(379) ”Våra missionssatsningar måste bli långt mera omfattande”, skrev fru White kort tid, innan hon kom tillbaka till Amerika år 1900. ”Ett mera bestämt arbete, än som hittills har gjorts, måste utföras, innan vår Herre Jesus Kristus visar Sig för andra gången. Guds folk skall inte upphöra med sitt verk, förrän de nått överallt i världen.”
”Evangeliets budskap bör ljuda i våra församlingar och kalla dem till världsomfattande handlande. Medlemmarna måste äga större tro och låta sig inspireras till större nitiskhet av sina osynliga, himmelska medarbetare, av förvissningen om Guds outtömliga hjälpmedel, av det väldiga företag, som de är med i och av den makt, som deras Ledare är i besittelse av. De, som ställer sig under Guds makt, för att ledas och styras av Honom, kommer att uppfatta den ständiga utvecklingen ledande till de händelser, som Han har fastslagit skall inträffa. Inspirerade av Anden åt Honom, som gav Sitt liv, för att världen skulle få liv, kommer de inte att längre stå maktlösa och peka på, vad de inte förmår. De kommer att iföra sig den himmelska vapenrustningen och inleda kampen, fast beslutna, att våga allt för Gud i förvissningen om, att Han i Sin allmakt kommer att fylla deras behov.” Testimonies for the Church {Vittnesbörd för Församlingen}, Band 6, s. 14.
Centra för inflytande och upplärning
Med den hastiga utvecklingen av missionsaktiviteter i många länder under loppet av 1890-talet, hade det uppstått administrativa frågeställningar om fördelningen av medarbetare och medel. Vissa hade försvarat en politik, vissa en annan. Det fanns de, (380) som anbefallde direkt intagande av hedniska fästningar med stora medarbetarstyrkor, medan andra föredrog, att genomföra en kraftig kampanj i ej intagna regioner i hemlandet, såsom Amerikas Sydstater, och i de länder, där medarbetarnas ansträngningar blev belönade med uppmuntrande och bättre utfall. Dessa hävdade, att vanskliga hedniska länder endast skulle intas, då Guds försyn tydligt öppnade vägen för det.
I flera år hade fru White skrivit om fördelarna med, att upprätta centra för inflytande och upplärning i England och i vissa länder i Fastlands-Europa, liksom i områden typ Austral-Asien, där utsikterna var goda, att uppamma och utbilda många medarbetare, till att inta de mindre lovande regionerna där ute. Hon hade också rådgjort med bröderna angående, att bedriva en offensiv kampanj i Sydstaterna, och hade ofta bett om, att denna del av fältet måtte behandlas med fria tyglar.
”Det är själva kärnan i all riktig tro”, skrev hon, ”att göra rätta saker i rättan tid. Gud är den store Mästerarbetaren, och genom Sin försyn bereder Han vägen, för att Hans verk blir fullföljt. Han skaffar tillfällen, möjliggör inflytande och skapar kanaler, att verka genom. Om Hans folk är uppmärksamma på tecknen på Hans försyn, och är redo, att samarbeta med Honom, kommer de att få se ett stort verk utföras. När deras ansträngningar riktas åt rätt håll, kommer de att uppnå större resultat, än fallet skulle ha varit, om samma medel hade flutit i en annan kanal, där Gud inte verkar lika tydligt. . . . .
(381) Enskilda länder äger fördelar kännetecknande dem som mittpunkter för upplysning och inflytande. I de engelsktalande länderna och i de protestantiska samhällena i Europa är det förhållandevis lätt, att komma i beröring med folket, och det förekommer många gynnsamma betingelser för upprättandet av institutioner och för utförandet av vår verksamhet. I vissa andra länder, såsom Indien och Kina, måste arbetarna genomgå en lång lärotid, innan folket kan förstå dem och de förstå folket och varje framsteg kräver övervinnandet av stora vanskligheter i arbetet. Men många av dessa hinder förekommer ej i Amerika, Australien, England och vissa andra europeiska länder.” Testimonies for the Church {Vittnesbörd för Församlingen}, Band 6, s. 25 (utgivet 1901).
