Böner som hålls i en offentlig församling, bör vara korta och sakliga. Gud vill inte att vi skall göra andaktsstunden tröttande genom långdragna böner. Kristus tvingade inte på Sina lärjungar långa böner och besvärliga ceremonier. ”När ni ber”, säger Han, ”skall ni inte vara som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och gathörnen för att synas av människor.” (Matt. 6:5)
Fariseerne hade fastställda tider för bön. När de, vilket ofta hände, befann sig ute vid den bestämda tidpunkten, stannade de där de var - kanske på gatan eller på torget, mitt i den rastlösa folkmassan - och läste med hög röst sina formella böner. En sådan tillbedjan, utförd uteslutande till självförhärligande, gav anledning till en skoningslös tillrättavisning från Jesu sida. Däremot avrådde Han inte från offentlig bön, ty Han bad själv med Sina lärjungar och med folkskaran. Han betonade emellertid den tanken för sina lärjungar, att deras offentliga böner skulle vara korta.
Några få minuter är tillräckligt lång tid för varje allmän offentlig bön. Det kan finnas tillfällen, då bönen på ett särskilt sätt inges av Guds Ande. Den längtande själen känner sig gripen och söker efter Gud. Anden kämpar, liksom Jakob gjorde, och kommer inte att slå sig till ro utan en särskild uppenbarelse av Guds kraft. I sådana stunder kan en längre bön vara berättigad.
Det sänds upp många tröttande böner, som mer liknar ett föredrag som man håller för Herren än en begäran som man kommer till Honom med. Det skulle vara bättre om de som håller sådana böner, inskränkte sig till den bön som Kristus lärde Sina lärjungar. Långa böner tröttar åhörarna och förbereder dem inte till att lyssna på den undervisning som sedan följer.
Långa, långsamma böner i offentliga församlingar beror ofta på försummelse av bön i den egna kammaren. Låt inte predikanterna i sina böner utföra en veckas försummade plikter i hopp om att kunna sona sin försummelse och lugna sina samveten. Sådana böner leder ofta till att andra förs ned till en låg andlig nivå.
Innan predikanten stiger upp i predikstolen, bör han söka Gud i sin egen kammare och komma i innerlig förbindelse med Honom. Där kan han upplyfta sin törstande själ till Gud och bli vederkvickt av nådens regn. Genom en smörjelse av den helige Ande, som ger honom en börda för själar, kommer han därefter inte att sända iväg församlingen utan att ha förkunnat Kristus, som är syndarens enda tillflykt. Under känslan av att han kanske aldrig mer kommer att träffa dessa åhörare, vill han komma med vädjanden som når fram till deras hjärtan. Och Mästaren, som känner människornas hjärtan, kommer att ge honom ord att tala och hjälpa honom att säga det som behöver sägas vid rätt tillfälle och med kraft.
Vördnad i bön
Somliga betraktar det som ett tecken på ödmjukhet att man ber till Gud på ett vardagligt sätt, som när man talar med en människa. De vanhelgar Hans namn genom att i onödan och på ett irrelevant sätt i sina böner blanda in orden: ”allsmäktige Gud” – förfärliga, heliga ord, som aldrig borde komma över våra läppar annat än med dämpad röst med en känsla av helig vördnad.
Ett högtravande språk är olämpligt i bön, oavsett om bönen hålls i en församling, i familjekretsen eller i den egna kammaren. Särskilt bör den som ber i en offentlig församling, använda enkla ord så att andra måtte förstå det som blir sagt och ansluta sig till bönen.
