(281) Den andra samlingen i det Europeiska Missionsrådet hölls i Basel, Schweiz, den 28. maj till den 1. juni, 1884, med äldstebroder George I. Butler, från Amerika, som ordförande. Vid mötet blev det beslutat, att hemställa hos Generalkonferensen om, att be fru E. G. White och hennes son, W. C. White, att besöka de europeiska missionerna. Vid Generalkonferensen i Battle Creek, Michigan togs förslaget emot positivt i november, och de blev anbefallna att resa.
I överensstämmelse med detta, lämnade fru White och hennes sekreterare, fröken Sara McEnterfer, och W. C. White och hans familj Amerika den 8. augusti, 1885, och seglade från Boston med ångaren Cephalonia, och kom till Liverpool den 19. augusti. Två veckor tillbringades i England, där de besökte grupper av Sabbatshållare i Grimsby, Ulceby, Riseley och Southampton. Flera tal hölls i offentliga byggnader.
Sällskapet lämnade London den 2. september, och kom till Basel i Schweiz nästa morgon. Här skulle den årliga konferensen i Schweiz hållas, likaså det tredje Europeiska Missionsrådet.
”Imprimerie Polyglotte”
Förlaget i Basel, som senare kom att heta ”Imprimerie Polyglotte” (Förlagshuset med Många Språk), hade precis blivit färdigt. Mark hade köpts och bygget planlagts under äldstebroder Butlers besök tidigt 1884. Byggnaden hade uppförts under vaksam ledning av äldstebroder (282) B. L. Whitney, den Europeiska Missionens överuppsyningsman; och utrustningen hade köpts och installerats av broder H. W. Kellogg, som i många år var ledare för Förlagshuset Review and Herald i Battle Creek, Michigan.
Det nya förlagshuset var en stor, betydande byggnad på 14 x 23 meter, med fyra våningar över källaretaget. De översta våningarna konstruerades så, att de, fram till dess att affärsverksamheten hade blivit större, kunde användas som familjebostäder. Det var en av dessa bostäder, som fru White hade som sitt hem under en längre period, medan hon vistades i Europa.
Förlagsexpeditioner i många länder
Då fru White och hennes följe nådde förlagshuset, sade äldstebroder Whitney: ”Se vår mötessal, innan Ni går upp övervåningen.” Det var ett fint rum på första våningen, väl upplyst och välmöblerat. Fru White såg forskande på alla inventarier i byggnaden, och sade sedan: ”Det är en bra mötessal. Det känns, som om jag har sett denna inrättning tidigare.”
Inte länge därefter besöktes delarna av byggnaden huserande tryckeriet. Då de nådde fram till tryckerilokalen, var pressen i gång, och fru White sade: ”Jag har sett detta tryckeri förut. Denna lokal verkar väldigt bekant för mig.” Snart kom två unga män, som arbetade i tryckerilokalen fram, och föreställdes för gästerna. Fru White skakade hand med dem, och frågade: ”Var är den andre?”
”Vilken andre?”, undrade äldstebroder Whitney.
”Det finns en äldre man här”, svarade fru White, ”och jag har ett budskap till honom.”
(283) Äldstebroder Whitney förklarade, att presslokalens förman var i staden i ett ärende.
Det var litet mera, än tio år sedan, som fru White, under en redogörelse inför en stor åhörarskara i Battle Creeks församling, berättade, vad hon blivit visad i en syn om det arbete, som skall göras i många främmande länder. Hon sade då, att hon hade sett tryckmaskiner köra i många främmande länder, alstrande tidskrifter, traktater och böcker om den närvarande sanningen till folken i dessa länder. Här avbröt äldstebroder James White hennes berättelse, och frågade, om hon kände till namnen på några av dessa länder. Hon sade, att det gjorde hon inte, därför att de inte hade nämnts för henne, ”med undantag för ett; jag minns, att ängeln sade Australien.” Men hon tillade, att även om hon inte kände till ländernas namn, skulle hon känna igen platserna, om hon finge se dem på nytt, eftersom bilden var högst tydlig i hennes sinne.
I det nya förlagshusets tryckerilokaler i Basel kände hon igen en av dessa platser. Några månader efter detta, under sitt besök i Norge, kände hon igen tryckerilokalen hos Cristiania Förlagshus {i nuvarande Oslo} som en annan av dessa platser; och sex år senare, under sitt besök i Australien, såg hon, i Bible Echo-kontoret i Melbourne, ytterligare en tryckerilokal, där hon kände igen platsen och tryckmaskinerna, som dem hon hade sett i synen i Battle Creek den 3. januari, 1875.
