I all vår predikoverksamhet bör mer uppmärksamhet ägnas åt röstens utveckling. Man har kanske kunskaper, men om man inte förstår att använda rösten på rätt sätt, så kommer arbetet att misslyckas. Vad hjälper väl utbildning om man inte kan klä sina tankar i ett passande språk? Kunskap kommer att vara oss till liten hjälp om vi inte utvecklar förmågan att tala, men den är en förunderlig kraft när den är förenad med förmågan till att tala förståndiga, ändamålsenliga ord som sägs på ett sådant sätt att de väcker uppmärksamhet.
Elever som förväntar sig att bli arbetare i Guds sak, bör undervisas i att tala tydligt och okonstlat. I annat fall kommer de att förlora hälften av det inflytande som de skulle kunna utöva till det goda. Förmågan att kunna tala klart och tydligt och med en fyllig, väl avrundad stämma är ovärderlig i vilken sysselsättning som helst. Den är oumbärlig för dem som vill bli predikanter, evangelister, bibelarbetare eller kolportörer. De som har planer på att vara verksamma inom dessa områden, bör utbildas till att använda sin röst på ett sådant sätt att det kommer att göra ett avgjort gott intryck när de talar till folket om sanningen. Sanningen får inte skadas genom att framhållas genom ett bristfälligt yttrande.
Den kolportör som kan tala klart och tydligt om fördelarna med den bok som han vill sälja, kommer att se att detta är en stor hjälp i hans arbete. Kanske får han tillfälle att läsa ett avsnitt i sin bok. Genom klangen i sin stämma och genom det sätt han betonar orden, kan han få det som skildras till att framträda lika klart och tydligt i åhörarnas sinnen som om det verkligen kunde ses.
Den som ägnar sig åt bibelläsning i församlingen eller i familjekretsen, bör kunna läsa med ett mjukt, musikaliskt tonfall som kommer att rycka åhörarna med sig.
Evangeliets förkunnare bör kunna tala med kraft och på ett uttrycksfullt sätt, så att de gör det eviga Livets Ord så levande och uttrycksfullt, att åhörarna inte kan undgå att uppfatta dess betydelse. Det smärtar mig, när jag hör den bristfälliga rösten hos många av våra predikanter. Dessa predikanter berövar Gud den ära Han kunde ha fått, om de hade lärt sig att tala ordet med kraft.
Om att övervinna fel
Ingen bör anse sig lämplig att påbörja predikoverksamhet innan han genom ihärdig ansträngning har övervunnit varje fel i sitt uttal. Om han försöker tala till folket utan att veta hur talförmågan skall användas, är hälften av hans inflytande förspillt, därför att han har liten förmåga att vinna församlingens uppmärksamhet.
Vilken ställning en person än har, bör han lära sig att behärska sin röst, så att han, om något går fel, inte talar på ett sätt som väcker häftig vrede. Det händer alltför ofta att den som talar och den som blir tiltalad, uttrycker sig skarpt och hårt. Skarpa, befallande ord, som uttalas med ett hårt, irriterande tonfall, har skiljt vänner från varandra och lett till att själar gått förlorade…
I ett vittnesbördsmöte är det särskilt stort behov av att man uttalar sig klart och tydligt för att alla skall kunna höra de vittnesbörd som avläggs och ha nytta av dem. När Guds folk i sådana möten berättar om sina erfarenheter, bidrar det till att undanröja svårigheter och ge hjälp. Men alltför ofta ges vittnesbörden med ett så bristfälligt och otydligt uttal att det er omöjligt att få en riktig uppfattning om vad som har sagts. Därigenom går man ofta miste om välsignelsen.
Låt dem som ber och dem som talar uttala orden korrekt, med en klar, tydlig och jämn röst. Bön är en kraft till det goda när den framsägs som den bör. Den är ett av de medel som Herren använder till att meddela folket sanningens dyrbara skatter. Men bönen är inte vad den borde vara, på grund av de bedjandes bristfälliga röst. Satan gläder sig när de böner, som sänds upp till Gud, nästan är omöjliga att höra.
Låt Guds folk lära sig att tala och be på ett sätt, som kommer att vara en riktig framställning av de stora sanningar som de äger. Låt de vittnesbörd som avläggs och de böner som uppsänds, vara klara och tydliga. Därigenom kommer Gud att bli ärad. Låt alla göra det bästa möjliga av sin förmåga att tala.
Gud kräver en högre och fullkomligare förkunnartjänst. Han vanäras genom det ofullkomliga uttalet hos någon som genom en omsorgsfull ansträngning skulle kunna bli Hans användbara språkrör. Sanningen grumlas alltför ofta av det redskap genom vilket den meddelas.
Herren kallar alla som är knutna till Hans tjänst till att ägna uppmärksamhet år sin rösts utveckling, för att de på ett tillfredsställande sätt skall kunna tala om de stora och högtidliga sannningar som Han har anförtrott åt dem. Låt ingen skada sanningen genom ett bristfälligt uttal. Låt inte dem, som har försummat att utveckla sin talförmåga, anse att de är lämpliga som förkunnare, ty de har ännu inte tillägnat sig förmågan att förmedla budskapet.
