(54) Försiktigt och med bävan närmade vi oss tidpunkten för vår Frälsares förväntade ankomst. Med högtidligt allvar försökte vi, som ett folk, att rena våra liv, så att vi skulle vara redo, att möta Honom vid Hans kommelse. Det hölls möten i privata hem i skilda delar av staden, med de bästa utfall. Troende uppmuntrades till, att verka för sina vänner och släktingar, och antalet nyomvända fördubblades dag för dag.
Mötena i Beethovenhallen
Oansett motståndet från predikanter och församlingar, var Beethovenhallen i staden Portland överfull varje afton; i synnerhet kom det stora skaror på Söndagarna. Alla klasser samlades vid dessa möten. Rika och fattiga, höga och låga, förkunnare och lekfolk, alla med olika bevekelsegrunder, var ivriga, att själva höra läran om återkomsten. Det anlände många, som inte fann ens en ståplats, och gick besvikna bort.
Mötenas program var enkelt. En kort och tydlig predikan hölls vanligen, därefter gavs tillfälle till allmänna förmaningar. Det rådde, som regel, den största stillhet, trots mängdens omfattning. Herren höll motståndets anda i schack, medan Hans tjänare förklarade grunden till sin tro. Några gånger var redskapet svagt, men Guds Ande gav vikt och kraft till Sin sanning. De heliga änglarnas närvaro märktes i samlingen och dagligen ökade den lilla flocken troende i antal.
En förmaning från äldstebroder Brown
(55) En gång, då äldstebroder Stockman förkunnade, satt äldstebroder Brown, en kristen baptistpredikant, vars namn har omtalats förr i denna berättelse, vid skranket och lyssnade till predikan med intensivt intresse. Han blev djupt rörd, men så blev plötsligt hans ansikte likblekt, han föll av stolen och äldstebroder Stockman grep honom i armen just som han föll till golvet och lade honom på soffan bakom skranket, där han låg kraftlös, tills predikan var över.
Sedan reste han sig, fortfarande med blekt ansiktet, men detta strålade av ljus från Rättfärdighetens Sol och så avlade äldstebroder Brown ett högst imponerande vittnesbörd. Han tycktes just då erhålla en helig smörjelse från ovan. Han brukade tala långsamt och på ett allvarligt sätt, helt fri från sinnesrörelse. Vid det här tillfället bar hans högtidliga och välövervägda ord på ny kraft.
Han berättade om sin egen erfarenhet med sådan enkelhet och uppriktighet, att många, som burit på allvarliga fördomar, rördes till tårar. Guds Ande märktes i hans ord och syntes på hans ansiktsuttryck. Med helig betoning tillkännagav han, att han hade tagit Guds Ord som sin rådgivare, att hans tvivel var undansopade och hans tro bekräftad. Med allvar inbjöd han sina medpredikanter, församlingsmedlemmarna, syndare och vantrogna till, att undersöka Bibeln själva. Han förmanade dem till, att inte låta någon person locka bort dem från, att förvissa sig om, vad som är sanning.
Då han hade avslutat sitt tal, blev de, som önskade förbön från Guds folk, inbjudna till, att stå upp. Hundratals bejakade kallet. Den Helige Ande vilade över församlingen. Himmelen och jorden tycktes (56) närma sig varandra. Mötet varade till inpå småtimmarna. Herrens kraft märktes på unga, gamla och medelålders.
Varken denna gång eller senare bröt äldstebroder Brown sin förbindelse med den kristna församlingen, utan högaktades av sitt folk.
Glada förväntningar
Då vi vände tillbaka till våra hem på skilda sätt, nådde en röst prisande Gud oss från en riktning och, likt ett svar, hördes stämmor från det ena kvarteret efter det andra: ”Ära till Gud, Herren regerar!” Människor sökte sig hemåt med pris på läpparna, och glädjens ljud ljöd i den stilla nattluften. Ingen av dem, som gick på dessa möten, kan någonsin glömma dessa scener av det största intresse.
De, som uppriktigt älskar Jesus, kan sätta värde på deras känslor, som vakade med den innerligaste längtan efter sin Frälsares framträdande. Den väntade tidpunkten närmade sig. Tiden, då vi hoppades att möta Honom, var nära. Vi nalkades denna timme med stilla allvar. De sanna troende vilade i ljuvlig förening med Gud - med en underpant på den frid, som skulle bli deras i det strålande, himmelska livet. Ingen, som upplevde detta hopp och denna tillit, kan någonsin glömma väntans dyrbara timmar.
