När slutet närmar sig, kommer fienden att verka med all sin makt för att föra in fanatism ibland oss. Det skulle glädja honom, att se Sjundedags - adventisterna gå till sådana ytterligheter, att världen skulle stämpla dem som en grupp fanatiker. Jag har blivit uppmanad att varna predikanter och församlingsmedlemmar för denna fara. Vår uppgift är att lära människorna att bygga på en fast grundval, att ta sin ståndpunkt för ett tydligt ”Så säger Herren”.
År 1844 mötte vi fanatism på alla håll, men hela tiden kom det ordet till mig: ”En stark våg av upphetsning är till skada för verksamheten. Låt era fötter följa i Kristi fotspår!” När det är stark rörelse, inträffar märkliga ting. Det finns somliga som utnyttjar detta tillfälle till att införa märkliga och fanatiska läror. Därigenom stängs dörren för förkunnelsen av en sund lära.
De som utför Herrens gärning i städerna, måste stänga och regla dörrarna mot fanatism och svärmeri. Predikanterna får inte utfärda kungörelser om möten med sådant ordval att de väcker oro. När Herren är beredd för det större fördömandet av ogudaktiga städer, så kommer Han att låta Sitt folk få kännedom om det. Men detta kommer att ske efter det att dessa städer har haft tillfälle att höra och ta emot det ord som ger evigt liv.
Vårt uppdrag nu är att upplysa människorna om Skriftens sanningar. Dörrar står öppna så att sanningen kan komma in och vi måste ta vara på varje tillfälle till att påverka själar. Vi skall förklara sanningen på många sätt, genom bilder och liknelser, såsom Kristus gjorde. Däremot skall vi ta avstånd från allt sorts fanatism.
Människorna måste få lära sig att själva rannsaka Guds Ord. Herdar och lärare måste visa dem vägen till den starka borg, som de rättfärdiga kan ta sin tillflykt till och vara trygga. De som förkunnar de stora, härliga, förädlande sanningarna i Guds Ord, måste alltid visa en djup, allvarlig och brinnande, men besinningsfull ande, som är full av sunt förnuft, som täpper till munnen på dem som säger emot.
De som grundligt rannsakar Guds Ord och med ödmjukhet i själen följer Kristus, kommer inte att gå till ytterligheter. Frälsaren gick aldrig till ytterligheter och förlorade aldrig Sin självbehärskning. Han överträdde aldrig reglerna för god ton. Han visste när Han skulle tala och när Han skulle vara tyst. Han var alltid fattad. Aldrig tog Han miste i Sin bedömning av människor eller av sanningen. Skenet kunde aldrig bedra Honom. Han kom aldrig med någon fråga som inte var uppenbart passande och gav aldrig ett svar som inte direkt gällde saken. Han tystade de spetsfundiga prästernas stämma genom att tränga in under ytan och påverka hjärtat genom att Han kastade ljusglimtar in i deras sinnen och väckte deras samveten.
De som följer Kristi exempel vill inte vara extremister. De vill utveckla besinning och självbehärskning. Den frid som syntes i Kristi liv, skall bli synlig i deras liv.