Ett högtidligt ansvar vilar på Kristi tjänare med hänsyn till grundligheten i det arbete de utför. De bör leda unga lärjungar på ett klokt och förståndigt sätt, steg för steg, framåt och uppåt, tills varje punkt av innebörden har förmedlats till dem. Ingenting bör hållas tillbaka. Men alla sanningspunkter bör inte förkunnas på de första mötena. Besjälad av Guds Ande i sitt eget hjärta bör den som undervisar, gradvis och med varsamhet ge sina åhörare mat i rätt tid.
Predikanten bör inte anse, att hans uppdrag är färdigt, förrän de som har tagit emot sanningens teori verkligen erfar inflytandet av dess helgande kraft och i sanning är omvända. När Guds Ord som ett skarpt, tveeggat svärd tränger in i hjärtat och väcker samvetet, tror många att detta är tillräckligt. Verket har emellertid bara börjat. Goda intryck har getts, men om inte dessa intryck fördjupas genom grundlig strävan under bön till Gud, kommer Satan att motverka dem. Arbetaren bör inte slå sig till ro med det som har blivit uträttat. Sanningens plogbill måste tränga djupare ned och det kommer den säkert också att göra, om det görs grundliga ansträngningar att vägleda tankarna och befästa övertygelserna hos dem som studerar sanningen.
Alltför ofta händer det, att arbetet avslutas innan det är färdigt och i många sådana fall leder det inte till något. När en grupp människor har tagit emot sanningen, tycker predikanten, att han omedelbart måste resa till ett nytt verksamhetsområde och ibland händer det, att man utan närmare undersökning låter honom resa. Detta är felaktigt. Han bör fullfölja den verksamhet han påbörjat, ty genom att arbetet lämnas ofullbordat, åstadkoms mer skada än nytta. Inget arbetsfält är mindre lovande än det, som ha blivit upparbetat tillräckligt mycket för att ge ogräset en frodigare tillväxt. Genom ett sådant tillvägagångssätt och på grund av motstånd från medlemmar i andra kyrkosamfund som har förkastat sanningen, har mången själ gjorts till en kastboll för Satan och många drivs dit där de aldrig mer kan nås. Det är bättre om en predikant låter bli att påbörja arbetet, om han inte på ett genomtänkt sätt kan avsluta det.
För alla nyomvända bör den sanningen betonas, att varaktig kunskap bara kan uppnås genom allvarligt arbete och ihärdigt studium. De, som omvänder sig till den sanning vi förkunnar, har som regel inte tidigare varit flitiga att studera Bibeln, för i de allmänna kyrkosamfunden förekommer inte mycket verkligt studium av Guds Ord. Folk vänder sig till prästerna och förväntar sig, att de skall granska Skrifterna för dem och förklara vad dessa lär ut.
Många tar emot sanningen utan att gräva djupt ned för att få förståelse av dess grundprinciper. När de sedan möter motstånd, glömmer de argument och bevis som stöder den. De har blivit vägledda till att tro på sanningen men har inte blivit helt och fullt undervisade om vad som är sanning eller inte blivit ledda från punkt för punkt i Kristi kunskap. Deras gudsfruktan urartar alltför ofta till en formsak och när de förmaningar som först väckte dem inte längre hörs, slutar det med andlig död. Om inte de som tar emot sanningen är grundligt omvända, om det inte försiggår en tydlig förändring i deras liv och karaktär och om inte själen finner sin grund på den eviga Klippan, kommer de inte att bestå frestelsens prövning. När predikanten reser bort och nyheten inte längre finns till hands, förlorar sanningen sin kraft att behaga dem och de utövar inte längre något heligare inflytande än de gjorde tidigare.
I Guds verk får det inte lova att förekomma något fusk eller slarv. När en predikant kommer till ett verksamhetsfält, bör han upparbeta detta fält grundligt. Han får inte nöja sig med sin framgång, förrän han genom allvarligt arbete och med Guds välsignelse kan till Herren överlämna omvända människor, som har en sann förståelse av sitt ansvar och som kommer att utföra det uppdrag de utvalts till. Om de, som han har under sin vård, har fått den rätta undervisningen, kommer verksamheten inte att upplösas när han reser bort till andra arbetsfält utan den kommer att avslutas på ett så bestämt sätt, att den står tryggt.
