(416) Torsdag kväll, den 9. september, 1909 återvände fru White till sitt hem utanför St. Helena, California, efter att ha varit borta i fem månader och fyra dagar, varunder hon hade rest mer, än tretton tusen kilometer, och talat till stora och små åhörargrupper, sjuttiotvå gånger, på tjugosju platser, från California till Maine, från Alabama till Wisconsin.
Huvudmålet med resan var, att delta vid den vart fjärde år återkommande Generalkonferenssamlingen, som hade sammankallats till Washington, D. C., på våren 1909. Hennes besök på andra orter avlades som svar på angelägna invitationer, och gjordes möjliga, eftersom hon allra nådigast erhöll styrka och mod, allteftersom hon reste från ställe till ställe.
Några dagar före avfärden anmärkte hon på, att eftersom hon var åttioett år gammal och vid svag hälsa, skulle det tvivelsutan vara bäst för henne, att ta den genaste vägen till Washington; men att hon inte kunde avvisa kallet om, att besöka Los Angeles, Loma Linda och Paradise Valley i Södra California, eller inbjudan om, att göra tillfällig halt i College View, Nebraska, och tala till fem hundra studerande på Union College. Hon sade: ”Jag måste också besöka min son Edson, i Nashville, Tennessee, och om Herren ger mig styrka, skulle jag bli glad över, att besöka bröderna Sutherland och Magan på Madisonskolan.” Hon uttryckte också en önskan om, att vara en dag i Asheville, North Carolina, där professor S. Brownsberger bodde, och där syster Rumbaugh hade byggt och gett konferensen ett rymligt möteshus och pastorsbostad.
Under de fyra veckor, som lades ned på resan till Washington, talade fru White fyra (417) gånger i College View; två gånger var i Loma Linda, Nashville och Asheville; och en gång var i Paradise Valley, Madison, Hillcrest, Huntsville och på Aldens missionsskola nära Hilltop. Då hon ankom till Washington, begav hon sig omgående till Takoma Park, där hon bodde i äldstebroder G. A. Irwins hem.
En representativ församling
1909 års Generalkonferenssamling besöktes av ombud från många länder. Församlingen av delegater från utlandet var ovanligt stor, ja, nästan fulltalig med representanter från utländska konferenser och missioner. De, som anslutit från det inhemska missionsfältet, var också talrika. På samlingens öppningsdag lyfte fru White fram en tung börda för de andliga intressena åt de olika klasser av troende, som hade slagit läger på området. I flera av sina offentliga tal uppfordrade hon bröder och systrar till, att gripa fatt i Gud, och söka Honom på allvarligaste sätt för vägledning och välsignelse. Åhörarskaran skulle samla mod och inspiration, till att utföra ett mäktigt arbete runt om i världen. I alla sina planer skulle de hela tiden ha de förtappades behov i tanke, och vikten av, att beträda de marker, där Gud så förunderligt hade röjt vägen för den närvarande sanningens intåg.
Arbetet i städerna
I synnerhet belystes frågan om nationernas storstäder. ”Betrakta våra städer”, sade hon med eftertryck, ”och på deras behov av evangeliet. Jag har blivit påmind om behovet av allvarligt arbete ibland skarorna i städerna i mera, än tjugo år. Vem bär på en börda för våra stora städer? Någon (418) kommer att säga: Vi behöver alla de pengar vi kan få, för att bedriva arbetet på andra ställen. Är Ni omedvetna om, att i fall sanningen inte förkunnas i städerna, kommer medlen att torka upp? När Ni framför detta budskap till dem i städerna, som hungrar efter sanningen, och de tar till sig ljuset, kommer de att satsa helhjärtat, för att bringa ljuset till andra. Själar, som har medel, kommer att föra andra till sanningen, och kommer att ge av sina medel, för att främja Guds sak.” The General Conference Bulletin {Generalkonferensens Bulletin}, 1909, s. 136.
