(344) ”Vi är glada över, att kunna berätta för vårt folk”, skrev äldstebroder A. G. Daniells sent i september, 1893 till bröderna och systrarna överallt i Australien, ”att tidpunkten har kommit, när samfundets huvudstyrelse ser en klar möjlighet, att infria så mångas önskan om, att hålla ett lägermöte.” Vissa hade väntat ivrigt på ett dylikt meddelande, och det kom som en välkommen nyhet till de troendes led och skara, som var spridd vida omkring i kolonialområdena i Australien.
Ibland medarbetarna, vars deltagande hade meddelats, fanns äldstebroder O. A. Olsen, Generalkonferensens ordförande, fru Ellen G. White; och några bröder, som missionsstyrelsen sänt över från Amerika, för att stärka medarbetarnas svaga krafter inom det australiska området. Löftet om tillräcklig hjälp fick äldstebroder Daniels, att lägga dessa ord till sin vädjan: ”Detta är ett sällsynt tillfälle - som inte återkommer på länge - och därför hoppas vi, att endast ett fåtal av vårt folk kommer att nekas förmånen, att närvara.” Bible Echo, den 1. oktober, 1893, sidan 320.
Mycken tro var nödvändig, för att planlägga ett allmänt lägermöte, dit bröder och systrar från alla kolonier var välkomna. Enbart reseomkostnaderna verkade nästan oöverstigliga på grund av de stora avstånd, som skulle tillryggaläggas. Men behovet av att samlas, var skriande, och därför uppmanades de troende starkt till att delta. ”Detta möte”, förklarade fru White, ”kommer att skriva en ny sida på historiens blad gällande Guds arbete inom detta område. Det är (345) viktigt, att alla medlemmar i våra församlingar är på plats, och jag uppmanar Er alla att komma.”
”Jag är rädd för, att somliga skall säga”, fortsatte hon, ’att det är dyrt att resa, och att det skulle vara bättre för mig, att spara pengarna, och ge dem till den del av verket, där det är bäst bruk för dem.’ Tänk inte så; för Gud kallar Er till, att ta plats i Hans folks led och skara. Ni skall vara där personligen, och stärka mötet så mycket, som Ni alls förmår. . . Vi vet, att de på sanningen troende är vitt kringspridda; men ta inte det som ursäkt, för att avhålla Er från, att ta emot varje tillfälle till andlig förkovran. Kom till mötet, och ta med Er familjen. . . . .
Vi bör bruka alla de krafter vi har, för att göra detta möte till en framgång, och anpassa det till deltagarnas behov. Herrens arbete står över alla timliga angelägenheter, och vi får inte framställa Hans sak felaktigt. Vaka, vänta, arbeta, måste vara vårt motto. . . . . .
Gud har lagt ett väldigt heligt verk i våra händer, och vi måste mötas, för att erhålla undervisning om, vad personlig religion och familjefromhet är; vi behöver förstå, vilken del vi var och en har kallats till, att uträtta i det stora och betydelsefulla uppbyggnadsarbetet av Guds sak och verk på jorden, och i att försvara Guds heliga lag, samt i att lyfta upp Frälsaren som ’Guds lamm, som tar bort världens synd.’ Johannesevangeliet 1:29. Vi behöver ta emot den gudomliga beröringen, eftersom vi måste förstå vårt verk i hemmet. Föräldrar behöver förstå, hur de skall göra, för att sända ut kristna barn från hemmets helgedom, upplärda och uppfostrade, så att de skall kunna stråla i (346) världen. Vi behöver den Helige Ande, så att vi inte ger en felaktig bild av vår tro. . . . . . Det är hög tid, att det görs ett ryck framåt i Australien. . . . . Låt oss röra oss framåt med samlade krafter, och övervinna varje vansklighet.” The Bible Echo, den 8. december, 1893.
Trettiofem familjetält syddes av vissa bröder, till glädje för konferensen. Det var meningen, att dessa skulle motsvara alla krav. Men då beställningarna kom in, köptes det flera tält, och andra hyrdes till mötet. Då vi var klara, hade lägret över ett hundra tält, och fem hundraelva personer var tillstädes. Tältplatsen var väl arrangerad och väl omskött. Många av tälten var försedda med sängar, bord, stolar och byråer; och hela lägret var en bild på renhet och god ordning.”
