(450) Klockan fem Söndag eftermiddag, den 18. juli, 1915, på ”Elmshaven”,
”En liten plats helgad av nåd,
tagen ur världens vida ödemark”,
hade över fem hundra vänner och grannar samlats, för att ge sin sista, respektfyllda hyllning till fru Ellen G Whites minne, och för att trösta dem, med sin närvaro och förståelse, som kallats, att lida förlusten av den, som de älskat så högt.
Gudstjänsten hölls på gräsplanen framför fru Whites fridsamma lantställe, som länge hade varit en himmelsk viloplats för henne - en verklig ”tillflyktsort”, som hon ofta kallade den för, då hon kom hem från offentlig verksamhet. I ena änden av gräsplanen hade rests en baldakin för de medverkande förkunnarna; i övrigt fanns det sittplatser åt alla besökare i form av stolar och bänkar prydligt uppradade under almarna med sina vitt utbredda grenar, plus soffor och gungstolar för de äldre och svaga.
Med kända toner till psalmen ”It Is Well With My Soul” {danska: När Frid fyller Själen}, framförd av en dubbelkvartett från Pacific Union College och från St. Helenasanatoriet, markerades gudstjänstens öppning. Äldstebroder R. W. Munson önskade i sin bön, att alla måtte få gagn av exemplet från den nu sovandes helgade och gudfruktiga liv, och att läsarna av hennes utgivna skrifter måtte erhålla särskild hjälp och styrka. ”Var särskilt nådig”, bad han, ”att välsigna de skrifter, som hon har sänt ut till jordens fyra hörn, så att världen får höra budskapet på många språk, som hennes böcker har blivit (451) översatta till. Vi tackar Dig för dem i Kina, i Korea, i Japan, i Indien, i Afrika, och på havets öar, som har hjälpts till en frälsande kunskap om sanningen, genom att läsa Din tjänarinnas skrifter. Välsigna också, ber vi Dig innerligt, dem, som har gått ut i dessa länder, för att framföra sanningen för denna tid. . . . Oh, Gud, hasta på förkunnelsen av detta budskap till alla jordens invånare, så att detta släkte måtte höra det och ge akt på det, och att vägen måtte beredas för vår välsignade Frälsares ankomst.”
Skriftläsningen, av äldstebroder George B. Starr, omfattade följande avsnitt, varav vissa endast delvis lästes: Psaltaren 116:15; Predikaren 7:2, 4; Romarbrevet 8:35, 37-39; Johannesevangeliet 6:39-40; Danielsboken 12:2-3; Uppenbarelseboken 14:12-13; Hesekiel 37:12-14; Jesaja 26:19; Uppenbarelseboken 7:9-17; 21:4. Läsningen avslutades med några få verser, som var särskilt illustrativa för fru Whites livserfarenhet: Psaltaren 40:9-10 och Markusevangeliet 14:8.
Äldstebroder J. N. Loughborough, som var ärevördig efter många års kristen tjänst, och blivit förunderligt stöttad av Gud som ett levande vittne om mångahanda exempel på försynens skickelse under adventrörelsens uppkomst och framsteg, var den förste talaren. Han frambar en älskvärd hyllning för hennes livsverk, som han så ofta hade arbetat nära sedan 1852. Hans predikan, som mest innehöll erinringar, fungerade som en biografisk skildring, ehuru den var långt mera, än en skildring, eftersom den uppenbarade den Helige Andes särskilda verkan i förbindelse med hennes arbete. Han underströk på nytt, att hennes utgivna verk lär ut den renaste moral, leder till Kristus och till Bibeln, och bringar vila och tröst till trötta och sorgfyllda hjärtan.
Äldstebroder Starr, näste talare, refererade till en del personliga sidor hos fru Whites liv. ”Jag har aldrig hört någon annan person”, sade han, ”tala om kärlek till (452) Jesus, såsom jag har hört henne tala om den saken. Många gånger har jag hört henne utbrista: ’Jag älskar Honom, jag älskar Honom!’
Jag betraktade henne som en av de starkaste karaktärer jag någonsin har mött. Jag kan endast jämföra hennes liv med den starka eken, som möter vinden och motstår dess hårda tryck, eller berget, som ler åt stormen. . . . . Hennes tro på Gud var orubblig. Under trångmål, som kunde ha sopat bort mångas tro, har hon hållit fast vid en fast tillit, och segrat.”
”Då jag tog farväl av henne för två veckor sedan i dag”, fortsatte äldstebroder Starr, ”sade jag: ’Vi är glada över, att Du är så klar denna förmiddag.’ Syster White svarade: ’Det gläder mig, att Du betraktar mig på det viset, och jag vill säga Dig, att det är ljust och klart på insidan.’ Och så lade hon till: ’Jag har inte haft så många sorgliga dagar, eller hur?’ ’Nej, syster White’, sade jag, ’inte under hela Ditt liv, därför att Du har rest Dig över dem.’ ’Ja’, svarade hon, ’min himmelske Fader har planlagt det hela för mig, och Han vet, när det slutar, och jag har bestämt mig för, att inte knorra.’
Så sade jag till henne: ’Jag kan endast upprepa för Dig, syster White, vad Du skrev till oss i ett av Dina senaste brev. Du sade: ’Skuggorna blir längre, och vi närmar oss hemmet. Vi skall snart vara hemma, och så skall vi tala om det hela tillsammans i Guds rike.’ Hon upprepade: ’Ja; det verkar nästan för gott, för att vara sant, men det är sant.’”
