Innan jag lämnade Australien och efter det att jag kommit hem till Amerika har jag fått instruktion om att det skall utföras ett stort arbete i Amerika. De som var med vid verkets början håller på att försvinna. Bara få av banbrytarna finns ännu kvar bland oss. Många av de tunga bördor som tidigare bars av män med lång erfarenhet faller nu på yngre män.
Med denna överflyttning av ansvaret till arbetare med mer eller mindre begränsad erfarenhet följer vissa faror, som vi behöver vara på vår vakt emot. Världen är full av prestigekamp. Benägenheten att frigöra sig från medarbetare, splittringens anda ligger i själva den luft vi inandas. Några betraktar varje ansträngning att införa ordning som farlig, som en begränsning av den personliga friheten, något som vi måste frukta som påvevälde. Dessa vilseledda människor ser det som en dygd att kunna berömma sig av sin frihet att tänka och handla självständigt. De säger, att de inte vill rätta sig efter någon människas råd och att de inte är ansvariga inför någon människa. Jag har undervisats om att Satan gör särskilda ansträngningar för att leda människor till att tro, att det är välbehagligt inför Gud att de väljer sin egen väg utan att ta råd av sina bröder.
Häri ligger en allvarlig fara för vårt verks framgång. Vi måste vara försiktiga och förståndiga i vårt handlingssätt, i överensstämmelse med gudshängivna rådgivares omdöme. I detta ligger vår trygghet och styrka. I motsatt fall kan Gud inte arbeta med oss, genom oss och för oss.
Hur skulle det inte glädja Satan om han kunde lyckas att vinna insteg bland vårt folk och skapa oordning i verksamheten! I en tid som denna är det nödvändigt med en grundlig organisation som skulle bli den största krafttillgången för att utestänga falska rörelser och omintetgöra anspråk som Guds ord inte godkänner. Vi vill hålla linjerna klara så att ingenting skall kunna bryta ned det system av organisation och ordning som genom klokt och omsorgsfullt arbete har byggts upp. Frihet får i denna tid inte ges åt odisciplinerade element som vill vinna kontroll över verksamheten.
Några har framhållit tanken att vi, när vi närmar oss tidens avslutning, kommer att uppträda oberoende av varje religiös organisation. Men Herren har undervisat mig om att det i detta verk inte finns någonting som heter varje människas oberoende. Stjärnorna på himlen är allesammans styrda av lagar, och var och en av dem påverkar de andra att göra Guds vilja, så att de gemensamt följer den lag som bestämmer deras rörelser. För att Herrens verk skall kunna vinna gynnsam och säker framgång måste Hans folk hålla samman.
Det ryckvisa, ojämna beteendet hos några som kallar sig kristna, kan mycket väl jämföras med det arbete som utförs av starka men inte inkörda hästar. När en drar framåt drar den andre bakåt, och när kusken ropar till dem störtar den ene fram med ett ryck medan den andre förblir stående orörlig. Om människor inte vill arbeta tillsammans i detta stora och härliga verk för denna tid, kommer förvirring att uppstå. Det är inte något gott tecken när någon vägrar att samarbeta med sina bröder utan föredrar att handla på egen hand. Arbetarna måste hysa förtroende för de bröder som känner sig fria att påpeka varje avvikelse från de rätta principerna. Om människor bär Kristi ok kan de inte dra åt var sitt håll. De kommer att dra tillsammans med Kristus.
Några arbetare drar med all den styrka Gud har gett dem, men de har ännu inte lärt sig att de inte skall dra ensamma. I stället för att isolera sig bör de sluta sig samman med sina medarbetare. Om de inte gör det kommer deras arbete att utföras vid felaktig tidpunkt och på felaktigt sätt. De kommer ofta att motarbeta det som Gud vill skulle bli utfört, och deras arbete skulle bli mer än bortslösat.
