Paulus var noga med att undervisa de nyss omvända om vad Bibeln säger om det sätt på vilket arbetet för Gud skall underhållas. Han hävdade också för egen del sin rätt att vara fritagen från kroppsarbete (1 Kor. 9:6) för att försörja sig själv, eftersom han var en evangelii förkunnare. Ändå arbetade han trots detta i sitt yrke för att försörja sig, då han var verksam i dåtidens storstäder. . . . .
Det är i Tessalonika som vi för första gången läser om att Paulus arbetade i sitt yrke, samtidigt som han förkunnade evangelium. Då han skrev till de troende där, påminde han dem om att han hade "kunnat uppträda med myndighet" bland dem och tillade: "I kommen ju ihåg, käre bröder, vårt arbete och vår möda, huru vi, under det att vi predikade för eder Guds evangelium, strävade natt och dag för att icke bliva någon av eder till tunga." – 1 Tess. 2:7, 9. I sitt andra brev till dem förklarar han på nytt att han och hans medarbetare, medan de arbetade bland dem, inte hade ätit "någons bröd för intet". Vi arbetade natt och dag, skriver han, "för att icke bliva någon av eder till tunga. Icke som om vi ej hade haft rätt därtill, men vi ville låta eder i oss få ett föredöme, för att I skullen efterfölja oss." – 2 Tess. 3:8, 9. . . .
Vid sitt första besök i Korint befann sig Paulus bland människor som hyste misstankar mot främlingar. Grekerna vid kusten var skarpsinniga affärsmän. De hade så länge övat sig i sluga affärsmetoder att de hade börjat tro, att vinst var detsamma som Guds välvilja och att det var berömvärt att kunna tjäna pengar, vare sig det skedde på ärligt eller oärligt sätt. Paulus kände väl till deras karaktärsdrag. Han ville inte ge dem någon anledning att säga att han förkunnade evangelium för att få förtjänst av det. Han kunde ha gjort anspråk på underhåll från dem för vilka han förkunnat evangelium i Korint, men han var villig att avstå från detta, för att hans framgång som Kristi budbärare inte skulle skadas genom en orättvis misstanke, att han förkunnade evangelium för ekonomisk vinnings skull. Han försökte undanröja alla tänkbara orsaker till ogynnsamma missuppfattningar, så att det budskap som han förkunnade, inte skulle förlora något av sin kraft.
En kort tid efter det att Paulus hade kommit till Korint träffade han "en jude vid namn Akvila, bördig från Pontus, vilken nyligen hade kommit från Italien med sin hustru Priscilla". Dessa "hade samma hantverk" som han. Akvila och hans hustru hade blivit bannlysta och landsförvisade genom Claudius' dekret, varigenom alla judar fick befallning att lämna Rom. De hade nu kommit till Korint och här inrättat en tältmakeriverkstad. Paulus gjorde förfrågningar om dem och fick veta att de fruktade Gud och att de försökte undkomma det fördärvliga inflytande som omgav dem. Därför "stannade han kvar hos dem, och de arbetade. . . . Och i synagogan höll han var sabbat samtal och övertygade både judar och greker." (Apg.18:2-4.) . . . . .
Under den långa tid som Paulus arbetade i Efesus, där han under tre års tid bedrev en offensiv evangelisk verksamhet i hela trakten, arbetade han samtidigt i sitt yrke. I Efesus liksom i Korint uppmuntrades aposteln av samvaron med Akvila och Priscilla. Dessa hade följt honom då han återvände till Asien vid slutet av sin andra missionsresa.
Några tyckte inte om att Paulus arbetade i sitt yrke. De menade att det inte var lämpligt att en evangelii förkunnare gjorde det. Varför skulle Paulus, som var framstående missionär, utföra hantverksarbete samtidigt som han förkunnade? Var inte arbetaren värd sin lön? Varför skulle han använda tid för att arbeta i sitt yrke, en tid som man menade borde kunna användas på ett mycket bättre sätt?