Världsliga göromål lades huvudsakligen åt sidan under några få veckor. Vi rannsakade ingående varje tanke och sinnesrörelse i våra hjärtan, som om vi låge på vårt yttersta och, om ett fåtal timmar, skulle sluta ögonen för evigt, vad gällde jordiska scener. Inga ”himmelsfärdskläder” framställdes till den stora begivenheten; vi kände ett behov av ett invärtes bevis för, att vi var beredda på, att möta Kristus och våra vita kläder var själens renhet, en karaktär renad från synd genom vår Frälsares försonande blod.
Dagar i rådvillhet
(57) Men så var förväntans tid över. Detta var den första, grundliga prövning, som skulle bäras av dem, som trodde och hoppades, att Jesus skulle komma på Himmelens skyar. Besvikelsen för Guds väntande folk var stor. Hånarna triumferade och vann över de svaga och fega till sina led. Några, som tycktes ha visat sig besitta den sanna tron, verkade endast ha varit påverkade av fruktan; och nu återvände deras tapperhet efter tidens utgång och de förenade sig frimodigt med bespottarna, samt förklarade, att de aldrig hade varit bedragna nog, för att verkligen tro Millers lära, som var vanvettig och fanatisk. Andra, med naturlig böjelse för uppgivenhet, lämnade lugnt och stilla saken.
Vi var förvirrade och besvikna, men avsade oss inte vår tro. Många klamrade sig fortfarande fast vid hoppet, att Jesus inte skulle skjuta upp Sitt anländande; Herrens Ord var säkert och kunde inte svikta. Vi kände, att vi hade gjort vår plikt, vi hade levt upp till vår dyrbara tro; vi var besvikna, men hade inte gjorts modlösa. Tidens tecken visade, att alltings slut var nära; vi måste vänta och hålla oss redo för Mästarens ankomst hela tiden. Vi måste vänta med hopp och tillit och inte försumma, att församlas till undervisning, uppmuntran och tröst, så att vårt ljus skulle stråla ut i världens mörker.
Ett fel i uträkningen
Beräkningen av tiden var så enkel och tydlig, att till och med barn kunde förstå den. Från det, att datumet för påbudet från kungen av Persien, (58) som upptäcktes i Esra 7, utfärdades år 457 före Kristus, måste de 2 300 åren i Danielsboken 8:14 upphöra år 1843. Alltså väntade vi änden under detta år och därmed Herrens ankomst. Vi blev naturligt nog besvikna, då året var över och ingen Frälsare hade kommit.
Det var inte genast, som vi insåg, att i fall dekretet inte gavs ut i början på år 457 före Kr., skulle de 2 300 åren inte vara fullbordade vid slutet på 1843. Men det konstaterades, att påbudet offentliggjordes i slutet av år 457 före Kr. och därför måste den profetiska perioden nå fram till hösten 1844. Därför dröjde inte synen rörande tiden, fastän den tycktes göra det. Vi lärde oss, att hålla fast vid profetens uttalande: ”Ty ännu måste synen vänta på sin tid, men den skyndar mot sin fullbordan och ljuger inte. Om den dröjer, vänta på den, ty den kommer helt visst, den skall inte utebli.” Habackuk 2:3.
Gud prövade Sitt folk grundligt, genom att tiden gick ut 1843. Misstaget, som gjordes i beräkningen av den profetiska (53) perioden, uppdagades inte omgående ens av lärde män, som motsatte sig deras syn, som väntade sig Kristi ankomst. Högt utbildade personer tillkännagav, att herr Miller hade rätt i beräkningen av tidpunkten, även om de inte delade hans uppfattning om de händelser, som skulle avsluta perioden. Men de och Guds väntande folk delade den tidsmässiga missuppfattningen.
De, som blev besvikna, lämnades inte länge i mörker; ty genom att söka i de profetiska perioderna under allvarlig bön, upptäcktes misstaget, liksom den profetiska pennans kalkylerande och skissande av dessa perioder ned till väntan under besvikelsens tid. I den glädjerika förväntan inför Kristi ankomst hade visionens synbara (59) uteblivelse inte tagits i beaktande och utgjorde en trist och oväntad överraskning. Dock var denna prövning nödvändig, för att utveckla och styrka de på sanningen uppriktigt troende.