Försäljning av litteratur
Den schweiziska konferensen hölls den 10.-14. september, 1885. Det var omkring två hundra åhörare. Mötet följdes snart av den Europeiska Missionsrådssamlingen, som höll på i två veckor. (284) Under mötena tog man emot högintressanta rapporter från Skandinavien, Stor-Britannien, Tyskland, Frankrike, Italien och Schweiz, där den närvarande sanningens sak har börjat, att vinna fotfäste. Rapporterna framkallade en del livliga diskussioner om ämnen som dessa: De mest effektiva planerna för litteraturspridning; illustrationer i våra tidskrifter och böcker; bruket av tält; och militärtjänstgöring.
De skandinaviska bröderna berättade, att litteraturförsäljningen inom deras konferenser för föregående finansår belöpt sig till $1 033. Ombud från Stor-Britannien rapporterade en försäljning på $550. Baselkontoret hade fått $1 010 för franska och tyska tidskrifter.
Mycket av tiden viktes för kolportörer, som hade arbetat i det katolska Europa, och som berättade om sina erfarenheter och förklarade för rådssamlingen, varför vår litteratur inte gick att sälja i Europa efter planer, som hade medfört framgång i Amerika; och de betonade, att kolportörerna måste ha en lön, liksom de ledande evangelistsällskapen, som verkade i katolska länder.
Under loppet av de nitton dagar, som konferensen och rådssamlingen varade, lyssnade fru White väldigt uppmärksamt till rapporterna, som mestadels framfördes på engelska. Hon yttrade några uppmuntrande och vänliga ord under verksamhetsmötena, och under de tidiga morgonmötena höll hon en räcka instruerande föredrag, vilka handlade om ämnen som kärlek och överseende ibland bröder; sätt, att föra ut sanningen på; enhet ibland medarbetare; mod och uthållighet i predikantgärningen; hur man verkar på nya fält. Under talet till missionsmedarbetarna sade hon:
(285) ”Kom ihåg, bröder, i alla förvecklingar har Gud ständigt änglar på plats. Ni kommer att möta motstånd; ja, till och med förföljelse. Men om Ni är principfasta, kommer Ni, liksom Daniel, att finna en närvarande hjälpare och befriare i den Gud, som Ni tjänar. Nu är det dags för, att uppamma karaktärsrenhet. Bibeln är fylld av kostbara pärlor med löften till dem, som älskar och fruktar Gud.
Till alla, som är upptagna av missionsarbete, vill jag säga: Dölj Er i Jesus. Låt icke jaget jämte Kristus visa sig i Er verksamhet. När arbetet blir vanskligt, och Ni mister modet och frestas till, att lägga det åt sidan, ta då Bibeln, fall på knä inför Gud, och säg: ”Här, Herre, Ditt Ord är Dina löftens grundval.” Kasta Era bördor på Hans löften, så kommer de att gå i uppfyllelse.” Historical Sketches of the Foreign Missions of the Seventh-day Adventists {Historiska Skildringar av Sjundedags-adventisternas Utlandsmissioner}, sidan153.
Då kolportörernas nedslående underrättelser hade nått en kulmen, betonade hon vikten av medarbetarnas tro, oavsett svårigheter. Sedan skulle deras arbete krönas med framgång. Gånger efter annan försäkrade hon modlösa kolportörer om, att det hade visats henne, att böcker visst kunde säljas i Europa, så att medarbetarna finge sin lön, samtidigt som det skulle flyta in tillräckligt med pengar till förlaget, för att skaffa fram flera böcker.
Upplärning av kolportörer
Uppmuntrade av hennes försäkran om, att det skulle komma särskild hjälp till dem, som håller ut i tron, blev ett antal unga män övertygade om, att anstränga sig i självunderhållande litteraturförsäljning. Dock påpekade de, att de måste ha böcker, som vore lättare att sälja.
Äldstebroder J. G. Matteson vittnade om, att han måste anstränga sig på alla sätt, för att uppmuntra och lära upp kolportörer, och (286) att de hade lyckats med, att sälja tidskrifter och mindre böcker; men att intäkterna var för ringa för en ordentlig lön, och han var ytterst villrådig över, vad mera kunde göras, för att bringa bättre utfall. Han sade att, tack vare den uppmuntran han fått från fru White, hade han beslutat sig för, att försöka en gång till.
Därför gjordes det enkoma ansträngningar under vintern 1885-1886 i Skandinavien, för att utbilda och lära upp kolportörer. Det hölls kurser i Sverige, Norge och Danmark. Skolan i Stockholm fortsatte i fyra månader. Där gick det tjugo personer. De lade ned sex timmar mitt på dagen på kolportage; morgnarna och kvällarna ägnades åt studier. Försäljningen av böcker och traktater i Skandinavien år 1886 inhöstade $5 386, och abonnemang på tidskrifter inbringade $3 146.