Trons bön som kommer från hjärtat, är den bön som blir hörd i himlen och besvarad på jorden. Gud förstår människornas behov. Han vet vad vi önskar, innan vi ber Honom. Han ser själens kamp med tvivel och frestelse. Han lägger märke till uppriktigheten hos den bedjande. Han kommer att godkänna själens förödmjukelse och lidande. Han säger: ”Jag skådar ner till den som är betryckt och har en förkrossad ande, och till den som fruktar mitt ord.” (Jes. 66:2)
Det är vår förmån, att kunna be med tillit, genom att Anden inger våra böner. Enkelt bör vi lägga fram våra behov inför Herren och gripa tag i Hans löften med en sådan tro, att de närvarande kommer att förstå att vi har lärt oss att segra tillsammans med Gud i bön. De kommer att uppmuntras till att tro att Herren är närvarande i mötet och de kommer att öppna sina hjärtan för att ta emot Hans välsignelse. Deras tro på vår uppriktighet kommer att växa och med villiga öron kommer de att lyssna till den undervisning som ges.
Våra böner bör vara fulla av ömhet och kärlek. När vi längtar efter en djupare och mer omfattande förståelse av Frälsarens kärlek, kommer vi att ropa till Gud om mer visdom. Om det någon gång har funnits behov av böner ur våra hjärtans djup och predikningar, så är det nu. Slutet på allting är nu nära. O, att vi på ett tillbörligt sätt kunde inse nödvändigheten av att söka Herren av hela vårt hjärta! Då skulle vi finna Honom.
Måtte Gud lära Sitt folk hur de skall be! Låt lärarna i våra skolor och predikanterna i våra församlingar dagligen lära sig i Kristi skola! Då kommer de att be med allvar och deras böner kommer att bli hörda och besvarade. Då kommer Ordet att förkunnas med kraft.
Vår ställning under bönen
Både vid offentlig och enskild tillbedjan är det vår förmån att böja knä inför Herren, när vi ber till Honom. Jesus, som är vårt exempel, ”föll på knä och bad”. Se Luk 22:41. Det berättas också om Hans lärjungar att de föll på knä och bad. Se Apg 9:40; 20:36; 21:5. Paulus säger: ”Därför böjer jag mina knän för Fadern.” Ef 3:14. Esra böjde knä, när han bekände Israels synder inför Gud. Esra 9:5 Daniel “ föll.. ner på sina knän tre gånger om dagen, bad och tackade sin Gud”. Dan 6:11
Sann vördnad för Gud får vi, när vi erkänner Hans oändliga storhet och förstår att Han är närvarande. Varje hjärta borde påverkas på djupet av denna förimmelse av den Osynlige. Stunden då vi ber är helig och platsen där vi ber är helig, eftersom Gud är där. När vi med vår ställning och vårt uppförande visar vördnad, kommer känslan som har väckt vördnaden till liv att fördjupas. “Hans namn är heligt och inger fruktan”, säger psalmisten. Ps 111:9 Änglarna skyler sitt ansikte, då de uttalar Hans namn. Med vilken vördnad borde då inte vi, som är fallna och syndiga, ta det namnet på våra läppar!
Det vore bra om både gamla och unga tänkte på de orden i Skriften, som visar hur man borde betrakta den plats, som kännetecknas av Guds närvaro. ”Ta av dig dina skor, du står på helig mark”, sa Han till Moses vid den brinnande busken. 2 Mos 3:5. Jakob utropade efter att ha sett änglarna i en syn: ”Herren är på denna plats, och jag visste det inte ... “ 1 Mos 28:16
”Men Herren är i sitt heliga tempel. Var stilla inför honom, hela jorden!”(Hab. 2:20)
Tråkiga, predikande böner är obefogade och malplacerade i en församling. En kort, innerlig bön uppsänd i tro kommer att göra åhörarnas hjärtan mjuka, medan de under långa böner otåligt kommer att vänta, som om de önskade att varje ord måtte vara det sista. Hade den predikant som håller en sådan bön kämpat med Gud i sin egen kammare tills han kände, att hans tro kunde gripa om löftet: ”Bed och ni skall få”, så skulle han i sin offentliga bön strax ha kommit till saken och bett med allvar och tro om nåd för sig själv och för sina åhörare.