På andra sidan måste de ledande bland Guds folk vara på sin vakt mot faran att fördöma metoder som tillämpas av enskilda arbetare som Herren leder att utföra ett särskilt arbete, som bara få är skickade att utföra. Bröder med ansvar bör inte vara för snabba att kritisera handlingar som inte helt överensstämmer med deras egna arbetsmetoder. De får aldrig anse att varje plan skall bära prägel av deras egen personlighet. De får inte vara rädda för att hysa förtroende för andras metoder och om de underlåter att visa förtroende för en medarbetare som i ödmjukhet och gudshängiven iver utför ett särskilt arbete på det sätt Gud har bestämt, hindrar de Guds saks framgång.
Gud både kan och vill använda några som inte har fått grundlig utbildning i människors skolor. Om man tvivlar på Hans makt att göra detta visar man uppenbar otro. Det är att begränsa allmakten hos Honom för vilken ingenting är omöjligt. Ack, om det funnes mindre av denna onödiga, misstrogna försiktighet. Den resulterar i att många krafter i församlingen inte kommer till användning. Den stänger vägen, så att den helige Ande inte kan använda människorna. Den gör att de som är villiga och ivriga att arbeta på samma sätt som Kristus, kommer att gå sysslolösa.
Då profeten såg hjul inuti andra hjul och hur levande väsen tycktes stå i samband med dem, tyckte han alltsammans såg invecklat och oförklarligt ut. Men mellan hjulen kunde han se den eviga visdomens hand och fullkomlig ordning som följd av Hans arbete. När Guds hand leder fungerar varje hjul i fullkomlig överensstämmelse med varje annat hjul. Det har visats mig att mänskliga redskap är benägna att sträva efter för mycket makt och själva söker vinna kontroll över verksamheten. De låter Herren Gud, den mäktige Arbetaren, i alltför hög grad stå utanför när de lägger fram sina metoder och planer, och de överlåter inte allt angående verkets framgång åt Honom. Ingen bör ett enda ögonblick tro att han själv kan ta hand om det som tillhör den store JAG ÄR. Genom Sin försyn bereder Gud en sådan utväg att verket kan utföras av mänskliga redskap. Varje människa bör därför stå på sin post och utföra sin plikt i denna tid och visa att Gud är hennes lärare.
Generalkonferensen
Herren har ofta instruerat mig om att den ena människans omdöme aldrig skall underläggas någon annan människas omdöme. En enda man eller några få män får aldrig tro att de äger tillräcklig visdom och makt att kontrollera verksamheten och bestämma vilka planer som skall följas. Men när bröder från alla delar av arbetsfältet är samlade till generalkonferens och där framhåller sin mening, får man inte hålla fast vid personligt oberoende och personliga åsikter utan måste underordna sig. Ingen arbetare borde någonsin betrakta det som en dygd att fortsättningsvis hävda sin uppfattning om självständighet i opposition mot generalkonferensens beslut.
Vid vissa tillfällen då en liten grupp av män har anförtrotts den allmänna ledningen av arbetet har man i generalkonferensens namn försökt genomföra oförståndiga planer och begränsa Guds verk. Då har jag ibland sagt att jag inte längre kan betrakta generalkonferensens röst som Guds röst, såsom den blivit respekterad av dessa få män. Men därmed är inte sagt att man inte skall respektera de beslut som fattades av generalkonferensen i en församling av regelmässigt valda representanter från alla delar av arbetsfältet. Gud har förordnat att när representanter från Hans församling från alla delar av jorden är samlade till generalkonferens skall de ha auktoritet. Det fel som några står i fara att begå, är att de tillskriver en mans eller några få mäns uppfattning och bedömning samma mått av auktoritet och inflytande som Gud i Sin församling har tillskrivit generalkonferensen att bedöma och besluta när den är samlad för att lägga planer för utveckling och framgång i Hans verk.
När denna befogenhet, som Gud har tilldelat Sin församling överförs till en enda man och han får befogenhet att fatta beslut för andra, betyder detta avsteg från den sanna bibliska ordningen. Satans försök att påverka en sådan människas sinne kommer att i högsta grad bli försåtligt och ibland nära nog omöjligt att stå emot, eftersom fienden hoppas att han genom denne mans sinne skall kunna påverka många andras. Låt oss åt församlingen delegera den högsta organiserade auktoriteten och den makt som vi så lätt överlåter till en enda människa eller till en liten grupp människor. Vittnesbörd för församlingen, band 9, sid. 257-261