”… var herdar för Guds hjord… och vaka över den…”
Kristus, det stora exemplet för alla predikanter, jämför sig med en herde. ”Jag är den gode herden”, säger Han. ”Den gode herden ger sitt liv för fåren.” ”Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och mina får känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern, och jag ger mitt liv för fåren.” (Joh. 10:11, 14, 15...)
Liksom en jordisk herde känner sina får, så känner den gudomlige Herden Sin hjord, som är spridd över hela världen. ”Ni, mina får, den hjord som jag för i bet, ni är människor och det är jag som är er Gud, säger HERREN, HERREN.” (Hes. 34:31)
I liknelsen om det förlorade fåret går herden ut för att söka efter ett enda får - det allra minsta antal som går att räkna. När Han upptäcker att ett av Hans får saknas, ser Han inte sorglöst på hjorden som är trygg inne i huset och säger: ”Jag har nittionio får och det skulle kosta Mig alltför mycket besvär att gå ut och söka efter det som har gått vilse. Låt det komma tillbaka av sig självt, så skall Jag låsa upp dörren till fållan och släppa in det!” Nej, så fort fåret har kommit bort, fylls herden av sorg och ängslan. Han lämnar de nittionio i fållan och går ut för att söka efter det, som har kommit bort. Det spelar ingen roll hur mörk och stormig natten är och hur farlig och osäker vägen kan vara eller hur långvarigt och tröttande sökandet kan bli. Han ger Sig inte förrän Han har funnit fåret.
Med vilken lättnad hör Han inte dess första svaga rop på avstånd! Vägledd av ljudet klättrar Han uppför de brantaste backar. Med risk för Sitt eget liv går Han ut på avgrundens yttersta rand. Så fortsätter Han att söka, medan ropet, som blir allt svagare, talar om för Honom att fåret är nära döden.
När Han sedan har funnit det som var förlorat - befaller han det då att följa med? Hotar Han det eller slår det eller jagar det framför Sig, medan Han tänker på det obehag och den ängslan Han har gått igenom för dess skull? Nej! Han lägger det utmattade fåret på Sina skuldror och med tacksam glädje över att Hans sökande inte har varit förgäves, vänder Han tillbaka till fållan. Hans tacksamhet får sitt uttryck i lovsång. ”Och när han sedan kommer hem, samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig! Jag har funnit mitt får som jag hade förlorat.”
På samma sätt förenar sig himlen och jorden i lovsång och tacksägelse när den förtappade syndaren blir funnen av den gode Herden. ”På samma sätt blir det glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig - inte över nittionio rättfärdiga som ingen bättring behöver.” (Luk. 15:6, 7)
Den store herden har underherdar, åt vilka Han anförtror omsorgen om Sina får och Sina lamm. Det första uppdrag, som Jesus anförtrodde Petrus, när Han återinsatte honom i tjänsten, var att föda Hans lamm. (Se Joh. 21:15) Detta var ett uppdrag som Petrus hade haft liten erfarenhet av. Den skulle kräva stor omsorg och mildhet, mycket tålamod och uthållighet. Det var en kallelse till honom att verka för barn och ungdom och för de nya i tron, att undervisa de okunniga, öppna Skrifterna för dem och att lära dem att göra nytta i Kristi tjänst. Hittills hade Petrus inte varit passande för att göra detta, inte ens för att kunna förstå betydelsen av det.
Den fråga, som Kristus ställde till Petrus, var avgörande. Han nämnde bara ett villkor för lärjungaskap och tjänst. ”Älskar du mig?” säger han. Detta är den enda nödvändiga förutsättningen. Även om Petrus kunde ha alla andra förutsättningar, så kunde han inte vara en trofast herde för Guds hjord utan Kristi kärlek. Kunskap, välvilja, vältalighet, tacksamhet och energi är allesammans hjälpmedel i det goda arbetet, men om en Kristi tjänare inte har Jesu kärlek i sitt hjärta, kommer hans uppdrag att misslyckas.
Den undervisning, som Petrus tog emot av Kristus vid Galileiska sjön, förde han med sig hela livet igenom. Vägledd av den Helige Ande skrev han till församlingarna:
”Jag uppmanar nu de äldste bland er, jag som själv är en av de äldste och vittne till Kristi lidanden och som också har del i den härlighet som kommer att uppenbaras: var herdar för Guds hjord som finns hos er och vaka över den, inte av tvång utan av fri vilja, så som Gud vill, inte för egen vinnings skull utan med hängivet hjärta. Uppträd inte som herrar över dem som kommit på er lott, utan var föredömen för hjorden. När den högste herden uppenbarar sig skall ni få härlighetens segerkrans, som aldrig vissnar.” (1 Petr. 5:1- 4)
Fåret som har förvillat sig bort från hjorden, är den mest hjälplösa av alla skapade varelser. Någon måste leta efter det, för det kan inte finna vägen hem. Så är det med den själ som har vandrat bort från Gud. Den är lika hjälplös som det förlorade fåret och om inte Gud i sin kärlek kommer den till hjälp, kan den aldrig finna vägen tillbaka till Honom. Vilket medlidande, vilken sorg och vilken uthållighet bör då inte underherden lägga i dagen i sitt sökande efter förlorade själar! Hur villig bör han inte vara till att uthärda självförnekelse, möda och umbäranden!
Det finns ett behov av herdar som under överherdens vägledning vill söka efter de förlorade och bortkomna. Detta betyder att de måste uthärda fysiskt obehag och offra sin bekvämlighet. Det betyder en öm omsorg om de vilsefarna, en gudomlig medkänsla och tålamod. Det kräver att man har ett öra som med deltagande kan lyssna till förtvivlade berättelser om oförrätter, om nedvärdering, om förtvivlan och elände.
Den sanne herdens ande är osjälviskhetens ande. Han förlorar sitt eget jag för att kunna utföra Guds gärningar. Genom Ordets förkunnelse och genom personligt arbete i hemmen lär han känna deras behov, deras sorger och deras prövningar och genom att han samarbetar med honom som bär våra bördor, deltar han i deras svårigheter, tröstar dem i deras nöd, lindrar deras själars hunger och vinner deras hjärtan för Gud. I denna gärning vägleds predikanten av himmelska änglar och han blir själv undervisad och upplyst om sanningen som gör människan vis till salighet.
I vårt arbete kommer individuella ansträngningar att åstadkomma mer än någon kan beräkna. Det är på grund av att detta arbete inte görs som själar går förlorade. En enda själ är av oändligt värde. Golgata visar vad den är värd. En själ som vinns för Jesus kommer att bli ett medel att vinna andra och det blir till en ständigt växande skörd av välsignelse och frälsning.