(309) Under loppet av sommaren 1890 ägnade fru White mycket av sin tid till, att skriva. I oktober uppmanades hon till, att delta på flera stormöten i Massachusetts, New York, Virginia och Maryland. Efter några dagar i Adams Center, New York deltog hon på ett stormöte i South Lancaster, Massachusetts. Under resan från South Lancaster till Salamanca, New York blev hon kraftigt förkyld, och var ytterst trött i början på Salamanca-mötet på grund av tio dagars vanskligt arbete i South Lancaster. I tillägg var hon svårt anfäktad av heshet och halsont.
Omkring två hundra personer hade mött upp från alla dela av Pennsylvania och Sydvästra New York. Mötena hölls för det mesta i operahuset, men på Sabbatens eftermiddag och afton blev det hållet i Kongregationalistkyrkan. Fru White talade på Sabbatseftermiddagen om nödvändigheten av större ansträngningar från våra församlingars sida, för att värna tro och kärlek. Söndag förmiddag predikade hon i operahuset. Åhörarskaran var stor, alla stolar och mittgången var fulla, likaså trängdes man kring plattformen, nära talarstolen. Hennes ämne var nykterhet, och hon koncentrerade sig huvudsakligen på föräldrars plikt, att lära sina barn trohetens och självförnekandets vanor, för att inte övervinnas av frestelsen, att inta rusdrycker.
Efter detta möte var fru White så starkt utmattad, att hennes sekreterare fröken Sara McEnterfer uppmanade henne till, att fara hem till Battle Creek, och låta sig behandlas på Sanatoriet. Äldstebroder A. T. (310) Robinson, och andra, som sett fram emot de övriga mötena, som hon hade lovat att delta på, bad envetet om, att hon inte skulle ge upp hoppet om hälsa och krafter, för att fortsätta sitt arbete.
Med stora svårigheter höll hon en avtalad predikan på Måndagens eftermiddag, och sedan insåg hon, att hon måste bestämma sig för, vad hon skulle göra härnäst, huruvida hon skulle delta på Virginiamötet, som följde omedelbart därefter.
Hemma hos broder Hicks, där hon var inkvarterad, blev hon besökt av en äldre dam, vars man var våldsamt emot hennes kristna liv. Deras samtal varade en timme. Efter detta ville hon, trött, svag och rådvill, dra sig tillbaka till sitt rum och be. Hon gick upp för trappan, föll på knä vid sängen, och innan hon hade yttrat sitt första ord i bönen, kände hon, att hela rummet doftade ljuvligt av rosor. Då hon tittade sig omkring, för att se, var doften kom från, såg hon, att rummet badade i ett mjukt, silveraktigt ljus. Smärtan och tröttheten försvann genast. Sinnets rådvillhet och modlöshet upphörde, och ersattes av hopp, tröst och frid i hjärtat.
Så miste hon all förnimmelse av omgivningen, och blev visad mycket om sakens tillstånd på diverse platser, och de villkor, som antingen underlättade eller försvårade verkets framåtskridande.
Ibland de många syner, som hon fick, visade somliga förhållandena i Battle Creek. På ett fullödigt och slående sätt lades dessa fram för henne.
Tisdag förmiddag den 4. november var tidpunkten för avresan från Salamanca. Om morgonen kallades äldstebröderna A. T. Robinson och W. C. White till att se, vad fru White hade beslutat sig för att göra. Då berättade hon (311) för dem om sin upplevelse kvällen förut, och om den frid och glädje, som hon erfarit under natten. Hon sade, att hon under nattens gång varit oförmögen till, att sova; hjärtat hade nämligen varit fullt av fröjd och glädje. Hon upprepade Jakobs ord flera gånger: ”’HERREN är verkligen på denna plats och jag visste det inte!’” ”Det måste vara Guds boning, ja, här är himlens port.’” Första Moseboken 28:16-17.
Hon var fullt besluten, att delta på mötena, enligt avtalet. Sedan tänkte hon berätta för bröderna, vad hon visats om verket i Battle Creek; men tankarna vände strax till andra ting, och hon berättade inte om synen. Inte förrän på Generalkonferensen i Battle Creek påföljande mars meddelade hon den.
