De som är sysselsatta i förkunnargärningen, bör i det här livet få en lämplig lön för sitt arbete. De helgar all sin tid, sin tanke och sin verksamhet till Herrens verk och det står inte i överensstämmelse med Guds förordning, att de skall ha en lön, som inte räcker till för att tillfredsställa deras familjers behov. Den predikant som efter sin förmåga utför sin del, bör få det som med rätta tillkommer honom.
De män som bestämmer vad varje arbetare skall få, skulle allvarligt eftersträva att i sina beslut förverkliga Guds vilja. Somliga av dem som suttit i lönekommittéer har saknat gott omdöme. Tidvis har kommittén varit sammansatt av män som har saknat verklig förståelse för Guds tjänares situation och som genom sina beslut gång på gång har fört in verklig nöd i familjerna. Deras handlingssätt har gett fienden tillfälle att fresta dem som arbetar och göra dem missmodiga. I vissa fall har detta drivit dem bort från deras verksamhetsfält.
Samvetsgrann omsorg bör visas när arbetarnas räkenskaper görs upp. De som väljs till att delta i lönekommittén bör vara skarpsynta män som har kunskap om det som de arbetar med... De bör vara ”dugliga män … som fruktar Gud, är pålitliga och hatar orätt vinning”. (2 Mos. 18:21)
Predikanten bör ha en liten marginal att arbeta med, för det ställs stora krav på hans ekonomiska resurser. I sin verksamhet träffar han ofta människor, som är så fattiga att de har litet till mat och kläder och saknar en lämplig plats att sova på. Han måste stödja de mest behövande genom att ge mat och kläder åt dem som lider brist. Dessutom förväntar man sig också, att han skall gå i spetsen, när det är tal om goda företag, om hjälp till att bygga kyrkor och till att främja Guds sak i andra länder.
Den av Gud utvalde missionsarbetaren kan inte ha någon fast hemvist utan måste flytta sin familj från plats till plats, ofta från land till land. Hans arbete gör detta nödvändigt. Men dessa ständiga flyttningar ger honom stora utgifter. Dessutom måste hans hustru och barn liksom han själv kunna utöva ett gott inflytande och vara en god förebild när det gäller en ordentlig och lämplig klädsel. Deras personliga yttre, deras bostad, deras omgivning - allt detta måste tala till fördel för den sanning som de förespråkar. Det måste alltid finnas glädje och friskhet över deras väsen för att de skall kunna föra solsken med sig till dem som behöver hjälp. Ofta måste de visa gästfrihet mot sina bröder och samtidigt som detta bereder dem glädje, betyder det också en ökad utgift.
Det är en fruktansvärd orättvisa som avlöningskommittén gör sig skyldig till, då den sviker en värdig predikant, som behöver vart enda öre, som man har gett honom anledning att förvänta sig. Herren säger: ”Jag, Herren, älskar det rätta och hatar orättfärdigt rov.” Han vill, att Hans folk skall visa en givmild ande i allt, som det gör mot sina medmänniskor. Den princip som låg till grund för Hans befallning till det gamla Israel: ”Du skall inte binda för munnen på oxen som tröskar.” (Jes. 61:8; 1 Kor. 9:9; se 5 Mos. 25:4) Det är en princip, som aldrig skulle negligeras av någon som deltar i att bestämma lön till dem, som har helgat sig till att främja Guds sak på jorden och som använder sin kraft till att lyfta människornas tankar upp över betraktelsen av jordiska ting till de himmelska. Gud älskar dessa arbetare och han vill, att människorna skall respektera deras rättigheter.
Åttatimmarsdagen är något, som inte hör hemma på schemat för en Guds tjänare. Han måste vara beredd för tjänst vilken timme som helst. Han måste hålla sitt liv och sin energi uppe, för om han är slö och trög, kan han inte utöva ett frälsande inflytande. Om han har en ansvarsfull ställning, måste han vara beredd på att närvara vid styrelse- och rådslagningsmöten och att där i timmar utföra ett hjärn- och nervpåfrestande arbete med att planera för att främja saken. Den sortens arbete ställer stora krav på ande och kropp.