”Vi förnam, att Guds ögon var över alla våra arrangemang”, skrev fru White senare beträffande de hårda ansträngningar, som gjorts, för att göra platsen tilltalande och inbjudande; ”och genom den goda ordningen i lägret, försökte vi, att prisa Honom, som hade kallat oss ut ur mörkret och in i Sitt förunderliga ljus.” Första Petrusbrevet 2:9. Utfallet blev mycket större, än de slitande medarbetarna hade vågat vänta sig. ”Lägerplatsen gjorde intryck på dem, som besökte den.” Fru White skrev ytterligare: ”den sanning vi hade försvarat, var av så stor vikt, och missionsandan är evangeliets sanna anda.
Detta var det första lägermöte, som Melbourne hade sett, och det var makalöst för folk. Fjärran och nära spreds nyheten om tältbyn, och det mest förunderliga intresse väcktes. Varje eftermiddag och kväll fylldes tältet till det yttersta; inte med samhällets avskrap, utan (347) med intelligenta människor, kända läkare, predikanter och affärsmän. Vi insåg, att detta lägermöte skulle, med Guds välsignelse, göra mera, för att frambringa vårt verk inför folk, än åratals arbete över huvud taget kunde göra.
Tusenden besökte lägerplatsen, och gav uttryck för sin glädje och förvåning över platsens ordning och arrangemangets precision, med rena, vita tält. Det tycktes inte väckas något hårdnackat motstånd, då män och kvinnor lyssnade till sanningen för första gången. Guds kraft var ibland oss. Brighton blev berört från den ena änden till den andra. Också i Melbourne väcktes det intresse, likaså i de omgivande förstäderna, ja, större än vi någon gång hade bevittnat sedan rörelsen 1844. Sanningen var ny och främmande; likväl grep den tag om folk; ty vi förkunnade Guds Ord, och Herren matade in den i åhörarnas hjärtan.
Många besökande kom långväga ifrån, och liksom i 1843- och 1844-rörelsen hade de mat med sig och stannade hela dagen. Ett antal lokalinvånare förklarade, att om det inte hade varit för, att de bodde så nära platsen, skulle de ha hyrt sig tält och ha kamperat tillsammans med oss. De satte värde på, att höra Guds Ord så tydligt förklarat. De sade, att Bibeln verkade så fylld av nya och dyrbara ting, och blev som en ny bok för dem. Från många av dem hörde vi tillkännagivanden som dessa: ’Det är mera, än vi hoppats på.’ ’Vår tro är bekräftad; vårt hopp lyser klart; vår tro på Skriftens vittnesbörd har förstärkts.’”
”Jag har deltagit vid många lägermöten”, vittnade äldstebroder O. A. Olsen om Brightonmötet, ”men jag har aldrig förut varit vittne till så stort intresse från utomstående. Det här ter sig mera som det jag föreställt mig (348) den tredje ängelns budskaps höga röst skulle vara, än jag har sett hittills. Det har gjort det djupaste intryck på staden Melbourne. Oavsett, vart man går, handlar folks samtal om lägermötet och vad, som ses och hörs där. Från alla ställen runt omkring kommer de mest allvarliga vädjanden om möten. . . . .
För våra bröder har detta möte varit av största möjliga värde. Det har gett dem en mycket mera omfattande syn på arbetet för denna tid, och en mycket djupare kristen erfarenhet. Efter att ha varit här en vecka, stämde de nästan enhälligt in i tanken på, att fortsätta en vecka till.” The Review and Herald, den 6. mars, 1894.
”Som en efterdyning till lägermötet i Brighton”, vittnade fru White senare, ”upprättades åtskilliga församlingar. Jag besökte församlingen i Williamstown, och gladde mig över att se, att många hade moraliskt mod till, att visa sin trofasthet mot Guds bud, trots det ständiga motstånd och förakt, som hopats över dem och över Guds heliga lag.
En församling upprättades i Hawthorne, och en annan i Brighton. Omkring sextio personer ingick i dessa två församlingar. Ett stort antal nya medlemmar har fogats till Prahanförsamlingen, och till församlingen i North Fitzroy. Det kommer hela tiden in personer, som hörde sanningen under lägermötet i Brighton.
Någon säger säkert, att de här lägermötena varit väldigt kostsamma, och att samfundet endast kan stötta dessa möten; men när vi ser på de tre församlingar, som har organiserats, och har framgång i tron, kan vi inte dröja med, att besvara frågan: ’Kan det löna sig?’ Skall vi inte upphäva våra stämmor i ett unisont tillkännagivande: ’Det kommer att löna sig’?”