Särskilda möjligheter i Sydstaterna
Under sin resa till Generalkonferenssamlingen 1901 hade fru White tillfälle, att åka genom Sydstaterna, och säga några uppmuntrande och rådgivande ord till dem, som arbetade där. I Vicksburg, Mississippi kom hon i omedelbar kontakt med arbetet riktat från detta center till de färgade. I Nashville {Tennesse} mötte hon en stor grupp medarbetare, som ihärdigt studerade sakens behov i Sydstaterna, och stod bakom många satsningar.
Tidningen The Gospel Herald {Evangelii Härold}, som tidigare trycktes i Battle Creek, hade flyttats till Nashville, och fördelarna med, att ge ut traktater och böcker för Södra USA i Nashville, övervägdes. Om dessa ting vittnade fru White:
”Många sätt att verka på kommer att bli tillgängliga, när verket förs framåt. Det finns mycket att uträtta i Sydstaterna, och för att uträtta detta verk, måste medarbetarna ha passande litteratur, böcker berättande (382) sanningen på ett enkelt språk, och rikt illustrerade. Detta slags litteratur kommer att utgöra det verksammaste medlet, att framhålla sanningen för folket på. Det går att hålla en predikan, som snart nog glöms, medan en bok lever kvar.” The Review and Herald, den 28. Maj, 1901, s. 11.
I meddelanden författade några månader senare om klok planering för litteraturverksamhetens bästa i Sydstaterna, poängterades det tydligt, att bröderna med ansvar för det området skulle få en rik välsignelse av, att alstra och ge ut ett slags böcker, som verkligen passade de skilda klassernas enskilda behov inom verksamhetsområdet.
I Maj, 1901 organiserades Southern Publishing Association {Sydstaternas Förlagssällskap}, och det lades planer, för att stärka kolportörsarbetet överallt inom Södra Unionskonferensen. Men utgivningen och utbredandet av särskilt utarbetad litteratur skulle inte komma att avhjälpa samtliga behov på detta missionsfält. ”Vi behöver skolor i Sydstaterna”, tillkännagav fru White. ”De måste upprättas borta från staden, på landet. De måste vara hantverks- och utbildningsskolor, där de färgade kan undervisa färgade, och skolor, där de vita kan lära upp vita. Det måste grundas missioner.” [The General Conference Bulletin {Generalkonferensens Bulletin}, 1901 s. 483.] Läkarmissionsarbete måste också förekomma, och många små centra, för att utföra denna disciplin, måste upprättas på strategiska punkter.
Institutionspräglad upplärning i många länder
Det var inte endast i Sydstaterna, som det förelåg behov av institutioner, till att utbilda medarbetare; upplärningscentra borde upprättas i många länder: I ”England, (383) Australien, Tyskland, Skandinavien och andra länder på kontinenten, i takt med verkets framåtskridande.”
”I dessa länder”, inskärpte fru White, ”har Herren duktiga och erfarna arbetare, som kan gå i spetsen för upprättandet av institutioner, utbildningen av arbetare och framskyndandet av verksamheten i dess skilda grenar. Gud önskar, att de skall förses med pengar och hjälpmedel. Institutioner upprättade i dessa länder skulle sätta sin prägel på verket och säkra möjligheter till utbildning av arbetare till de hedniska länderna, där mörkret är djupare. På så sätt skulle våra erfarna arbetares duglighet bära frukt hundrafalt.” Testimonies for the Church {Vittnesbörd för Församlingen}, Band 6, s. 25.
Samtidigt som en fast grund lades i länder, varifrån många medarbetare raskt kunde skickas ut till jordens ändar, skulle de mindre gynnade regionerna inte försummas. Härom skrev fru White: ”Ropet kommer från fjärran liggande länder: ’Kom över och hjälp oss!’ {Jämför Apostlagärningarna 16:9.} Dessa är inte lika lätta att nå, eller fås att mogna till skörd, som mera närliggande verksamhetsfält; likväl skall de inte försummas.” Testimonies for the Church {Vittnesbörd för Församlingen}, Band 6, s. 27.