Den predikant som har en rätt förståelse av vad tjänst innebär, betraktar sig själv som en ögonblickets man för Gud. När han liksom Jesaja hör Herrens röst säga: ”Vem skall jag sända och vem vill vara vår budbärare?” svarar han: ”Här är jag, sänd mig!” (Jes. 6:8) Man kan inte säga: ”Jag är min egen och jag vill använda tiden så som jag själv har lust till.” Ingen som har gett sitt liv till tjänst åt Gud som Hans tjänare, lever för sig själv. Hans uppdrag är att följa Kristus, att vara ett villigt redskap och en medarbetare till Mästaren, att dagligen ta emot Hans Ande och att verka så som Frälsaren verkade och att varken svika eller bli missmodig. Gud har utvalt honom som ett trofast redskap till att främja missionsuppdraget i alla länder och han måste noga överväga den väg han följer.
De som aldrig har burit bördan av ett sådant uppdrag och som anser, att Herrens utvalde och trofaste tjänare har en maklig tid, bör komma ihåg, att Guds väktare är på post hela tiden. Deras arbete mäts inte efter timantal. Om egoistiska män med ord eller med ett penndrag på ett otillbörligt sätt begränsar deras lön när deras ersättning bestäms, begås det en stor orätt.
De som bär administrativa bördor i Guds verk, har råd att vara rimliga och reella. De har råd att handla efter rätta principer. När man i en ekonomiskt svår tid anser, att lönerna måste sänkas, borde det sändas ut ett cirkulär som beskriver situationen sådan som den är. Därefter borde de som är anställda av konferensen tillfrågas, om de under de rådande förhållandena skulle kunna klara sig med mindre till sitt uppehälle. Varje överenskommelse som görs med dem som står i Guds tjänst, bör betraktas som en helig handling av en människa gentemot en annan medmänniska. Ingen har rätt att behandla arbetarna som om de var livlösa föremål, som inte själva har någon röst eller förmåga att själva uttrycka sig.
Predikantens hustru
Predikanten får lön för sitt arbete och detta är bra. Och om Herren lägger arbetets börda såväl på hustrun som på mannen och hon använder sin tid och sina krafter till att besöka familjer och öppna Skrifterna för dem, så utför hon ett arbete som är likartat med förkunnargärningen, även om hon inte har blivit ordinerad genom handpåläggning. Skulle hennes arbete räknas för inget?
Det har samtidigt begåtts en orätt mot kvinnor, som är verksamma med lika stor hängivenhet som sina män och som av Gud erkänns som nödvändiga under utövandet av tjänsten. Det tillvägagångssättet att betala manliga arbetare men inte betala deras hustrur, som deltar i arbetet tillsammans med dem, är en plan som inte stämmer med Herrens förordning. Om denna genomfördes i våra konferenser skulle den kunna avhålla våra systrar från att förbereda sig för den uppgift de skulle engagera sig i. Gud är en rättfärdig Gud och om predikanterna får lön för sitt arbete, så skulle deras hustrur, som också på ett osjälviskt sätt ger sig hän åt uppdraget, få avlöning utöver den lön som deras män får, även om de kanske inte kräver det.
Sjundedags- adventisterna får inte lov att förringa kvinnans arbete. Om en kvinna överlåter sin husmorsuppgift till en trofast, försiktig medhjälpares händer och lämnar sina barn i goda händer, medan hon deltar i missionsarbetet, bör konferensen klokt inse att det är rättfärdigt att hon får betalt.
Herren har ett verk att utföra för såväl kvinnor som män. De kan göra ett gott arbete för Gud, om de bara först ville lära sig den dyrbara, allt betydande läxan om ödmjukhet i Kristi skola. De skall inte endast bära Kristi namn, utan också äga Hans Ande. De måste vandra som Han vandrade och rena sina sinnen från allt som befläckar. Då blir det möjligt för dem att vara andra till gagn genom att för dem framställa Jesus, som har allt att ge. - Vittnesbörd för församlingen, band 6, sid. 117.