Unga män måste gå in i predikogärningen som Jesu medarbetare och ta del av Hans självförnekande och självuppoffrande liv, genom att ge uttryck för Mästarens ord: ”Och jag helgar mig för dem, för att de skall vara helgade i sanningen.” (Joh. 17:19) Om de överlämnar sig till Gud, så kommer Han att använda dem som hjälp till att utföra Sin plan för själars frälsning. Låt den unge mannen, som har påbörjat sin förkunnargärning, se ärligt på sin kallelse och bestämma sig för att helga sin tid, sin kraft och sitt inflytande till gärningen, fullt uppmärksam på under vilka villkor han tjänar Återlösaren.
Banerförare faller bort och unga män måste förberedas till att fylla de platser som blir tomma, för att budskapet framdeles måtte kunna förkunnas. Den aggressiva kampen måste utvidgas. De som äger ungdom och styrka, måste resa ut till jordens mörka platser för att kalla förlorade själar till omvändelse. Men de måste först rena själens tempel från all orenhet och låta Kristus få plats på hjärtats tron.
”Ge akt!"
Till varje ung man som går in i förkunnargärningen, lyder Pauli ord till Timoteus: ”Ge akt på dig själv och på din undervisning.” (1 Tim. 4: 16) ”Dig själv” behöver den första uppmärksamheten. Överlämna dig själv till Herren till rening och helgelse. Ett gudomligt exempel kommer att väga mer för sanningen än den största vältalighet som inte åtföljs av ett välordnat liv. Sätt själens lampa i stånd och fyll den med Andens olja. Sök hos Kristus den nåd och den klara uppfattning, som kommer att sätta dig i stånd till att utföra ett fruktbart arbete. Lär av Honom vad det innebär att verka för dem som Han gav Sitt liv för.
”Ge akt!" först på dig själv och därefter på läran. Låt inte ditt hjärta bli förhärdat av synd. Rannsaka noggrant ditt uppförande och dina vanor. Jämför dem med Guds Ord och bryt dig loss från varje orätt vana och njutning i ditt liv. Böj dina knän för Gud och be Honom om att kunna förstå Hans Ord. Förvissa dig om att du känner sanningens verkliga principer. När du sedan stöter på motståndare, kommer du inte att möta dem i din egen kraft. En Guds ängel kommer att stå vid din sid. och hjälpa dig att finna svar på varje fråga som kan ställas. Dag för dag måste du vara innesluten i Jesus, hur situationen än är. Då kommer dina ord och ditt exempel att ha ett starkt inflytande till det goda.
Ingen utsäkt för bristande kunskap
Somliga av dem som tar itu med förkunnargärningen känner ingen börda för verket. De har felaktiga uppfattningar om en predikants kvalifikationer. De anser, att det bara krävs en aning noggrant studium av bokliga ämnen eller av Guds ord för att bli lämplig som predikant. Somliga av dem som undervisar om sanningen för vår tid har så bristfällig kunskap om Bibeln, att det är svårt för dem att citera en bibeltext korrekt utantill. Genom att fortsätta på detta pinsamma sätt syndar de mot Gud. De förvränger Skriften och får Bibeln att säga saker som inte står skrivna.
Somliga anser att utbildning eller en grundlig kunskap om Skriften spelar mindre roll om man bara har Anden. Gud sänder emellertid aldrig Sin Ande för att godkänna brist på kunskap. Han kan och vill förbarma Sig och också välsigna dem som befinner sig i den ställningen, att det är omöjligt för dem att uppnå en utbildning. Ibland nedlåter Han sig också till att låta sin kraft fullkomnas i deras skröplighet. Det är emellertid sådana människors plikt att studera Hans Ord. Brist på kunskap i de bokliga ämnena ursäktar inte försummelse av bibelstudier, eftersom de inspirerade orden är så tydliga, att den olärde kan förstå dem.
Att besvara gästfrihet
Unga predikanter bör visa sig vara dugliga överallt där de är. När de besöker folk i deras hem, bör de inte gå sysslolösa och inte företa sig något för att hjälpa dem som de tar emot gästfrihet hos. Plikter är ömsesidiga. Om predikanten får del av sina vänners gästfrihet, så är det hans plikt att besvara deras vänlighet genom att visa omtänksamhet och hänsyn i sin vägledning av dem. Värden är kanske en man som har sina bekymmer och arbetar hårt. Genom att visa villighet inte bara att hjälpa sig själv utan också till att ge timlig handräckning till andra, kan predikanten ofta vinna tillgång till hjärtat och bana väg för tillägnandet av sanningen.