Nytt hopp
Vårt hopp kretsade nu kring Herrens ankomst 1844. Detta var också tiden för budskapet från den andre ängeln, som flög över himlavalvet och ropade: ”’Fallet, fallet är det stora Babylon”. Uppenbarelseboken 14:8. Det budskapet blev först förkunnat av Guds tjänare under sommaren 1844. Som följd härav, lämnade många de fallna församlingarna. I förbindelse med detta budskap utbreddes midnattsropet [se Matteusevangeliet 25:1-13]: ”Se, brudgummen kommer! Gå ut och möt honom” {vers 6}. I alla delar av landet förmedlades det ljus rörande detta budskap och ropet väckte tusentals. Det gick från stad till stad, från by till by och till fjärran liggande regioner. Det nådde de lärda och begåvade, så väl som de tillbakadragna och ödmjuka.
Detta var det lyckligaste året i mitt liv. Mitt hjärta var fullt av glad förväntan, men jag närde stor medömkan och bekymmer för dem, som var modlösa och saknade hopp i Jesus. Vi förenade oss, som ett folk, i allvarlig bön för en sund erfarenhet och ett omisskännligt vittnesbörd om, att vi godkänts av Gud.
Ett trosprov
Vi behövde stort tålamod, ty bespottarna var många. Vi blev ofta hälsade med hånfulla åsyftningar på vår tidigare besvikelse. De ortodoxa församlingarna använde alla medel, för att tron på Kristi snara ankomst inte skulle spridas. De, som (60) vågade att nämna ett hopp om Kristi snara anländande vid deras möten, motarbetades på plats. Bekännande älskare av Jesus förkastade hånfullt nyheterna om, att Han, som de kallade för sin bäste Vän, snart skulle besöka dem. De blev upphetsade och vreda mot dem, som proklamerade budskapet om Hans anländande och som gladde sig över, att de inom kort skulle se Honom i Hans härlighet.
En förberedande period
Varje ögonblick tycktes mig vara av yttersta vikt. Jag kände, att vi gjorde ett arbete för evigheten och att de likgiltiga och ointresserade svävade i den största fara. Min tro var fri från tvivel och jag tillägnade mig Jesu dyrbara löften. Han sade till Sina lärjungar: ”Be och ni skall få” {Johannesevangeliet 16:24}. Jag trodde fullt och fast på, att vad jag än bad om i överensstämmelse med Guds vilja, helt säkert skulle ges mig. Jag sjönk ned i ödmjukhet vid Jesu fötter, med mitt hjärta i harmoni med Hans vilja.
Jag besökte ofta familjer och kom att be allvarligt med dem, som var illa tilltygade av fruktan och förtvivlan. Min tro var så stark, att jag aldrig tvivlade ett ögonblick, att Gud skulle besvara min bön och utan ett enda undantag vilade Jesu frid och välsignelse över oss, som svar på våra ödmjuka böner. De förtvivlades hjärtan gladdes av ljus och hopp.
Med flitig hjärtrannsakelse och ödmjuk bekännelse nådde vi den förväntade tidpunkten - under bön. Varje morgon kände vi, att det var vår första uppgift, att säkra oss bevis för, att vår livsföring var riktig inför Gud. Vår omsorg om varandra ökade; vi bad (61) mycket med och för varandra. Vi samlades i fruktträdgårdar och lundar, för att tala med Gud och frambära våra böner till Honom och förnam oss mera fullt vara i Hans närvaro, då vi var omgivna av Hans händers verk i naturen. Frälsningens glädje var mera nödvändig för oss, än mat och dryck. I fall skyar fördunklade våra tankar, vågade vi vare sig vila eller sova, förrän de hade drivits undan av medvetenheten om vår godtagelse hos Herren.
Tiden kom och gick
Guds väntande folk närmade sig stunden, medan de innerligt hoppades, att deras glädje skulle bli fullständig vid Frälsarens ankomst. Men på nytt förflöt tiden, utan att den markerades av Jesu anländande. Det var svårt, att åter ta itu med vardagens bestyr, som vi hade trott, att vi skulle slippa för alltid. Det var en bitter besvikelse, som drabbade den lilla flock, vars tro hade varit så stark och vars hopp hade varit så högt. Men vi blev överraskade över, att vi kände oss så fria i Herren och blev så starkt stöttade av Hans kraft och nåd.