Resten av november och december månad tillbringade hon i Öststaterna, på möten i Washington och Baltimore, samt i Norwich, Lynn och Danvers, Massachusetts. I januari och februari arbetade hon i Battle Creek, och förberedde sig inför Generalkonferenssamlingen.
Förslag om centralisering
Under 1890 funderade ledarna i Review and Herald-förlagets styrelse mycket på ett förslag om, att konsolidera förlagshusens arbete under en styrande enhet. Den föreslagna sammanslagningen av förlagsverksamheten försvarades som ett medel, för att säkra enhet, ekonomi och effektivitet. Samtidigt uttrycktes tanken på, att hälsohemmen i en inte avlägsen framtid också kunde ställas under ett ägarskap och en ledning. Samma personer, som försvarade konsolideringen av förlagshusen och hälsoinrättningarna, framkom också med en teori om, att (312) det säkraste sättet, att säkra förtroende för sjundedags-adventisternas arbete på, var att stärka institutionernas högkvarter, och ge dem stora och rymliga byggnader med rika faciliteter.
Men de, som personligen kände till villkoren för missionen hemmavid och i utlandet, pläderade för ett långt större behov av, att utbreda arbetet på missionsfälten och inrätta många centra, som skulle sprida sitt inflytande. De resonerade som så, att det redan hade lagts ned en orimlig mängd pengar på högkvarteren. Därutöver hade de ansvariga männen vid förlagshuset i California inte gått med på någon konsolideringsplan, som kunde medföra en begränsning av arbetet på Stilla-Havskusten.
Föreslagna ändringar av tillvägagångssättet
Ibland dem, som sysslade med religionsfrihet, hade det uppstått allvarliga meningsskiljaktigheter om det bästa sättet, att bedriva det snabbt växande arbetet på. I flera år hade The American Sentinel {Den Amerikanske Vaktposten} och samfundets predikanter behandlat frågan om trosfrihet som en vital del av den tredje ängelns budskap. Men under år 1890 hade de ledande talarna inom det Nationella Religionsfrihetssällskapet funnit en öppen dörr, för att utbreda de grundsatser, som de försvarade, och sin protest mot laggstiftning om religion, inför de många sekulära och icke-religiösa åhörarna, och det tycktes dem vara en klok plan, att bruka dessa tillfällen, och att det också skulle vara rätt, att betona dessa principer, utan samband med Skriftens lära om Sabbatens helighet och Kristi snara återkomst. De hävdade starkt, att tillvägagångssättet (313) i Sentinel skulle ändras, och tillkännagav, att i fall detta inte skedde, skulle de hemställa om, att ge ut en annan tidning i Battle Creek, med en redaktionell inriktning i större harmoni med deras sätt, att framlägga sanningen på.
Officiella betraktningar över ändringarna
Generalkonferensen 1891 hölls i Battle Creek den 5.-25. mars. På Söndag förmiddag lade den tjugoen personer starka kommitté, som utsetts vid den förra Generalkonferensen, för att överväga konsolideringen av förlagsarbetet, fram sin redogörelse. Kommittén talade sig varm för konsolidering, men rådde Konferensen, att träda försiktigt fram. De föreslog, att Generalkonferensens Sällskap skulle omorganiseras, med sikte på mera kontroll över all förlagsverksamhet inom trossamfundet.
I överensstämmelse med råden från denna kommitté, omorganiserades Generalkonferensens Sällskap, som ursprungligen avsågs skola förvalta samfundets egendomar, och försågs med en styrelse på tjugoen medlemmar, och fick kontroll över många av verkets inriktningar, där förlagsarbetet stod i främsta rummet.
En särskild rådskommitté
Tidigt på mötet ansträngde ämbetsmännen från det Nationella Religionsfrihetssällskapet och företrädare för The American Sentinel sig, för att bli eniga om riktlinjer och planer. Till sist enades man om ett samlingsråd, som skulle hållas Lördag kväll den 7. mars, efter reguljära möten i Tabernaklet.
