Församlingens medlemmar skulle med glädje hjälpa till med att hålla förkunnarens verksamhet vid liv. De skulle visa självförnekelse och sparsamhet, för att de inte skall stå tillbaka i någon god gåva. Vi är pilgrimer och främlingar och söker efter ett bättre fädernesland och varenda själ bör sluta förbund med Gud genom offer. Tiden till att frälsa själar är kort och allt som inte behövs för att anskaffa det absolut nödvändiga, skulle föras till Gud som ett tackoffer.
Och för dem som arbetar i ord och lära, är det en plikt att visa en motsvarande självuppoffring. Ett högtidligt ansvar vilar på dem, som tar emot församlingens generösa gåvor och förvaltar medlen i Guds förrådshus. De skall grundligt studera Guds försyn, så att de kan se var behovet är störst. De skall samarbete med Kristus i grundandet av Hans rike på jorden i överensstämmelse med Frälsarens bön: ”Komme ditt rike. Ske din vilja på jorden liksom den sker i himlen. (Matt. 6:10)
Eftertanke måste ägnas åt verksamheten över hela världen. Nya områden skall upparbetas. Låt våra bröder komma ihåg, att stora resurser och mycket hårt arbete krävs för att föra arbetet framåt på nya platser.
När planering för saken i främmande länder pågår, måste hänsyn tas till de svårigheter som kommer att uppstå där. Ett frivilligt stöd måste ges till arbetarna. De som uppehåller sig vid verkets centrum, måste noggrant undersöka behovet ute på de olika fälten, för de är Guds förvaltare, satta att utbreda sanningen till alla delar av världen. De har ingen ursäkt, om de fortsätter att vara okunniga om verksamhetens behov. De skall känna till förmånerna och problemen på varje verksamhetsfält och så med osjälviskt intresse arbeta för sakens framgång i dess helhet.
När de, som av medlen i Herrens förrådshus skall bevilja medel till Hans sak, på ett osjälviskt sätt har försökt att komma fram till en riktig förståelse av situationen, så bör de komma fram inför nådastolen och be om en klar insikt och om himmelsk visdom, för att de måtte kunna se vad som behövs i främmande land lika väl som i de mer närliggande. Aldrig kommer de att söka Herren förgäves. När de ber Honom hjälpa dem att främja verksamheten i andra världsdelar, kommer de att få nåd från höjden.
Det måste visas oegennyttig opartiskhet i behandlingen av de arbetande styrkorna både här hemma och i främmande land. Mer och mer måste vi få förståelse för, att de medel som vårt folk för till Herrens förrådshus i form av tionde och gåvor, skall användas till underhåll av verksamheten inte bara hemma utan också på utländska missionsfält. De som bor på platser, där verket länge har varit väl förankrat, borde begränsa sina förmodade behov för att arbetet på nya platser skall kunna främjas. I de institutioner som har grundats för länge sedan, råder det vissa tider en önskan om att lägga beslag på allt fler förmåner. Men Herren säger, att så skulle det inte vara. Pengarna i Hans förrådshus måste användas till att bygga upp verksamheten i hela världen.
De platser i Herrens vingård där litet eller ingenting har gjorts, ställer krav på de platser där institutioner redan har upprättats, att de skall sätta sig in i förhållandena. Låt dem, som befinner sig på verksamhetsfälten, där det efter Guds anvisning redan har utförts en hel del arbete och saken är starkt etablerad, skära ned på sina krav om utvidgningar. Låt dem inte tänka på de stora saker, som de gärna skulle vilja uträtta, och fortsätta med att öka sina hjälpmedel, samtidigt som andra delar av vingården är utblottade. Det är egoistisk äregirighet som leder människor till att ställa krav om ännu mer till ett verksamhetsfält, som redan är utrustat med rikliga hjälpmedel, medan det ute på missionsfälten råder brist.
Om Herren gynnar verksamheten i somliga länder framför i andra, så sker det för att en sann givmildhetens ande måtte kunna göra sig gällande, en önskan om att bistå dem som är i starkt behov av hjälp för att finna permanent plats och för att ge verksamheten en fast prägel. Herren gör inte skillnad på personer eller platser. Hans verk utgör en stor helhet. Hans sanning skall förkunnas för varje folk och stammar och språk och folkslag, och när det påbörjas arbete på nya missionsfält och folk tar emot sanningen, måste kyrkor och skolor upprättas och andra nödvändiga hjälpmedel anskaffas. Tryckerier måste startas i många delar av världen.
Herrens verk på nya platser måste föras framåt till ett framgångsrikt genomförande. Och man måste följa Guds planer, inte deras lust som gärna vill samla all möjlig fördel på det område som står under deras uppsikt, medan det stora behovet i andra delar av Herrens vingård blir bortglömda.
I somliga konferenser har man ansett det vara berömvärt att spara ihop pengar och att kunna visa upp ett stort överskott i sin kassa. Men Gud har inte blivit ärad genom detta. Det hade varit mycket bättre om de pengar man sparat hade använts till att stödja flitiga, effektiva arbetare på missionsfält som behövde dem.
I sina strävanden att visa sparsamhet bör våra bröder vara noggranna med att inte begränsa användandet av resurser, där en klok användning av sådana krävs. Genom att grunda skolor och sanatorier bör man köpa tillräckligt mycket markareal för att kunna genomföra de planer, som Herren har anvisat för dessa institutioner. Det bör vidtas åtgärder så att man kan odla frukt och grönsaker. Där det är möjligt bör man tillförsäkra sig ett stort jordområde så att inte andra kan bygga hus för ett förkastligt ändamål i anstaltens närhet.
När en verksamhet har nått fram till ett visst utvecklingsstadium och de som med stort allvar har lagt ned ett arbete i denna verksamhet och har ansökt om ytterligare nödvändig hjälp, har det ibland hänt, att de har fått ett negativt svar och inte har beviljats de förmåner, som skulle ha gjort deras arbete effektivt. Detta har gjort dem missmodiga och har hämmat Guds sak. De, som har varit rädda för att inleda verksamhet i de stora städerna, eftersom det skulle innebära ett svårt arbete och satsning av pengar, behöver förstå omfattningen av den gåva, som Herren skänkte då Han gav Sin Son till frälsning för världen. Verksamhet kan bedrivas i våra städer, om människor vill förtrösta på Gud och arbeta allvarligt och osjälviskt.