Predikanten har inte rätt att inskränka sin verksamhet till arbetet på talarstolen och att underlåta att hjälpa sina åhörare genom personlig ansträngning. Han bör försöka att sätta sig in i de svårigheter, som finns i människornas sinnen. Han bör tala och be med de intresserade och ge dem förståndig undervisning med avsikt att kunna ”ställa fram varje människa som fullkomlig i Kristus”. (Kol. 1:28). Hans bibelundervisning bör vara så direkt och så mäktig, att den övertygar samvetet. Folk känner till Bibeln så ytligt, att det bör ges en praktisk och avgörande undervisning om syndens natur och dess botemedel.
En arbetare bör aldrig lämna någon del av verksamheten ogjord, därför att den upplevs som obehaglig att utföra och tänka att näste predikant som kommer efter honom kommer att utföra den i hans ställe. Om detta sker och det efter den förste predikanten kommer en annan, som framhåller vad Gud kräver av Sitt folk, kommer någon att dra sig tillbaka och säga: ”Den predikant, som förde sanningen till oss, har inte sagt något om detta till oss.” Och de känner sig stötta över det de hör. Somliga vägrar att acceptera systemet med tionde. De vänder sig bort och vill inte längre följa dem som tror och älskar sanningen. När andra punkter omnämns för dem, svarar de: ”Så har det inte blivit framställt för oss” och de får betänkligheter för att gå vidare. Hur mycket bättre hade det inte varit om den förste budbäraren av sanningen med trohet och grundlighet hade undervisat dessa nyomvända angående alla väsentliga punkter, även om ett mindre antal hade blivit upptagna i församlingen under hans verksamhetstid! Det skulle behaga Gud mer att sex blev grundligt omvända till sanningen än att sextio avlägger en bekännelse utan att verkligen vara omvända.
En del av predikantens uppdrag består i att undervisa dem som tar emot sanningen genom hans verksamhet och till att föra tionden till förrådshuset som ett erkännande av deras beroende av Gud. De nyomvända bör bli fullt upplysta om sin plikt att ge Herren det som tillhör Honom. Befallningen att betala tionde är så tydligt, att det inte finns en skugga av ursäkt för att åsidosätta den. Den som underlåter att ge undervisning om denna punkt, försummar en mycket viktig del av sitt uppdrag.
Predikanten bör också lära folket att inse vikten av att bära andra bördor i samband med Guds verk. Ingen är fritagen från välgörenhet. Folket måste utbildas till att stödja och engagera sig i alla sidor av Guds sak. Det stora missionsfältet ligger öppet framför oss och detta ämne måste det ständigt på nytt agiteras för, om och om igen. Folket måste få vägledning till att förstå, att det inte är Ordets hörare utan dess görare, som kommer att vinna det eviga livet. Och de måste likaså få undervisning om att de som blir delaktiga i Kristi nåd inte bara skall överföra av sina medel för att främja sanningen utan för att de skall ge sig själva utan förbehåll till Gud.
Somliga predikanter låter sig lätt ledas bort från sitt uppdrag. De blir modlösa eller familjeband drar dem bort och de låter ett växande intresse dö bort av brist på uppmärksamhet. Den förlust som saken lider genom detta, går knappast att göra en uppskattning av. När verksamhet pågår för att förkunna sanningen, måste den predikant som leder den, känna som sitt ansvar att med trohet utföra sin del för att främja arbetet. Om hans uppdrag förefaller att bli utan resultat, bör han under allvarlig bön försöka komma underfund med om hans arbete är sådant som det borde vara. Han bör ödmjuka sin själ inför Gud i självrannsakan och i tro klänga sig fast vid de gudomliga löftena och i ödmjukhet fortsätta sina ansträngningar, tills han är förvissad om att han trofast har fullfört sin plikt och gjort allt som står i hans makt för att uppnå det resultat som önskas.