Nödvändigheten av, att planera på ett osedvanligt sätt, för att förkunna den tredje ängelns budskap i tätt befolkade samhällen, utgjorde en av huvudpunkterna i fru Whites predikningar under konferensen.
”En smula görs i vår värld”, förklarade hon; ”men, oh, om det goda verket kunde spridas ut omkring och nå varje behövande själ! Oh, att den närvarande sanningen skulle proklameras i varje stad! Detta stora behov hålls framför mig natt och dag. . . . . .
Män och kvinnor går allt mera ut, för att frambära evangeliets budskap. Vi tackar Gud för detta, men vi behöver ett större uppvaknande. . . . Det är vårt privilegium, att se Guds verk göra framsteg i städerna. Kristus väntar och väntar på, att orter skall intas. Vem förbereder detta arbete? Vi tänker inte säga, att vi är blottställda på medarbetare. Vi är glada över, att det finns några; men det återstår ett större, ett långt större arbete, att göra i våra städer.” The General Conference Bulletin {Generalkonferensens Bulletin}, 1909, s. 98.
Särskilda ansträngningar i New England
”Det verk vi skall göra, är ett förunderligt stort verk”, sade hon under en annan av sina predikningar vid konferensen. ”Det finns en värld att frälsa.” (419) I sammanhanget tog hon särskilt upp den välsignelse, som kommer att skänkas Guds sak tack vare starka och förenade ansträngningar, för att förkunna budskapet i New Englands städer, där den förste och andre ängelns budskap hade förmedlats med mäktig kraft. ”Vi måste bringa den tredje ängelns härliga budskap till samma städer”, sade hon. ”Vem av oss försöker, att sprida ljusets strålar, där sanningen togs så välvilligt emot under budskapets första dagar? General Conference Bulletin {Generalkonferensens Bulletin}, 1909, sid. 225-226.
I en av sina appeller för arbetet, som skulle göras i New England och i städerna längs med Atlantkusten, uttalade hon: ”Vad har utförts i Öststaternas städer, där adventbudskapet basunerades ut för fösta gången? Städerna i Väststaterna har gynnats, men vem i Öststaterna har inlett verket med, att gå över den mark, som i budskapets första tid blev döpt med sanningen om Herrens snara ankomst? Ljuset anger entydigt, att sanningen åter bör spridas i Öststaterna, där vi först inledde vår verksamhet, och där vi vann våra första erfarenheter. Vi måste anstränga oss på alla sätt, för att sprida kunskapen om sanningen till alla, som vill höra, och det är många, som vill lyssna. Överallt i våra stora städer har Gud ärliga själar, som dras till sanningen. Det föreligger ett allvarligt arbete att uträtta i Öststaterna. ’Upprepa budskapet, upprepa budskapet’, var de ord, som sades till mig igen och igen. ’Säg åt Mitt folk, att de skall upprepa budskapet på platser, där de först förkunnade det, och där församling efter församling tog ställning för sanningen, varvid Guds kraft bekräftade budskapet på ett förunderligt vis.’” The General Conference Bulletin {Generalkonferensens Bulletin}, 1909, s. 136.
Delegationer från utlandet
(420) Närvaron av över ett hundra ombud från utlandet vid 1909 års Generalkonferenssamling gav fru White tillfälle, att möta gamla vänner, som hon under tidigare år hade samarbetat med. Under konferensen blev hon ofta uppsökt av grupper av bröder från någon utländsk konferens eller missionsfält, som bringade henne sina hälsningar, och berättade om framgång för den tredje ängelns budskap på de fält, som de företrädde. På så vis fick nästan alla utifrån kommande, både gamla vänner och nya bekantskaper, möjlighet, att förvissa henne om sin förtröstan på Gud och sin beslutsamhet, att göra sin del i det avslutande verket.