Tydligt uttal
Låt, när ni predikar, varje ord uttalas fullständigt och väl avrundat och gör varje mening klar och tydlig, ända till det allra sista ordet. Många sänker rösten när de närmar sig slutet av en sats och talar så otydligt att kraften i tanken går förlorad. Ord som överhuvudtaget är värda att säga, förtjänar att bli uttalade med en klar och tydlig stämma med eftertyck och på ett kraftfullt sätt. Men leta aldrig efter ord som skall ge intryck av att du är lärd. Ju enklare ditt tal är, desto bättre kommer dina ord att förstås.
Unga män och kvinnor! Har Gud lagt ner i era hjärtan en önskan om att göra tjänst för Honom? Lägg i så fall an på att utveckla rösten efter allra bästa förmåga, så att du kan göra den dyrbara sanningen tydlig för andra. Vänj dig inte vid att be så otydligt och med en så låg röst att dina böner behöver en tolk. Be enkelt men klart och tydligt. Att tala med en så låg röst att den inte kan höras är inte något bevis på ödmjukhet.
Till dem som tänker på gå in i Guds tjänst som förkunnare, vill jag säga: Eftersträva beslutsamt att bli fullkomliga i att tala. Be Gud om hjälp att uppnå detta stora mål. Kom ihåg, när ni leder bön i församlingen, att ni talar till Gud och att Han vill att ni skall tala så att alla de närvarande kan höra det och ansluta sig till de böner som ni sänder upp. En bön som framsägs så fort att orden rörs ihop i ett virrvarr, tjänar inte till Guds ära och är inte till någon nytta för åhörarna. Låt predikanter och alla som ber i en församling, be på ett sådant sätt att Gud blir ärad och åhörarna välsignade. Låt dem tala långsamt och tydligt och med en röst som är tillräckligt hög för att kunna höras av alla, så att folket kan förena sig genom att säga ”Amen”.- Vittnesbörd f församlingen 6, sid. 380-383.
Somliga av våra mest begåvade predikanter gör sig själva en stor skada genom sitt bristfälliga tal. Medan de undervisar folk om plikten att lyda Guds moraliska lag, bör de inte själva kränka Guds lagar om liv och hälsa. Predikanterna bör stå rakt och tala långsamt, bestämt och tydligt, och ta ett djupt andetag för varje ny mening och sända ut orden genom stöd från bukmuskulaturen. Om de vill hålla sig till denna enkla regel och iaktta hälsolagarna i andra avseenden, kan de fortsätta att leva och göra nytta mycket längre än folk i något annat yrke. Bröstkorgen kommer att utvecklas och … talaren behöver sällan bli hes även om han ständigt måste tala. I stället för att få sjuka lungor kan predikanterna genom att visa omsorg övervinna varje anlag för denna typ av sjukdom.
Om inte predikanterna lär sig att tala i överensstämmelse med de fysiska lagarna, kommer de att offra sina liv och många kommer att sörja över förlusten av ”dessa martyrer för sanningens sak". Faktum är emellertid att de genom orätta vanor har handlat orätt mot sig själva och mot den sanning som de representerar, och de har berövat Gud och världen den tjänst som de kunde ha utfört. Gud skulle ha varit glad över att få låta dem leva, men de begick långsamt självmord.
Det sätt på vilket sanningen framhålls, har ofta mycket att säga om huruvida den kommer att tas emot eller förkastas. Alla som verkar i den stora reformgärningen, bör tänka på hur de kan bli duktiga arbetare så att de kan utföra mesta möjliga goda och inte försvaga sanningens kraft genom sina egna brister.
Predikanter och de som ger undervisning, bör lära sig att tillägna sig ett klart och tydligt uttal, så att varje ord får höras helt och fullt. De, som talar fort och talar med övre delen av bröstkorgen och som blandar ihop orden och höjer rösten till en onaturlig nivå, blir snart hesa och de ord som uttalas, förlorar hälften av den styrka som de skulle ha haft om de hade uttalats långsamt och tydligt och inte så högt. Åhörarna börjar tycka synd om talaren, eftersom de vet att han begår våld mot sig själv. De fruktar att han kan bryta samman när som helst. Att en man arbetar sig upp till ett tillstånd av extas och gestikulering, är inte något bevis på brinnande kärlek till Gud. ”Ty kroppsövning är i någon mån nyttig”, säger aposteln. (1 Tim. 4: 8)
Världens Frälsare vill att Hans medarbetare skall representera Honom. Ju mer innerligt en man vandrar med Gud, desto mer felfri kommer han att vara i sitt tal, sitt uppförande, sin hållning och sina gester. Ett grovt, ohyfsat uppträdande såg man aldrig hos vår förebild, Jesus Kristus. Han var en himlens representant. Hans efterföljare skall likna Honom.
Somliga resonerar så, att Herren genom Sin helige Ande skall göra en man skickad att tala så som Han vill att han skall tala, men Herren har inte för avsikt att utföra den gärning som Han har gett människan i uppdrag att utföra. Han har gett oss förmåga att tänka och tillfällen att utveckla sinne och uppförande. Efter att vi har gjort allt det vi kan göra själva och på bästa sätt använt de tillfällen som står till vårt förfogande, kan vi vända oss till Gud i allvarlig bön om att Han genom Sin Ande skall göra det, som vi inte kan göra av oss själva. Vittnesbörd f församlingen 4, sid. 404, 405.