Under åren därefter tillkännagav äldstebroder Matteson, att han, i sina ansträngningar för kolportörsarbetet, omedelbart efter hemkomsten från Baselkonferensen var så överbevisad om, att hans medarbetare måste leva på en ytterst blygsam inkomst, att han övertalade var och en, att noga föra kassabok, och låta honom undersöka dessa räkenskaper en gång i veckan, samt anbefalla sparsamhet. Förhållandena blev snart de omvända, ty kolportörerna spenderade mindre och tjänade mera, och ett visst antal tjänade nog, för att försörja sig själva, utan bidrag från konferensens kassa. [Anm.: De allvarliga ansträngningar, som gjordes, för att upprätta ett omfattande kolportörsarbete i Skandinavien, bar snabbt frukt. Vid 1889 års Generalkonferens kunde äldstebroder O. A. Olsen berätta, att det var femtio kolportörer i Skandinavien, som nådde god framgång. (Se 1889 års Church and Sabbath School Bulletin {Församlings- och Sabbatsskolebulletinen}, sidan 4.) Bokförsäljningen för 1889 belöpte sig till omkring $10 000, och under senare år uppnåddes siffror på $20 000. Under 1891 års Generalkonferens tillkännagav företrädaren för Skandinavien: ”Kolportörerna underhåller sig själva, och därutöver stöttar de saken med sina gåvor. Flera hundra kronor har kommit in i den svenska konferensens kassa genom donationer från våra kolportörer, och jag förmodar, att detta också gäller Norge och Danmark. . . . . Ju mera kolportörerna säljer, desto mera kan de sälja. . . . . Många har redan anammat sanningen, genom att läsa våra publikationer.” (Church and Sabbath School Bulletin, 1891, sidan 84.) ]
(287) I Central-Europa väntade kolportagearbetet på böcker och på en lärare och ledare. Boken Life of Christ {”Kristi Liv”}, som visat sig vara en populär bok i de skandinaviska länderna, blev översatt till tyska och franska, och var tillgänglig för allmänheten tidigt år 1887.
Äldstebroder L. R. Conradi hade kommit från Amerika tidigt 1886, och hade besökt församlingar och grupper av Sabbatshållare i Tyskland, Ryssland och Schweiz. Han förklarade, att ett av de mest skriande behoven på det europeiska fältet, var böcker om den närvarande sanningen, som kunde föras ut till hemmen av helgade och välupplärda kolportörer. Han insåg klart, att vår litteratur måste användas till, att frambära adventbudskapet till Europas folk, och eftersom missionens fond inte tillåter ens en blygsam lön till kolportörerna, måste det göras något, för att införa det i Central-Europa, som har inletts i Skandinavien - utbildning av kolportörer, för att sälja litteratur och leva av sin näring, utan lön. Han såg också, att våra unga män behöver det slags arbete, som formar och lär upp dem till, att bli verkningsfulla medarbetare för Kristi sak.
I början samlade äldstebroder Conradi en grupp på sex eller åtta unga personer i Basel, och började att lära upp dem för framgång. Han tillkännagav, att folk behöver de frälsande sanningarna i våra böcker. Fru White hade ju sagt, att dessa böcker, med hjälp av välplanerat arbete, skulle gå att sälja. Det hade bekräftats av äldstebroder Matteson. Alltså måtte han och hans unga medarbetare finna vägen. De studerade sina böcker, tills de blev begeistrade över deras stora sanningar, och så gick de åstad bärande på hans uppmuntran och undervisning. Framgången uteblev inte! [Anm.: Vid Generalkonferensen 1887 hette det: ”Förlagsarbetet i Basel har stadigt ökat i omfattning. Vårt samfunds böcker, traktater och tidskrifter finns utgivna på olika språk, och har ett kraftfullt inflytande för det goda, var de än utbreds.” (S. D. A. Year Bok {Årsbok}, The Ellen G. White 1888 Materials {Ellen G. Whites Material från 1888}, sidan 120.)
Så framgångsrika var medarbetarna med de större böckerna och tidskrifterna utgivna av Imprimerie Polyglotte, att äldstebroder O. A. Olsen år 1889 kunde rapportera en betydligt större rörelseförtjänst. Angående ”Förlagshuset i Basel . . . . har gjort goda affärer det senaste året”, tillkännagav han för delegaterna vid 1889 års Generalkonferens. ”Årets räkenskaper uppvisar ett utbyte på $1 559:55 för detta år. När vi betänker faktumet, att detta kontor aldrig förut har varit självförsörjande, är denna rapport väldigt uppmuntrande. Det framåtsiktande arbetet inom den Centraleuropeiska Konferensen detta år har mestadels inriktats på Tyskland.” (General Conference Daily Bulletin {Generalkonferensens Dagliga Bulletin}, 1889, sidan 3.)]