Lusten till maklighet och - kan vi säga - till fysisk lättja gör en man olämplig för att vara predikant. De som förbereder sig till att gå in i förkunnargärningen, bör lära sig utföra ett hårt fysiskt arbete. Då kommer de att vara bättre i stånd till att utföra hårt tankearbete.
Låt de unga männen sätta upp klara riktlinjer, som kan vägleda dem under svåra förhållanden. När det inträder en kris som kräver aktiva, väl utvecklade krafter och ett klart, starkt och praktiskt förstånd, och när ett svårt arbete måste utföras i vilket varje insats räknas eller när det uppstår förvecklingar som man bara kan möta med visdom från höjden, då kommer de unga människor, som genom allvarligt arbete har lärt sig att övervinna svårigheter, att kunna leva upp till det krav som ställs på arbetare.
Nödvändigheten av trofasthet
Sedan försöker aposteln göra klart för Timoteus hur nödvändigt det var att han var fast i tron. "Fördenskull påminner jag dig", skrev han, "att du må uppliva den nådegåva från Gud, som i följd av min handpåläggning finnes i dig. Ty Gud har icke givit oss en försagdhetens ande, utan en kraftens och kärlekens och tuktighetens ande. Blygs därför icke för vittnesbördet om vår Herre, ej heller för mig, Hans fånge, utan bär också du ditt lidande för evangelium, genom den kraft som Gud giver." – 2 Tim. 1:6-8.
Paulus förmanar Timoteus att komma ihåg att han har blivit kallad med "en helig kallelse" att förkunna Hans kraft som "fört liv och oförgänglighet fram i ljuset genom evangelium, till vars förkunnare och apostel och lärare jag har blivit satt. Fördenskull lider jag också detta, men jag blyges dock icke därför. Ty jag vet på vem jag tror, och jag är viss om att Han är mäktig att för 'den dagen' bevara vad som har blivit mig betrott." – 2 Tim. 1:10-12.
Under sin långa verksamhetstid hade Paulus aldrig vacklat i sin trohet mot Frälsaren. Var han än befann sig, vare sig inför hotfulla fariséer eller de romerska myndigheterna, inför den uppretade pöbeln i Lystra eller de ångerfulla människorna i det makedoniska fängelset eller då han samtalade med de förskräckta sjömännen på det av vågorna hårt ansatta skeppsvraket eller då han stod ensam inför Nero för att försvara sig, hade han aldrig någonsin blygts över den sak som han försvarade. Det enda stora syftet med hans kristna liv hade varit att tjäna Honom som han en gång hade föraktat. Inga motgångar eller förföljelser hade kunnat förmå honom att vända sig bort ifrån denna avsikt. Hans tro som hade stärkts genom påfrestningar och renats genom uppoffringar, uppehöll honom och gav honom förnyade krafter.
"Så bliv nu du, min son", fortsatte Paulus, "allt starkare i den nåd som är i Kristus Jesus. Och vad du har hört av mig och fått betygat av många vittnen, det må du betro åt män, som äro förtroende värda, och som kunna bliva skickliga att i sin ordning undervisa andra. Bär också du ditt lidande såsom en god Kristi Jesu stridsman."
En sann Guds förkunnare kommer inte att dra sig undan svårigheter eller ansvar. Från den källa, som aldrig sviker den som uppriktigt söker gudomlig kraft, hämtar han sin styrka genom vilken han kan möta och övervinna frestelser och utföra det uppdrag som Gud gett honom. Den nåd som han får del av, ökar hans förmåga att lära känna Gud och hans Son. Av hela sin själ längtar han efter att kunna utföra en godtagbar tjänst för sin Mästare. Och efterhand som han går framåt på den kristna vägen blir han "starkare i den nåd som är i Kristus Jesus". Denna nåd gör det möjligt för honom att bli ett troget vittne om det som han har hört. Han föraktar inte och försummar inte heller den kunskap som han fått av Gud, utan meddelar den åt trogna människor, som i sin tur undervisar andra. - Löftestiden, sid. 468-470.