”Jag kände detta väldigt djupt”, sade fru White offentligt, efter att ha åtnjutit en av dessa stunder, ”då våra syskon, som hade kommit från främmande fält, berättade för mig en smula om sina erfarenheter och om det Herren gör, för att bringa själar till sanningen.” ”Här är medarbetare, som har kommit från utlandet. De har kommit, för att se och för att förstå. De har föresatt sig, att dra nytta av varje möjlighet, så att de kan återvända till sina arbetsmarker med förnyad nåd och Guds Andes kraft. Som lärare och ledare i arbetet, skall de samla dyrbara sanningar, som de, om de är trofasta, kommer att bringa sina medarbetare, som arbetar på många ställen på olika sätt, för att skänka själar insikt i sanningen. Mina bröder, på Era arbetsfält må Ni vara omgivna av ogynnsamma (421) förhållanden; men Herren vet allt detta, och Han kommer att skyla över Era brister med Sin egen Helige Ande. Vi behöver få mera tro på Gud.” The General Conference Bulletin {Generalkonferensens Bulletin}, 1909, s. 57. Stridigheter ibland folken Och i avslutningsgudstjänsten, som markerade änden på konferensen, vädjade hon än en gång till de närvarande ombuden från alla delar av världen, att hålla ut, i det, att de betraktade den Osynlige. Hon förmanade varje medarbetare, att gå ut i Israels Mäktiges styrka. Hon tillkännagav, att om hon inte finge förmånen, att möta bröderna vid en annan konferens, än denna, skulle hon likväl be för dem, och bereda sig på, att träffa dem alla i härlighetens rike. Viktiga råd Efter konferenssamlingen sammanstrålade fru White två gånger med medlemmar av Generalkonferenskommittén, innan hon for till Philadelphia och andra städer i Öststaterna, och därefter till lägermöten och institutioner i Centralstaterna och Mellan-Västern, på väg till sitt hem i California. I sina samtal med Generalkonferensstyrelsen läste fru White upp manuskript, som hade att göra med några av de frågor, som tyngde bröderna. Kallet, att utföra ett mycket större arbete i städerna där hemma och där ute, än hittills gjorts, kunde endast besvaras, om medarbetare och medel ginge att uppamma till användning i ett sådant arbete. För att raskt och effektivt sätta igång en omfattande och fullödig kampanj, föreslog fru White, att man skulle släppa ifrån sig några medarbetare till evangelisk tjänst, som annars bar tunga bördor på institutionella centra. Hon sade: ”För att bedriva de olika verksamheterna vid vårt verks nav, måste vi så långt som möjligt försöka, att finna helgade män, som är skolade i affärsangelägenheter. Vi måste akta oss för, att binda personer till inflytelserika centra, när de kunde göra ett (423) viktigare arbete på den offentliga plattformen, genom att bringa Guds Ords sanningar till icke-troende. . . . . Åt oss, som Guds tjänare, har den tredje ängelns budskap betrotts som det avslutande budskap, vilket skall bereda ett folk på Konungens ankomst. . . . Tiden är kort och Herren önskar, att allting, som har att göra med Hans sak, skall bringas i ordning. Han önskar, att det högtidliga varnande och inbjudande budskapet skall förkunnas så vida omkring, som Hans budbärare kan komma. Intet, som kan hindra budskapets framgång, skall ges plats i våra planer. . . . . I åratal kämpade vägbrytarna inom våra led mot fattigdom och mångahanda prövningar, för att försätta den närvarande sanningens sak i en fördelaktig ställning. Med begränsade medel arbetade de oförtröttligt och Herren välsignade deras ödmjuka ansträngningar. Budskapet spreds med kraft i Öststaterna och utbreddes västerut, tills det hade upprättats inflytelserika centra på många platser. Kanhända arbetarna av i dag inte kommer att behöva gå igenom forna tiders svårigheter. Ändrade förhållanden får emellertid inte leda till minskade satsningar. Nu, när Herren befaller oss, att vi än en gång skall förkunna budskapet med kraft