Vid detta rådsmöte uttryckte personer med stark överbevisning och fast beslutsamhet sina synpunkter och (314) känslor frimodigt, och till sist röstade företrädarna för det Nationella Religionsfrihetssällskapet, att med mindre riktlinjerna för The American Sentinel ändrades, skulle sällskapet upprätta en ny tidskrift som sitt organ. Samlingsmötet fortsatte till efter klockan ett på Söndag natt.
Sabbatsgudstjänsten
Sabbaten, den 7. mars var en verkligt högtidlig dag. På förmiddagen talade äldstebroder Haskell om evangeliets världsomspännande förkunnelse. Liksom på apostlarnas tid, blev evangeliet förkunnat i sin renhet, med en kraft, som förde ut det i hela välden, så att Gud i de sista dagarna sprider alla ljusstrålar från det eviga evangeliet, och sänder det i kraft av Sin Ande till hela jorden.
På eftermiddagen talade fru White om betydelsen av, att förkunna Ordet, och farorna med, att täcka över det, och hålla i bakgrunden vår tros särdrag, i förhoppningen om, att fördomar därmed skulle undvikas. Om vi har blivit betrodda med ett bestämt budskap, såsom vi menar, måste detta budskap gå ut, utan hänsyn till världens skick och fördomar, utan att låta sig behärskas av rädsla eller gunst. Somliga kommer att ta emot det och helgas genom det, även om stora skaror kommer att motsätta sig och avvisa det. Dock måste det ut överallt, tills hela jorden är upplyst av dess härlighet. Hon fokuserade främst på faran av, att förlora vår första kärlek, och stannade upp vid dess stora betydelse, i synnerhet för dem knutna till våra ledande institutioner. De måste ha en levande förbindelse med Kristus, det sanna vinträdet. Vi måste akta oss för, att likna världen och anamma världsliga tillvägagångssätt. Män på ansvarsposter måste gå till (315) Gud lika ofta, som Daniel gjorde i sin bön om gudomlig hjälp.
Två eller tre gånger under sin predikan började hon, att nämna sin upplevelse i Salamanca, och varje gång avbröt hon sig, och lämnade berättelsen ofullbordad samt övergick till andra tankelinjer. Denna predikan gjorde ett djupt intryck på den stora församlingen.
Sist på eftermiddagen hölls det ett pastorsmöte i Tabernaklets östra kyrksal. Fru White var på plats, och bad för en djupare helgelse. Vid slutet på detta särskilda möte tillfrågades hon av äldstebroder O. A. Olsen, om hon ville delta i pastorsmötet på Söndagsmorgonen. Hon svarade, att hon hade gjort sin del, och tänkte överlåta bördan på honom. Då bestämdes det, att äldstebröderna Olsen och Prescott skulle leda mötet.
På Söndag morgon omkring klockan 5.20 gick A. T. Robinson, W. C. White och Ellery Robinson förbi fru Whites bostad på väg till det tidiga mötet. De såg, att det lyste i hennes rum, varpå hennes son sprang dit, för att se, hur det var med henne.
Han fann henne strängt upptagen med, att skriva. Hon sade till honom, att Guds ängel hade väckt upp henne klockan tre, och hade bett henne om, att gå på pastorsmötet och berätta om vissa ting, som hade visats henne i Salamanca. Hon sade, att hon raskt klev upp, och hade skrivit i omkring två timmar.
Vid pastorsmötet hade en innerlig bönestund precis avslutats, då fru White kom in bärande på en bunt av sina skrifter. Tydligt överraskad, sade äldstebroder Olsen: ”Vi är så glada över, att se Dig, syster White. Har Du ett budskap till oss denna morgon?”
”Det har jag faktiskt”, löd hennes svar. Så sade hon, att det inte varit hennes plan, att delta på morgonmötet, (316) men att hon hade blivit väckt högst påtagligt och betts om, att förbereda ett tal till våra bröder om det, som hade visats henne i Salamanca.
Hon redogjorde kort för sin erfarenhet från Salamanca-mötet, och sade, att i den syn hon hade fått, hade Herren avslöjat verkets tillstånd och faror för henne, som rådde på många ställen. Hon hade tagit emot varningar, som hon ombads, att bringa till män i ansvarspositioner. I synnerhet i Battle Creek var arbetet omgivet av stora faror, men människor visste det inte, ty deras förhärdelse hade förblindat deras ögon.