Erfarenheten från de tidigare åren upprepades emellertid i större omfattning. Många gav upp sin tro. En del, som hade varit starkt överbevisade, blev så djupt sårade i sin stolthet, att de bara ville fly undan världen. Liksom Jona, beklagade de sig inför Gud och valde döden framför livet. De, som hade byggt sin tro på andras vittnesbörd och inte på Guds Ord, stod redo, att ändra uppfattning. Den andra stora prövningen avslöjade en massa värdelöst andligt avskräde, som följt med adventtrons starka ström och som, för en tid, följde hack i häl på de sant troende och uppriktiga medarbetarna.
Vi blev besvikna, men inte modlösa. Vi beslutade oss för, att inte knorra över den prövning, (62) som Herren utgöt över oss, för att ta bort slagget och förädla oss som guld i ugnen. Nej, i stället tänkte vi tåligt underordna oss den reningsprocess, som Gud ansåg vara nödvändig för oss; och vänta med tålmodigt hopp om, att Frälsaren skulle återlösa Sina prövade och trofasta.
Vi var fasta i tron, att förkunnelsen om en bestämd tidpunkt kommit från Gud. Det var detta, som fick människor till, att granska Bibeln flitigt och uppdaga sanningar de aldrig förr hade insett. Jona blev sänd av Gud, för att förkunna på Nineves gator, att inom fyrtio dagar skulle staden förstöras; men Gud godtog Ninevebornas ödmjukelse och förlängde deras prövotid. Likväl var det budskap, som Jonas bragte, sänt av Gud och Nineve prövades enligt Hans vilja. Världen betraktade vårt hopp som ett bedrägeri och vår besvikelse som dess därpå följande, naturliga nederlag; men fastän vi hade tagit miste angående den händelse, som skulle inträffa under perioden, var det inget fel på den verkliga syn, som lät vänta på sig.
Men de, som hade väntat på Herrens ankomst, var inte utan tröst. De hade uppnått värdefull kunskap, genom att granska Ordet. Frälsningsplanen framstod tydligare för deras förståelse. Varje dag upptäckte de ny skönhet på de helgade sidorna och en vidunderlig harmoni löpte igenom det hela, ett Skriftställe förklarade ett annat och inget överflödigt ord hade använts.
Vår besvikelse var inte lika stor, som lärjungarnas. Då Människosonen red segerrik in i Jerusalem, förväntades Han att bli krönt till kung. Folk flockades från hela den omkringliggande regionen och ropade: ”Hosianna, Davids son!” Matteusevangeliet 21:9. Och då prästerna och de äldste bad Jesus om, att stilla mängden, förklarade Han, att i fall dessa vore tysta, skulle stenarna ropa, (63) för att profetian skulle gå i uppfyllelse. Ändå såg just dessa lärjungar några dagar senare sin avhållne Mästare, som de hade trott skulle regera på Davids tron, upphängd på det hemska korset inför de hånfulla och bespottande fariséerna. Deras höga hopp brast och dödens mörker lägrade sig runt dem. Icke desto mindre var Kristus trofast mot Sina löften. Ljuvlig var den tröst Han gav Sitt folk, rik var de sannas och trofastas belöning.
Herr Miller och hans anhängare menade, att den i Danielsboken 8:14 omtalade helgedomens rening betydde renandet av jorden i eld, strax innan den blir de heligas boning. Reningen skulle inträffa vid Kristi ankomst; därför väntade vi oss denna händelse vid utgången av de 2 300 dagarna, eller åren. Men efter vår besvikelse forskade vi nogsamt i Skrifterna under bön och allvarligt begrundande och efter en tids ovisshet lystes vårt mörker upp; tvivel och osäkerhet jagades på flykten!
I stället för, att profetian i Danielsboken 8:14 åsyftar jordens rening, var det nu tydligt, att den pekade hän till vår översteprästs avslutande arbete i Himmelen, den avslutande soningen och beredelsen av folket till, att hålla stånd till dagen för Hans ankomst.