i Öststaterna och arbeta i städerna där, såväl som i Syd-, Väst- och Nordstaterna, skall vi då inte alla besvara Hans kall som en person och lyda det? Skall vi inte lägga planer, för att sända våra budbärare genom alla dessa områden och stötta dem rikligt? . . . . Vad är våra konferenser till för, om inte för att utföra just detta arbete? I en tid som denna skall alla händer vara sysselsatta. Herren kommer. Änden är nära; ja, den hastar storligen! (424) Om en liten tid från och med nu kommer vi inte att kunna verka med den frihet, som vi nu åtnjuter. Fruktansvärda scener ligger framför oss, och vad vi gör, måste vi göra snabbt. Vi måste bygga upp verket på varje plats, där det är möjligt. Och för att fullfölja detta verk, vilket vi har stort behov av på detta fält, måste vi få hjälp av våra erfarna predikanter, som kan fånga stora församlingars uppmärksamhet. . . . . . Innan jag lämnade mitt hem, lovade jag Herren, att om Han ville skona mitt liv, och sätta mig i stånd till, att besöka denna konferens, skulle jag förmedla det budskap, som Han upprepade gånger har gett mig med tanke på städerna, där tusentals och åter tusentals går förlorade, utan att känna till sanningen. I det, att jag har framburit detta budskap till folket, har Herrens välsignelse vilat rikt på mig. Och nu, mina bröder, vädjar jag till Er i Herrens namn, att göra Ert bästa, och planlägga för verkets framåtskridande på Guds bestämda sätt. . . . I det, att vi utför detta arbete, kommer vi att finna, att medlen flyter in i våra kassor, och att vi har alla medel, för att bedriva ett ändå bredare och vidsträcktare arbete. Skall vi inte gå framåt i tro, som om vi hade tusentals dollar? Vi har inte ens hälften så stor tro för det. Låt oss göra vår del, för att varna dessa städer. Varningsbudskapet måste nå ut till folk, som bara väntar på, att gå förtappade, icke varnade, icke frälsta. Hur kan vi tveka? När vi går framåt, skall medlen komma. Men vi måste gå framåt i tro, litande på Herren, Israels Gud.” [Från ett manuskript, som delvis är offentliggjort i Testimonies for the Church {Vittnesbörd för Församlingen}, Band 9, sid. 98-99.]
Fru White förmanade högtidligt bröderna, som hade kommit till mötet som företrädare för den närvarande sanningens sak från alla delar av Europa, från Asien, Afrika, Syd-Amerika, Austral-Asien och havets öar, att förbereda sina hjärtan för de ohyggliga krigshändelser och förtryck, som skulle överstiga deras föreställningsförmåga, och som snart skulle bevittnas ibland jordens folkslag. ”Väldigt snart”, tillkännagav hon, ”kommer strider och förtryck i utlandet att bryta ut med en intensitet, som Ni inte räknar med nu. Ni behöver nu inse vikten av, att lära känna Gud i bön. När Ni har försäkran om, att Han hör Er, kommer detta att hålla Er uppe i trångmålen. Därmed kommer Ni att resa Er över modlösheten, eftersom Ni erfar Guds krafts eldande inflytande i Era hjärtan. Vad vi behöver, är sanningen. Inget kan ersätta detta - den heliga, högtidliga sanning, som kan sätta oss i stånd till, att genomgå trångmålets prövning, liksom Kristus uthärdade Sin prövning.” The General Conference Bulletin {Generalkonferensens Bulletin}, 1909, s. 57.
(422) Det var under 1909 års Generalkonferens, som fru White läste ett manuskript uppfordrande till trofasthet mot hälsoreformens principer [detta manuskript offentligtgjordes senare i Testimonies for the Church {Vittnesbörd för Församlingen}, Band 9, sid. 153-166]; och hon talade också till delegaterna om samma ämne. [Se The General Conference Bulletin {Generalkonferensens Bulletin}, 1909, sid. 213-214.] Ett annat manuskript, som lästes upp, var ”En vädjan om evangelister till hälsomissionen”; och ytterligare ett: ”Loma Lindas Skola för Evangelister” [för dessa, se Testimonies for the Church {Vittnesbörd för Församlingen}, Band 9, sid. 167-178].