Det var hennes stora önskan, att se den närvarande sanningens budskap förkunnas i alla länder, som fick fru White under 1901 års Generalkonferenssamling att tydligt skissera Guds avsikt med, att bygga upp verket enligt breda linjer i jordens gynnade regioner. Det var hennes önskan, att se budskapet förkunnas i hedniska länder, varför hon vädjade om inrättandet av institutionella undervisningscentra i Storbritannien, och på kontinenten i Europa, liksom i Australien och i Amerikas Sydstater. Hon påpekade det narraktiga i, att begränsa arbetet på dessa ställen.
(384) ”Låt oss inte glömma de engelskspråkiga länderna”, bad hon, ”där många, i fall sanningen bleve framställd, skulle ta emot och utöva den. London har upprepade gånger visats för mig vara en plats, där ett stort arbete kan göras. . . . . Varför har det inte sänts medarbetare dit, män och kvinnor, som kunde ha planlagt för arbetets främjande?
Självunderhållande missionärer
Jag har undrat över, varför de av vårt folk, som inte är ordinerade predikanter, men som har en förbindelse med Gud, som förstår Skrifterna, inte öppnar Ordet för andra. Om de ville gripa sig an med detta verk, skulle deras egna själar få en stor välsignelse. . . . .
Låt ingen tro, att arbetet i London skall bedrivas av en eller två. Detta är inte den rätta planen. Samtidigt som arbetet måste ha ledare, skall det finnas en här av arbetare, som strävar efter, att nå olika klasser av folk. . . .
Gud kallar på Sitt folk, att vakna upp. Det är mycket arbete att göra, och ingen kan säga: ”Vi önskar inte denne. Han kommer att stå i vägen för oss. Han kommer att hindra oss.” Kan Gud inte reda ut den saken? Finns det inte i denna församling sådana, som skulle vilja bosätta sig i London, för att arbeta för Mästaren? Finns det inga, som skulle vilja bege sig till denna stora stad som självunderhållande missionärer? Men när missionärerna gör sitt bästa, för att vara självunderhållande, låt då resten här - som Sabbat efter Sabbat kommer till Tabernaklet, för att höra Guds Ord, som har alla bekvämligheter och fördelar - låt då dem betänka sina ord till dem, som de sänder till främmande fält, utan alla möjligheter och fördelar: ”Ni måste vara självunderhållande.”. . . . .
Det europeiska fältet måste erhålla den uppmärksamhet, som behövs. Och vi skall heller inte glömma bort de behövande, (385) närliggande områdena. Se på New York! Vilken framställning av sanningen förekommer det i den staden? Hur omfattande hjälp har det skickats dit? Vår utbildnings- och hälsofrämjande verksamhet måste grundläggas där, och detta arbete kräver finansiell hjälp. . . . .
Gud önskar, att verket skall skrida framåt i New York. Det borde vara tusentals Sabbatshållare på den orten, och det kommer det också att vara, om arbetet bedrivs, som det borde. Men fördomar tornar upp sig. Människor önskar, att arbetet skall ske efter deras anvisningar, och de vägrar, att godta bredare planer från andra. Därigenom går tillfällen förlorade. I New York bör det upprättas flera små sällskap, och medarbetare bör sändas ut. Det betyder icke, att en man, som inte är ordinerad som predikant, ej får arbeta för Gud. Låt män som dessa undervisas i, att verka, låt dem träda ut på arbetsfältet. Låt vederbörande berätta om dagens händelser, när de kommer hem. Låt dem prisa Herren för Hans välsignelse, och låt dem gå ut igen. Uppmuntra dem. Några få uppmuntrande ord kommer att vara en inspiration för dem.” The General Conference Bulletin {Generalkonferensens Bulletin}, 1901, sid. 399-399.