Utveckling genom trofast tjänande
(288) Generalkonferensstyrelsens arbete med givmilda anslag, för att översätta och trycka flera större böcker på tyska och franska i Basel, hade medfört mycket arbete till Imprimerie Polyglotte. Detta öppnade vägen, för att anställa ett tjog eller tjugo unga män och kvinnor, som gladde sig åt, att utföra ett arbete, som var så fast grundat på utbildning.
Då ledningen såg, att ungdomarna ivrigt ville studera Bibeln och utländska språk, arrangerade de undervisning om Bibeln, historia, bibliska lärosatser och engelsk grammatik för dem, som ville delta. Undervisningen bedrevs vanligen klockan 6.30 till 7.30 om morgonen. På ett förunderligt snabbt sätt bemästrade de franska pojkarna både det tyska och det engelska språket, och de tyska pojkarna både det franska och det engelska. Samtidig växte de i visdom och som människor.
Flera gånger ersattes morgonundervisningen av en veckas eller tio dagars religiösa möten. På dessa var fru White en ledande deltagare, och hon tycktes aldrig bli trött på, att uppmuntra de unga till, att utrusta sig för effektiv tjänst för Kristi sak. Hon uppmanade dem till, att använda sina möjligheter, till att arbeta och studera flitigt; och hon sade åt dem, att det hade visats henne, att om de var trofasta, skulle Gud använda dem, till att frambära (289) sanningen till många folk när och fjärran. Genom att hålla sig nära Herren, skulle de bli mäktiga i Hans arbete; och somliga av dem skulle komma att kallas till ämbeten med stort ansvar.
Det är många, som kan vittna om denna anmärkningsvärda uppfyllelse av den här förutsägelsen. På senare år beklädde en av de unga ordförandeposten för den Latinska Unionskonferensen under flera perioder; en annan blev ordförande för den Schweiziska Konferensen; en tredje har varit tillsynsansvarig för Medelhavets Unionsmission. Andra har varit predikanter, översättare, redaktörer, lärare och chefer för stora förlagsverksamheter. [Anm.: Som rapporterades 1915, har följande ansvarsfulla ställningar blivit besatta av gruppen från Basel, Schweiz:
A. Ledare av förlagsarbetet inom den Latinska Unionskonferensen.
B. Ledare för Glandsanatoriet
C. Ordförande för den Latinska Unionskonferensen
D. Tillsynsansvarig för Medelhavets Unionsmission
E. Direktör för det nordfranska området
F. Lärare vid den Latinska Unionens skola
G. Husmor på Glandsanatoriet.
H. Redaktör och evangelist i Quebec.]
Besök i Italien
Den 26. november, 1885 lämnade fru White Basel, för att ta sig till Torre Pellice, Italien. Hon blev ledsagad av sin svärdotter, Mary K. White, och äldstebroder B. L. Whitney. Om denna resa skrev hon:
”Det var min femtioåttonde födelsedag, och den skulle komma att firas på ett sätt och på en plats, som jag inte alls hade drömt om. Det var vanskligt för mig, att medge, att jag var i Europa; att jag hade framburit mitt vittnesbörd i England, Schweiz, Danmark, Norge och Sverige och var i färd med, att arbeta i Italien.
Vår väg över Alperna gick genom det stora St. Gotthardpasset. Vi nådde Torre Pellice på Fredag, omkring klockan 9 om morgonen, och blev hälsade välkomna till äldstebroder A. C. Bourdeaus gästfria hem. Nästa dag, på Sabbaten, (290) talade jag till bröder och systrar i en hyrd hall, vari de höll sina regelbundna Sabbatsmöten.”
Fru White stannade i Torre Pellice i tre veckor. Hon predikade inför folket tio gånger, och besökte några av de kända platserna från valdensernas tid, då dessa flydde från sina förföljare, tillfångatogs, pinades och dödades. Om dessa erfarenheter skrev hon:
”I fall deras röster kunde höras, vilken historia skulle då inte de eviga bergen omkring dessa dalar förmedla rörande Guds lidande folk på grund av deras tro! Vilken berättelse från besökande änglar, som inte kändes igen av dessa kristna flyktingar! Änglar har upprepade gånger talat med människor, såsom människor talar med en vän, och lett dem i säkerhet. Änglarnas uppmuntrande ord har upprepade gånger vederkvickt de trofastas dystra sinnesstämning, och lyft deras tankar över de högsta bergens toppar, varigenom de har fått dem, att i tro se de vita kläderna, kronorna och segerns palmkvistar, som skall tilldelas segerherrarna, när de samlas omkring den stora, vita tronen.”
Två gånger efter detta har fru White besökt de valdensiska dalarna - en gång i april, 1886, då hon, i sällskap med sin son och hans hustru, ägnade två veckor åt, att tala till små församlingar på många ställen; och på nytt i sällskap med äldstebroder och fru William Ings, i november, då de återvände till Basel, efter att ha arbetat i två veckor i Nimes, Frankrike.