Men Paulus betraktade inte den tid han använde på detta sätt som förlorad. Samtidigt som han arbetade tillsammans med Akvila för att tillverka tält, uppehöll han kontakten med den store Läraren och tog varje tillfälle i akt att vittna om Frälsaren och att hjälpa dem som var bekymrade. Hans sinne var alltid öppet för att ta emot kunskap. Han gav sina medarbetare undervisning i andliga angelägenheter och han var också ett exempel for dem i noggrannhet och arbetsamhet. Han var en snabb, skicklig yrkesman och framstående affärsman, samtidigt som han var "brinnande i anden" när han tjänade Herren. (Rom.12:11.) Under sitt dagliga arbete kom han dessutom i beröring med en grupp människor som han inte skulle ha kunnat nå på något annat sätt. Han visade sina medarbetare, att kunnighet i ett hantverk är en Guds gåva och att det är Gud som både ger gåvan och klokheten att använda den rätt. Han visade att Gud skulle äras också i det dagliga arbetet. Hans av hårt arbete härdade händer minskade inte kraften i hans vältalighet som evangelii förkunnare. . . . . .
Om evangelii förkunnare tycker att de får uthärda svårigheter och umbäranden i sitt arbete för Kristus, bör de i fantasin besöka den verkstad där Paulus arbetade. De bör erinra sig att medan denne av Gud utvalde medarbetare arbetade med att tillverka tält, arbetade han för att förtjäna det uppehälle som han redan såsom apostel var berättigad till.
Arbete är en välsignelse, inte en förbannelse. En anda av lättja skadar vår kristna upplevelse och bedrövar Guds Ande. En stillastående vattenpöl är motbjudande, men en ren, porlande bäck sprider hälsa och glädje till omgivningen. Paulus visste att de som försummade kroppsarbete, snart blev försvagade. Han ville lära de unga förkunnarna att de genom sådant arbete som sätter deras muskler i verksamhet, skulle få kraft att uthärda umbäranden och försakelser som väntade dem ute på arbetsfältet. Och han insåg att hans egen undervisning skulle förlora sin vitalitet och kraft, om han inte gav alla delar av sin kropp den nödvändiga motionen. . . . . . . .
Man bör inte uppmuntra alla som känner sig kallade till förkunnare att från församlingen söka fullt underhåll för sig själva och sina familjer. Det finns en risk att några som har mindre erfarenhet, kan bli fördärvade genom smicker och oförståndig uppmuntran, så att de väntar sig fullt understöd utan några insatser från sin egen sida. De medel som har avskilts för arbetet för Gud bör inte användas på människor som vill arbeta bara för att få sin utkomst och därigenom tillfredsställa en självisk önskan om ett behagligt liv.
Unga människor som vill uppöva sina gåvor i förkunnarens arbete, kan i Paulus' exempel i Tessalonika, Korint, Efesus och på andra platser finna en undervisning som kan bli dem till hjälp. Även om Paulus var vältalare och hade utvalts av Gud för att utföra ett särskilt arbete, kände han sig aldrig för god för att arbeta. Inte heller tröttnade han någonsin på att uppoffra sig för den sak som han älskade. "Ännu i denna stund", skrev han till de troende i Korint, "lida vi både hunger och törst, vi måste gå nakna, vi få uppbära hugg och slag, vi hava intet stadigt hemvist, vi måste möda oss och arbeta med våra händer. Vi bliva smädade och välsigna likväl; vi lida förföljelse och härda dock ut." – 1 Kor. 4: 11, 12.
Trots att Paulus var en av de största lärare som någonsin levat, utförde han gärna de mest anspråkslösa likaväl som de mest krävande sysslor. När han ansåg att förhållandena krävde det, arbetade han villigt i sitt yrke under sin tjänst för Mästaren. Men han var ändå alltid beredd att lämna sitt yrkesarbete för att bekämpa evangelii fiender eller för att utnyttja ett särskilt tillfälle att vinna människor för Kristus. Hans iver och arbetsamhet är en tillrättavisning för de makliga och lättjefulla. – Löftestiden sid. 324-332.
Somliga av våra predikanters försummelse att använda alla kroppens organ i rätta proportioner, leder till att enskilda organ blir utslitna medan andra är svaga till följd av overksamhet. Om slitage nästan uteslutande går ut över ett enskilt organ eller en muskelgrupp, så måste de delar som används mest, bli överansträngda och starkt försvagade.
Varje andlig gåva och varje muskel har sin särskilda uppgift och alla måste användas lika mycket för att få en passande utveckling och bevaras friska och starka. Varje organ har sin uppgift att utföra i den levande organismen. Varje hjul i maskineriet måste vara ett levande, verksamt, arbetande hjul. Alla förmågor står i ett inbördes förhållande till varandra och alla behöver bli satta i verksamhet för att kunna uppnå den rätta utvecklingen. Vitnesbörd för församlingen 3, sid. 310.