadkoms genom ett fullödigt och felfritt offer - ett syndfritt offer. Hans blod kan rena den svåraste fläck. Hade Han blott varit en människa, skulle vi ha haft en ursäkt för vår bristfälliga tro och lydighet. Han kom, för att frälsa de förlorade. Vi kommer inte att bli kvalificerade för denna tids stora arbete, med mindre vi verkar i Gud, med mindre våra böner, allvarliga och brinnande, ständigt stiger upp till nådens tron.
Gud utrustar människor till, att bära bördor, till att planlägga och utföra, och min man får inte stå i vägen. Han kan inte famna Guds sak; det är den för stor för. Det behövs många huvuden och många händer, för att planlägga och arbeta, och dessa får ej spara på sig själva. Det kommer att begås fel på grund av bristande erfarenhet; men i fall medarbetarna binder sig till Gud, kommer Han att ge dem större visdom. Aldrig sedan världens skapelse har så väsentliga angelägenheter stått på spel, som nu. Utfallet beror på människors handlingar, som tror på och utfärdar det sista varningsbudskapet till världen.