Guds arbetare måste visa förstånd, enkelhet och ödmjukhet i verksamheten. Det finns somliga som tar på sig för mycket och som på grund av detta uträttar litet. Vi måste koncentrera oss på det vi gör. Varje hammarslag måste ha sin innebörd. Tankarna måste vara upptagna av att finna de bästa sätten och resurserna för att nå människorna omkring oss. I våra ansträngningar att göra något i främmande länder, låter vi ofta tillfällen inom nära räckhåll gå oss förbi. Därigenom går både tid och resurser förlorade på båda ställena.
Våra arbetare måste lära sig att vara sparsamma. Den största behållare kommer, även om den fylls på av rikliga och levande källor, att misslyckas med att fylla behovet om den har läckor genom vilka dess innehåll rinner ut. Det får inte överlämnas åt en enskild person att avgöra om ett bestämt verksamhetsfält är berättigat till stora insatser. Om arbetarna på den ena platsen utformar verksamheten på ett sådant sätt att den medför stora utgifter, spärrar de vägen för inledandet av arbetet på andra viktiga platser - platser där förhållandena kanske skulle göra användandet av resurser mer berättigade.
Våra yngre arbetare måste vara tillfreds med att långsamt och säkert arbeta sig fram bland folket under vägledning från dem som har större erfarenhet. Många har för höga tankar. Ett ödmjukare arbetssätt skulle ge goda resultat. Det är uppmuntrande att se de unga gå ut på missionsfälten och lägga ned sin glöd och iver i arbetet, men det får inte överlåtas till dem själva att belasta Guds verk med skulder. Alla bör genom ihärdigt arbete och ett klokt tillvägagångssätt eftersträva att samla in tillräckligt för att kunna täcka sina egna utgifter. De bör arbeta för att göra saken självförsörjande och de skulle lära folket att stå på egna fötter.
Våra predikanter bör inte känna sig fria att betala stora summor för möteslokaler, när de inte känner någon börda att ta ansvar för genom personligt arbete. Resultaten är alltför osäkra för att göra en så snabb förbrukning av medel försvarlig. Om en arbetare får lov att använda församlingshus eller möteslokaler och det föreligger ett intresse av att få höra sanningen, så bör han ta vara på tillfället att göra det bästa han kan, men det är inte klokt av en enskild man att handla, som om han ägde en eller annan stor talent, som om han var en Moody eller en Sankey, och slösa med tillgångar.
När det sänds missionärer till främmande land, bör det väljas sådana som förstår att vara sparsamma, sådana som inte har stora familjer och som med tanke på tidens korthet och det stora arbete som skall utföras, så långt som möjligt kommer att hålla sig fria från allt, som skulle kunna leda deras tankar bort från detta stora uppdrag. Om hustrun är gudshängiven och har tillfälle till det, kan hon genom att hjälpa sin man uträtta lika mycket som han. Vi vill ha missionärer, som är missionärer i ordets fullaste bemärkelse och som kommer att lägga alla egoistiska hänsyn åt sidan och låta Guds sak vara det första. Vi vill ha arbetare som, medan de verkar enbart med Guds ära för ögonen, håller sig beredda som ögonblickets män till att gå dit Herren vill och till att verka i vilken ställning som helst för att sprida kunskap om sanningen. I arbetet och på missionsfältet behövs det män vilkas hustrur fruktar och älskar Gud och som kan hjälpa sina män i verksamheten.
Våra arbetare måste lära sig att vara sparsamma. Inte bara i sina strävanden för att främja sanningens sak, utan också när det gäller utgifter i hemmet. De bör ordna boplats åt sina familjer, där dessa kan underhållas med så små utgifter som möjligt. Gåvor och donationer flyter inte in till vår verksamhet i lika hög grad som till andra kyrksamfund och de som inte har lärt sig att leva efter sina tillgångar, kommer säkerligen att tvingas lära sig detta eller också måste de skaffa sig ett annat yrke. Vanan att tillfredsställa egna krav eller brist på omdöme och kunnande hos hustrun och modern, kan innebära ett ständigt utflöde av pengar. Ändå tror sig kanske denna husmor göra sitt bästa, eftersom hon aldrig har fått lära sig att begränsa sina egna eller barnens behov och aldrig har efterfrågat kunskap och omdöme i husliga angelägenheter. Därför kan den ena familjen behöva ett dubbelt så stort belopp till sitt underhåll som räcker för en annan familj av samma storlek.
Alla bör lära sig att föra kassabok. Somliga försummar detta som något onödigt. Detta är emellertid fel. Alla utgifter bör noggrant skrivas upp. Detta är något som många av våra arbetare måste lära sig.
Herren är inte nöjd med den nuvarande bristen på ordning och noggrannhet bland dem som gör affärer i samband med Hans verk. Till och med i konferensens affärssammanträden kunde mycket tid sparas och många misstag undgås genom litet mer studium och punktlighet. Allt, som har någon beröring med Guds verk, bör vara så nära fullkomlighet som en människas hjärna och händer förmår att göra det.