Omorganisering
Guds saks tillväxt fordrade, att förhållandena lades så tillrätta, att det skedde den mest omfattande möjliga utveckling inom alla grenar av tjänsten. ”Gud önskar, att Hans arbete skall vara en uppåtstigande, utbredande och ökande kraft”, förklarade fru White under rådsmötet dagen före den officiella öppningen av konferenssamlingen. ”Men verkets ledning håller på, att krångla in sig i sig själv. . . . . Gud kräver en förändring.” [Icke offentliggjort manuskript.]
(386) På konferensens öppningsdag talade fru White ytterligare om dessa ting:
”Större kraft fordras i ledandet av samfundet. . . . . Gud har inte placerat kunglig makt i våra led, till att styra den eller den delen av verksamheten. Arbetet har blivit starkt begränsat på grund av kontroll överallt. Här syns en vingård med sina sterila fläckar, som inte har mottagit något arbete. Och i fall någon i Herrens namn skulle ta sig till med, att odla upp dessa fläckar, får han ingen hjälp, med mindre han erhåller bifall från en liten grupp ämbetsmän. Dock vill Gud, att Hans medarbetare skall ges hjälp. I fall ett hundra personer inleder en mission i dessa öde marker, och de ropar till Gud, kommer Han att öppna vägen för dem. . . . . Om arbetet inte blir begränsat, . . . . kommer det att gå framåt i sitt majestät. Först kommer det att gå svagt framåt, men Himmelens Gud lever; den Store med överblicken lever. . . . .
Det måste ske en förnyelse, en omorganisering; en kraft och styrka, som är nödvändig, måste föras in i utskotten.” The General Conference Bulletin {Generalkonferensens Bulletin},1901, sid. 25-26.
Några få dagar senare, då det blev föreslaget, att organisera Sydstaternas område till en stark unionskonferens, sade fru White i ett annat tal till ombuden:
”De arrangemang, som håller på att vidtas för detta missionsfält, stämmer överens med det ljus, som jag har fått. Gud önskar, att Sydstaternas fält skall ha sin egen konferens. Här måste arbetet utföras på sätt, som skiljer sig från verket inom andra områden. Arbetarna där måste tillgripa andra metoder, eljest blir det inget verk alls. . . .
Herren, Israels Gud, kommer att sammanlänka oss alla. Organiseringen av nya konferenser skall inte skilja (387) oss åt. Den skall binda oss samman. Konferenserna, som blir danade, skall klänga sig fast med all kraft vid Herren, så att Han igenom dem kan uppenbara Sin kraft, och härigenom framställa dem som utmärkta exempel på skördare av frukt.” The General Conference Bulletin {Generalkonferensens Bulletin},1901, sid. 69-70.
På senare år, då dessa planer mer eller mindre genomfördes av ansvariga bröder, gladde fru White sig många gånger åt framgångarna, vilka krönte ansträngningarna från en här av medarbetare, som hade förberetts för tjänst vid starka utbildningscentra i Nord-Amerika, Europa och Austral-Asien.
Och stor var fru Whites glädje, då rapporterna från våra missionärer i Kina tillkännagav, att Herren gick i spetsen för medarbetarna i detta land på ett särskilt sätt, och beredde hedningarnas hjärtan på, att ta emot den närvarande sanningen. Eftersom nu Gud hade röjt vägen på fält, som tidigare hade varit svåra att inta, betonade hon, att bröder med ansvar skulle göra sitt yttersta, för att samarbeta med himmelska krafter och verka ihärdigt på jordens mörka platser. Samtidigt fortsatte hon med, att uppmuntra dem, som var kopplade till institutionsarbetet, att de skulle framhålla för de unga mottagande sin utbildning de höga ideal, som vårt samfunds inrättningar alltid hade stått för, och öka ansträngningarna, att lära upp många medarbetare, till att inta de fält, som höll att vitna till skörd. Således skulle hemlandet, om det var i Amerika, Europa, Austral-Asien eller ett annat gynnat land, länkas tätt samman med regionerna där ute; och alla de organ, som upprättats till Guds saks främjande, skulle samarbeta, för att fullborda denna enda avsikt: Att förbereda ett folk på dess Herres ankomst.