I en dröm jag fick den 29 september 1886, var jag tillsammans med ett stort sällskap som letade efter bär. I sällskapet var det många unga män och kvinnor som skulle hjälpa till med att samla in frukt. Vi verkade befinna oss i en stad, för det fanns bara litet obebyggd mark, men omkring staden var det öppna marker, vackra grupper av träd och det fanns uppodlade trädgårdar. En stor vagn lastad med förnödenheter till vårt sällskap körde framför oss.
Snart stannade vagnen och sällskapet spred sig i alla riktninger för att leta efter bär. Överallt omkring vagnen fanns det både höga och låga buskar med stora, fina bär, men alla i sällskapet såg för långt bort för att kunne se dem. Jag började plocka frukten i närheten, men med stor försiktighet av rädsla för att plocka de gröna bär, som var så blandade med de mogna bären, att jag bara kunde plocka ett eller två bär av varje klase.
En del av de stora, fina bären hade fallit av och låg på jorden till hälften uppätna av mask och insekter. ”Ack”, tänkte jag, ”om bara någon hade kommit till detta fält tidigare, så kunde all denna dyrbara frukt ha räddats, men nu är det för sent. Jag vill ändå plocka upp dessa för att se om det skulle kunna finnas något gott ibland dem. Och även om dessa bär är alldeles förstörda, så kan jag åtminstone visa bröderna vad de kunde ha funnit, om de inte hade varit för sent ute.
Just då kom två eller tre av sällskapet gående i närheten av den plats där jag var. De pratade med varandra och verkade vara intensivt upptagna av varandras sällskap. Då de fick syn på mig, sade de: ”Vi har sökt överallt och kan inte finna någon frukt.” De såg med förundran på den mängd jag hade. Jag sade: ”Det finns mer att hämta på de här buskarna.” De började plocka, men slutade snart. De sade: ”Vi har ingen rätt till att plocka här. Du har funnit stället och frukten tillhör dig.” Men jag svarade: ”Det spelar ingen roll. Plocka bara där ni kan finna något. Detta är Guds åker och de här bären är Hans. Ni har rätt att plocka dem.”
Men snart tycktes jag vara ensam igen. Med korta mellanrum hörde jag prat och skratt borta vid vagnen. Jag ropade till dem som var där: ”Vad gör ni nu?” De svarade: ”Vi kunde inte finna några bär och eftersom vi var trötta och hungriga, tänkte vi att vi skulle gå bort till vagnen och få litet att äta. När vi har vilat oss en stund, skall vi gå ut igen.”
”Men ni har ju inte samlat något än”, sade jag. ”Ni äter upp all vår mat utan att skaffa oss något mer. Jag kan inte äta än. Det finns för mycket bär att plocka. Ni fann den inte för att ni inte sökte så noggrant. Den hänger inte utanpå buskarna. Ni måste leta efter den. Det er sant att ni inte kan plocka en handfull åt gången, men genom att titta noga bland de gröna bären kommer ni att finna verkligt utsökta bär.”
Min lilla hink var snart full av bär, så jag tog med mig dem till vagnen. Jag sade: ”Detta är de finaste bär jag någonsin har plockat. Jag plockade dem alldeles här i närheten, medan ni tröttade ut er med att leta på avstånd utan framgång. Så kom alla för att se mina bär. De sade: ”Detta är ju fasta, goda bär från högstammade buskar. Vi trodde inte att det fanns något på de höga buskarna. Därför letade vi bara efter bär på de låga och fann bara få av dessa.”
Jag sade då: ”Vill ni ta hand om de här bären och sedan följa med mig för att plocka fler bär på de höga buskarna? Men de hade inte förberett sig för att bry sig om bären. Det fanns fat och påsar i mängd, men dessa hade man använt till att ha mat i. Jag tröttnade på att vänta. Till sist frågade jag: ”Kom ni inte hit för att plocka bär? Varför har ni inte förberett er för att kunna ta hand om dem?”
En av dem svarade: ”Syster White, vi väntade oss verkligen inte att finna några bär här där det finns så många hus och där det händer så många olika saker, men eftersom du föreföll att vara så ivrig med att plocka bär, så bestämde vi oss för att följa med. Vi tänkte, att vi skulle ta med oss tillräckligt att äta och att vi skulle njuta av själva utflykten även om vi inte fann några bär.”
Jag svarade: ”Jag förstår inte ett sådant sätt att arbeta. Jag vill gå bort till buskarna en gång till. Det är redan långt fram på dagen och snart kommer natten, då vi inte kan samla någon frukt.” Några följde med mig, men andra stannade på nytt kvar vid vagnen för att äta.
På ett ställe hade en liten grupp samlats och var ivrigt upptagna av att samtala om något som föreföll att intressera dem mycket. Jag gick bort till dem och fann att ett litet barn i en kvinnas armar hade fängslat deras uppmärksamhet. Jag sade: ”Det är bara en kort tid kvar och ni borde hellre arbeta medan det ännu är möjligt.”
Många var upptagna av en ung man och en ung kvinna som kapplöpte bort till vagnen. När de kom dit, var de så utmattade att de måste sätta sig och vila. Också andra hade slagit sig ner för att vila i gräset.
Så gick dagen. Det blev mycket litet gjort. Till sist sade jag: ”Bröder, ni kallar detta en misslyckad tur. Om det är på det här sättet ni arbetar, så undrar jag inte på att ni saknar framgång. Er framgång eller brist på framgång är beroende av det sätt, som ni tar itu med ert arbete på. Här finns bär, för jag har funnit dem. Somliga av er har förgäves genomsökt de låga buskarna, medan andra har funnit några få bär, men de höga buskarna har ni gått förbi, bara för att ni inte väntade er att finna frukt på dem. Ni ser att de bär jag har samlat är stora och mogna. Snart kommer andra bär att vara mogna och vi kan gå över buskarna en gång till. På det sättet fick jag lära mig att plocka bär. Om ni hade letat i närheten av vagnen, så kunde ni ha funnit frukt lika väl som jag.
Den undervisning som ni i dag har gett dem, som just håller på att lära sig att utföra sådant arbete, kommer de att efterlikna. Herren har placerat de fruktbärande buskarna precis mitt i dessa tätt bebyggda orter och Han förväntar sig att ni skall finna dem. Ni har varit alltför upptagna av att äta och roa er. Ni kom inte hit fast beslutna att finna frukt.
Ni måste i fortsättningen arbeta med större iver och djupare allvar och med en helt annan målsättning. Annars kommer ert arbete aldrig att bli framgångsrikt. Genom att utföra ert arbete på rätt sätt kommer ni att lära de yngre arbetarna att förstå, att sådana saker som att äta och roa sig har mindre betydelse. Det har krävts ett hårt arbete att föra vagnen med förnödenheterna hit, men ni har tänkt mer på maten än på den frukt ni borde ha med er hem som ett resultat av ert arbete. Ni bör vara flitiga. Ni bör först plocka de bär som är närmast. Därefter bör ni söka efter dem som finns längre bort. Sedan kan ni gå tillbaka och på nytt arbeta i närheten. På det sättet kommer ni att ha framgång.”