”Död från jorden för evigt,
Fri från alla dess bekymmer och fruktan,
Hon kommer inte mera att vara tillsammans med oss,
Så länge vi beträder denna tåredal”,
. . . . var de första raderna i den andra hymnen, och dessa påverkade många djupt i den lyssnande församlingen. För flera år sedan blev dessa (453) rader nedtecknade av en av fru Whites vänner i Mästarens tjänst, äldstebroder Uriah Smith. Sorgligt är avskedet i detta liv;
”Men en härlig dag närmar sig,
Jordens länge önskade jubelår,
När skapelsens Konung visar Sig,
Skall förkunna Sitt folks befrielse;
När vi bärs upp på Kärlekens klara vinge,
Skall de komma från land och hav,
’Död, var är Ditt mörka herravälde!
Grav, var är Din seger!’”
Äldstebroder E. W. Farnsworth stod för gudstjänsten. Hans tal var som följer:
”Det verkar, bröder och vänner, vara nästan omöjligt för någon, att tänka sig att hålla en predikan, ett minnestal, att teckna en hågkomst över en person, vars liv och arbete har varit en fortgående levande predikan i nästan åttio år. För sjuttioåtta år sedan i sommar gav syster White sitt hjärta till Gud; och genom alla dessa år har det nästan inte varit något uppehåll eller avbrott i hennes synnerligen brinnande och allvarliga arbete för Mästaren, och hennes liv och dess spår i litteraturen är den största lovprisning, som alls går att uttala vid hennes begravning.
Jag har undrat över, vad syster White själv skulle säga, i fall hon vore vid liv, och en av oss vore i hennes ställe. Jag är säker på några av de saker, som hon skulle säga. Jag tror, att hon skulle läsa detta Skriftställe, för att glädja sina vänner, släktingar, grannar och andra, som är församlade här:
’Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor’ - och jag vågar säga, att ingen levande person i detta släkte någonsin har framhållit Guds nåd mera uthålligt för människors frälsning, än hon. ’Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och (454) världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är’. {Titusbrevet 2:11-12.}
Hon skulle tala till sina grannar och vänner på detta sätt, men hon skulle inte stanna upp där. I eftermiddag skulle hon tillägga: ’medan vi väntar på det saliga hoppet, att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus skall träda fram i härlighet.’ {Vers 13.} Hon skulle understryka detta. Hon skulle inpränta det i allas våra hjärtan och i allas våra sinnen. Inte endast på ett allmänt sätt; utan hon skulle understryka faktumet, den stora sanningen, att det välsignade hoppet snart skall fullbordas. Hon skulle lyfta upp våra hjärtan och våra sinnen till det välsignade, som var hennes hopp och hennes glädje samt hennes inspiration. Jag skulle så gärna vara ett genljud av denna röst här i eftermiddag, bröder, vänner och grannar. Jag är säker på, att det är budskapet hon skulle ge. Men nu vilar hon sig.
På ett eller annat sätt har jag intrycket, att nu går femtonde kapitlet i Första Korintierbrevet i uppfyllelse, där det heter: ’Dödens udd är synden’ {vers 56}. Låt mig läsa det för Er. Det står: ’Ty om de döda inte uppstår, har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder. Då har också de som insomnat i Kristus gått förlorade.’ {Verserna 16-18.} Och hon skulle läsa vidare: ’detta dödliga har klätts i odödlighet, då skall det ord fullbordas som står skrivet: Döden är uppslukad och segern är vunnen. Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? Du grav, var är din seger?’ {Verserna 54-55; kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98; sista meningen ur King James Version.}
Den tanke jag har i sinnet, är denna - att döden i viss mening har berövats sin udd här och nu, bröder. [Hjärtligt amen.] Vår naturliga hängivenhet, våra hjärtans kärlek, tvingar tårarna från våra ögon, och vi kan inte hålla dem tillbaka; men bortom allt detta, bröder, finns trösten, att synden har lämnat den här personen, och från och med nu har syndens (455) udd brutits av, och döden kan inte hålla kvar en sådan person särskilt länge. [Många säger amen.]
Vi läser på ett ställe om Jesus, att döden inte kunde hålla kvar Honom. Varför? - Därför att Han saknade synd. Där rättfärdigheten regerar och synden är avlägsnad, har döden mist sitt grepp. Personen kan endast sova i graven en liten stund, längre förmår inte döden att hålla honom kvar. Befrielsens dag närmar sig. Snart skall basunen ljuda, och tacka Herren, för att vi skall se syster White igen.
Jag säger till familj och vänner: Jag sörjer med Er i dag; men det är något med ett rättfärdigt liv i Kristus, som berövar döden dess skräckinjagande verkan, och alla gravar deras verop. Jesus har varit där, och vi kan vandra tryggt på den stig, som Jesus har beträtt. Låt oss därför, bröder, blicka uppåt. Låt oss se hän till andra sidan om den nuvarande tåredalen och sorgens dal, bort till ett klart och evigt hopp om liv, för Jesu skull, amen.”
Efter att ha sjungit en av fru Whites mest älskade psalmer, ”På den andra sidan floden”, och välsignelsen förkunnats av äldstebroder S. T. Hare, avslutades gudstjänsten.