Som Guds medarbetare bör ni komma varandra nära. Undervisning om kärlek, tillit och aktning för varandra bör ges både från predikstolen och utanför. Ni måste leva i överensstämmelse med vad ni lär. Kom ihåg, att de nyomvända ser på er som förebilder.
Somliga av dem som ni arbetar för, vill ha arbetet utfört på sitt eget sätt eftersom de anser, att deras sätt är det bästa. Om ni emellertid är besjälade av Kristi ande och saktmod och om ni visar aktning och kärlek mot varandra, så kommer Gud att göra er i stånd till att utföra arbetet på ett sätt som behagar Honom. Arbeta för era egna själar tills ni har förnekat ert eget jag, så att Kristus ser Sin avbild i er. Av de lärdomar ni ger dem ni undervisar, kommer detta att vara den som gör det djupaste intrycket.
Särskilt i främmande land kan verksamheten inte bedrivas annat än efter väl övervägda planer. På samma tid som ni bör vinnlägga er om att arbeta i överensstämmelse med de instruktioner som verkets ledare ger, kommer det att inträffa många oförutsedda omständigheter, som de inte kunde förutse. Något måste sättas på spel, vissa risker måste tas av dem som befinner sig på slagfältet. Kriser kommer att infinna sig, där det är nödvändigt att handla snabbt.
När missionsinsatser påbörjas i främmande land, är det särskilt viktigt att verksamheten inleds på rätt sätt. Arbetarna bör vara försiktiga så att de inte begränsar den genom inskränkta planer. Samtidigt som hänsynen till de ekonomiska tillgångarna kräver att sparsamhet iakttas, finns det också en risk för en sparsamhet, som leder till förlust i stället till vinning. Detta har faktiskt inträffat på något av våra missionsfält, där arbetarna har använt sina krafter nästan uteslutande till att planera hur de skulle kunna klara sig på den billigaste maten. Genom att följa en annan metod skulle man ha kunnat uträtta mycket mer och i stort sett skulle det ha krävt mindre medel ur kassan.
På nya arbetsfält har tillväxten varit långsam, eftersom de särskilda sanningar som vi förkunnar, inte är populära i världen. Helighållandet av den 7 dagen som sabbat är ett tungt kors för var och en som tar emot sanningen. Många som inser att våra trospunkter har stöd i Skriften ryggar tillbaka för dem, eftersom de inte vill verka underliga eller därför att de genom att lyda sanningen skulle bli avskurna från sitt sätt att försörja sig. Av hänsyn till dessa omständigheter krävs det mycket vishet, när det planeras för hur sanningen skall kunna föras ut till folket.
På somliga platser måste verksamheten börja i liten skala och utvecklas långsamt. Detta är det enda arbetarna kan göra. Men i många fall kunde det med gott resultat göras en mer omfattande och mera beslutsam ansträngning redan från början. Verksamheten i England kunde nu ha kommit mycket längre än den har, om våra bröder inte hade försökt arbeta så billigt när verksamheten påbörjades. Hade de skaffat goda samlingslokaler och drivit verksamheten, som om de hade stora sanningar som med säkerhet skulle vinna seger, så skulle de haft större framgång. Gud vill, att arbetet skall börja på ett sådant sätt, att de första intrycken, så långt de når ut, skall vara de allra bästa som kan ges.
Var noga med att bevara missionsverksamhetens upphöjda karaktär. Låt alla som är knutna till vår missionsverksamhet, både män och kvinnor, ständigt fråga sig själva: ”Vad är jag? Vad bör jag vara och göra?” Låt alla komma ihåg, att de inte kan ge andra något som de inte själva har. Därför bör de inte slå sig till ro och vara nöjda med sina naturliga sätt och vanor utan att försöka göra någon förändring till det bättre. Paulus säger: Jag … jagar mot målet”. (Fil: 3:14) Det måste pågå en ständig reform, en oupphörlig framgång, om vi vill fullkomna en fulländad karaktär.
Herren vill ha män, som skönjer arbetets storhet och som förstår principerna, som flätats in i det från början. Han vill ej, att en tingens världsliga ordning skall låtas forma verket på helt annat sätt, än det Han förelagt Sitt folk. Arbetet måste bära sin Upphovsmans stämpel. – Vittnesbörd f. Församlingen, band 7, sid. 209.
Handla så ekonomiskt så möjligt, när ni inleder verksamhet på nya ställen. Samla upp smulorna; låt ingenting gå förlorat. Arbetet med själavinning måste utföras på det sätt, som Kristus förestavat. Han tillkännager: ”’Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig.” Matt. 16:24.Det är endast genom att lyda detta ord, som vi kan vara Hans lärjungar. Vi närmar oss slutet på världshistorien, och de olika verksamhetsområdena inom Guds arbete skall främjas med betydligt större självuppoffring, än som hittills varit fallet. – Vittnesbörd för församlingen band 7, sid. 239, 240.