Vid ett tillfälle sade hennes vägledare till henne: ”Följ mig”, och så fördes hon in till ett rådsmöte, där män försvarade sina ståndpunkter och planer med stor iver och allvar, men icke i överensstämmelse med kunskapen. En broder ställde sig framför rådet med en tidning i sin hand och kritiserade innehållets art. Tidningen var The American Sentinel. Han pekade på vissa artiklar och sade: ”Detta måste tas väck, och det måste till en förändring. Om Sentinel inte innehölle sådana artiklar som dessa, kunde vi använda den.” Artiklarna var lika obehagliga, som Sabbaten och Kristi återkomst var.
Fru White talade klarspråk om huvudtalarnas åsikter och uppträdande vid rådsmötet. Hon hänvisade till den hårda anda, som en del uppvisade, och till de felaktiga ståndpunkter andra intog. Hon avslutade sina yttranden med en högst allvarlig vädjan om, att alla skulle framhålla sanningen i dess fullkomlighet, och att vaktmannen skulle ge basunen ett bestämt ljud. En högtidlig överbevisning vilade över församlingen, och alla förnam, att de hade lyssnat till ett budskap från Himmelen.
Äldstebroder Olsen var förbryllad, och visste inte, vad han skulle säga. Han hade inte hört talas om det särskilda kommittérådet, (317) som hade fortsatt till de tidiga morgontimmarna, och som slutat mindre, än två timmar, innan ängeln bad fru White om, att berätta om den syn hon hade fått fyra månader tidigare, vari just detta möte exakt hade beskrivits. Men han skulle inte behöva vänta länge på en förklaring. Snart reste sig de män, som hade deltagit vid rådet natten förut, och vittnade om sitt styrelsemöte.
Den ene sade: ”Jag deltog på mötet i går kväll, och det smärtar mig att behöva säga, att jag stod på den felaktiga sidan. Och jag tar tillfället i akt, att ställa mig på den rätta sidan.”
Ordföranden för det Nationella Religionsfrihetssällskapet frambar ett klart vittnesbörd. Han sade, att kvällen förut hade ett antal bröder mött upp på hans kontor på Review-förlaget, och dryftat de ting, som fru White refererade till, och deras överläggningar fortsatte till efter klockan ett om natten. Han sade, att han inte ville åta sig, att beskriva mötet. Det var onödigt, eftersom fru Whites beskrivning var korrekt, och mera precis, än han kunde återge det hela. Han medgav fullt ut, att hans intagna ståndpunkt varit osund, och att han inte hade insett sina villfarelser.
En broder sade, att han hade varit på mötet, och att fru Whites beskrivning var sann och korrekt i alla enskildheter. Han var djupt tacksam över, att ljuset hade getts, eftersom meningsskiljaktigheterna hade skapat en så allvarlig situation. Han trodde, att alla varit uppriktiga i sin överbevisning, och önskat av uppriktigt hjärta, att göra det rätta, likväl stred deras synpunkter mot varandra, och de kunde inte enas. Andra, som varit tillstädes vid det timade rådsmötet angående Sentinel, frambar vittnesbörd om, att (318) mötet hade korrekt beskrivits av fru White.
Andra avlagda vittnesbörd uttryckte tacksamhet för det ljus, som hade getts angående denna fråga, vilken hade medfört så mycken förvirring. De uttryckte också sin tacksamhet för, att budskapet hade gestaltats på så vis, att alla icke blott uppfattade Guds visdom i budskapet, utan också Guds godhed i, att sända det vid en tidpunkt, då ingen kunde betvivla, att det var ett budskap från Himmelen.
Denna erfarenhet bekräftade de församlades tro, och gjorde ett djupt intryck på dem, som menat, att deras eget omvittnade omdöme angående praktiska angelägenheter varit tryggare att följa, än planerna på decentralisering av ansvar och upprättandet av många inflytelserika centra, som bröder på missionsfältet och Vittnesbörden hade uppmanat till.